Är obalansen oproblematisk för att du själv inte drabbas?

21 okt 2021 • 3 min

Det är svårt att inte chockeras av könsobalansen i bibliotekssektorn – och att den inte väcker mer reaktioner. Det skriver Tommy Bildström, bibliotekschef i Nordmaling, och föreslår åtgärder för att bemöta problemet.

Jag har funderat mycket på folkbibliotekets uppdrag den senaste tiden. Livslångt lärande, om man ska vara specifik. Hur viktigt det är att få växa som människa utanför de fack som man blir satt i av skola och samhälle. Jag känner väldigt starkt för detta och tycker ofta att vi ska vara modigare i samhället, gentemot skolan och i debatten.

Tommy Bildström är bibliotekschef i Nordmaling. Foto: Madelene Blom

Jämställdhetsarbetet är en väldigt viktig del av detta och en självklar biblioteksfråga. Det är lite svårt att inte bli chockerad över Biblioteksbladets granskning av bibliotekssektorns könsobalans – och att denna inte tycks väcka upprördhet och engagemang.

För vad får egentligen etiketter som jämställdhet och jämlikhet för värde om det bara är ord och vi inte visar det i handling?

Min egen historia kan man kanske inte dra så stora slutsatser av. Jag har, precis som du som läser detta, också fått nobben. En massa gånger. Faktum är att jag var dagar, kanske timmar från att ge upp och återgå till ett lagerarbete när jag äntligen fick chansen att jobba på bibliotek.

Mannen (ja, mannen, den ende manlige bibliotekschefen i regionen) ringde upp och erbjöd mig ett jobb till slut. Jag kan än i dag känna en sådan glädje över det samtalet. Äntligen någon som såg mig och ville ge mig en chans. Jag brukar skämta om att han hade lite dåligt omdöme.

Några år efter att jag fick jobbet som barn- och ungdomsbibliotekarie så blev jag chef. Jag sökte tidigare jobb på min nuvarande arbetsplats men var inte aktuell då, inte ens för en arbetsintervju. Jag tycker själv att det är en hejdundrandes personutveckling att gå från att vara så kass att man knappt blir insläppt i byggnaden, till att få vara den som bestämmer på bara tre år?

Som chef har jag förvånats över hur många manliga arbetssökande jag haft under rekrytering. Ja, det brukar vara ganska många män som söker jobb hos oss. Jag har också noterat några mönster hos de manliga kandidaterna:

Många som redan hade heltidsjobb, exempelvis inom industrin, kunde omöjligt ta på sig deltidsjobb och kom således aldrig in på biblioteken då många nya jobb inte är heltidsanställningar. Kan man tänka sig att vi missat några familjeförsörjande pappor där?

Jag har fått berättat för mig att många rekryteringar sker till små bibliotek och av arbetsgruppen själva. Vi måste våga fråga oss om detta innebär mindre professionell rekrytering? Vi vet att man oftast väljer någon som är väldigt lik en själv när man rekryterar sin egen arbetskamrat.

När väl de stora biblioteken rekryterar efterfrågas erfarenhet som man ofta får på de mindre biblioteken. Det blir en ond cirkel.

Många av de manliga bibliotekarierna verkar överförtjusta i spel, skräck och serier. Det är i och för sig något som kan förklaras av en snabb googling på undertecknad. Det är inte helt fel att ha samma intresse som ens chef men samtidigt måste man fråga sig om vissa kultursfärer blir lidande av en allt för homogen yrkeskår? I boken Pojklandetså resonerar litteraturvetaren Magnus Öhrn kring den speciella pojkhumorn och frågar om litteraturkritikerna består av människor som blivit exkluderade från pojklandet och därför avfärdat böckerna? Är det en diskussion vi behöver föra in på biblioteket?

Något lika tragiskt är också om det är svårare för kvinnor att bli bibliotekschefer. Även här måste vi ställa oss frågan vem som rekryterar. Är det till exempel helt plötsligt kommunchefen (som oftast är man) som är involverad vid rekryteringar till högre nivå?

I vårt uppdrag måste vi betrakta detta som misslyckat jämställdhetsarbete. Och talar man i termer som pojkars läsning så tycker jag att det är svårt att närma sig frågan utan att ge oss själva bakläxa.

Jag är glad över att ingå i ett bibliotekssamarbete där vi faktiskt lyft frågan jämställdhet. En bra åtgärd är att, som i Umeå, använda sig av professionella rekryterare. På regional nivå behöver vi stödja bibliotekscheferna bättre. Vi måste lyfta alla sorters litteratur och kulturintressen och våga sätta fokus på det som saknas. Även om det är utanför vår komfortzon.

Slutligen behöver vi en diskussion om hur vi värderar erfarenhet. Kan vi värdera erfarenheter från andra arbetsplatser på ett annat sätt? Är ett halvår på deltid på en liten filial egentligen mer värt än några år som telefonförsäljare?

För många är det en utbildningsfråga. Så kan det kanske vara men jag tror också att det är farligt att lämna bollen där. Vi behöver ha ett långsiktigt arbete från alla inblandade parter och på samtliga nivåer.

Det är viktigt att vi vågar prata om det här och att var och en ställer sig den tuffa frågan:

Om du inte tycker att det här är ett problem, är det då för att du själv inte drabbas?

Tommy Bildström
Bibliotekschef i Nordmaling

7 kommentarer

  1. Återkom gärna med en siffra på antal män med bibliotekarieutbildning kontra antal anställda män på svenska bibliotek. Det är väl det förhållandet som säger om det är så synd om männen som artikelförfattaren vill påskina? Min uppfattning är att det är cirka 10-20% män på utbildningen och även på biblioteken. Att inte bli kallad på intervju behöver ju inte vara diskriminering utan helt enkelt att man inte var den mest intressanta kandidaten. Det har nog alla som sökt jobb upplevt… 🙄

    1. Du ställer en högst relevant fråga Sara. Det skulle förvåna mig om balansen på våra bibliotek inte återspeglar hur det ser ut på landets utbildningar. Jag tvivlar starkt på att män diskrimineras i någon nämnvärd utsträckning.

  2. Att skriva om att jämställdhet och jämlikhet bara är värdelösa ord om de inte leder till handling och samtidigt föreslå att män (i motsats till kvinnor då…) inte kan ta deltidsjobb, eftersom de inte har råd: ”Kan man tänka sig att vi missat några familjeförsörjande pappor där?”. Att mannen är försörjaren i familjen är ju en, minst sagt, förlegad syn på, så kallade, könsroller. Vidare beskriver artikelförfattaren hur en ska ha möjlighet att komma från andra typer av arbetsplatser (här nämns lager och industri) innan en börjar arbeta på ett bibliotek. Här håller jag med – det skadar aldrig att ha en bred yrkeserfarenhet och vida referensramar. MEN en bör ju också ha utbildningen. Åtminstone om en ska arbeta som bibliotekarie. Jag blir litet fundersam eftersom utbildning inte nämns här. Det kan ju inte vara den enda meriten – att en har haft andra jobb eller, för den delen, att en är man. En får ju hoppas att artikelförfattaren var utbildad bibliotekarie, eller hade annan relevant utbildning, när han fick jobbet som barn- och ungdomsbibliotekarie. Att han sedan blev chef inom tre år – det får en hoppas berodde på att han hade god ledarskapserfarenhet och/eller ett chefsjobb i någon av sina tidigare anställningar. Annars undrar en litet över hur han kunde få den chansen så snabbt.

    1. Ulrika:

      ”Det kan ju inte vara den enda meriten – att en har haft andra jobb eller, för den delen, att en är man.”

      Den som vill leka djävulens advokat skulle ju helt enkelt kunna svara att egenskapen ”identifiera sig, och identifieras, som man” är tillräcklig för att komma i fråga för en tjänst. Den, i bibliotekssektorn, minoritära gruppen ”män” (utbildade eller ej) bär, SOM män, som kollektiv subjektsposition, på levda erfarenheter och perspektiv som inte kan undvaras på en mångfaldsrepresentativ arbetsplats. Dessutom är upplevelsen av i biblioteksrummet arbetande, manligt kodade kroppar så pass viktig för självidentifikationen av yngre killar som ”läsare” eller ”framtida bibliotekarier”, att krasst meritokratiska krav på ”relevant utbildning” bör stå tillbaka för ökad diversifiering av bibliotekspersonalen.

      Fler män på landets bibliotekarieutbildningar kan det bli tal om först som en EFFEKT av långsiktig och lyhörd dekonstruktion av den kvinnligt kodade biblioteksnormen, inte som ett bekvämt rekvisit.

    2. Jag (artikelförfattaren) jobbade inom industrin men utbildade mig till bibliotikarie. Jag är enligt mig själv, och en och annan unge, en suverän barn och ungdomsbibliotikarie. Jag har , enligt mig själv, ungefär lika mycket pondus som en undulat på dekis och är egentligen inte alls något chefsämne men jag älskar biblioteket och vill vara med och förändra så då blir man nästan chef automatiskt.

      Jag känner några utbildade bibliotekarier ( män) som inte fick jobb direkt och efter något halvår återgick till industri, vården och Ica. Lite för deras skull jag skrev artikeln.

      Att mannen är familjeförsörjare är absolut en förlegad syn på könsroller men jag upplever att många män känner så ändå. Det är precis sådana förlegade könsroller som vi alla ska jobba mot, och då är det viktigt att vi har en gemensam syn på vad jämlikhet är. Jämlikt för båda könen.

  3. Mycket bra att denna diskussion lyfts. Jag minns på mitt första vikariat på ett folkbibliotek i en liten ort, 2011, hur en man kom fram och uttryckte sin stora glädje över att jag stod där, i egenskap av mitt kön. Förvisso var den dåvarande samordnaren på biblioteket också man, men resten kvinnor. Så såg det ut i större delen av kommunen. Då under utbildningen (klar 2012) var vi en dryg tredjedel män, vilket ju var en högre siffra än genomsnittet i landet (tror DIK sa runt 20% män), men min uppfattning är att många av mina snubbkursare hamnat på ”högre nivå”, alltså jobbat som samordnare, större bibliotek, forskningsbibliotek, fokus på IT/kataloger osv. Där män verkligen behövs är ju på skolbibliotek: manliga läsande förebilder är ju bortom viktigt. Tråkigt men sant, och om inte farsor läser kanske en manlig förebild i skolbiblioteket kan bidra. Men i ett land med så extremt könsmässigt uppdelad arbetsmarknad lockas väl få män till ett så (enligt fördomar) mjukt och omhändertagande jobb. Främst inte när så många skolledare har attityden att ”oh det är så mysigt med bibliotek, så kan du ha sagostund för fritids!”.

    (som anekdot: grundskolan jag arbetade på i fem år till i våras hade fler som hette Annika än cismän anställda, och utöver mig i biblioteket var det kök/vaktmästeri, en chef och några på högstadiet. utlandsfödda? kanske 5 av 100, dock knappt någon pedagog. men svenska skolornas sammansättning är en annan diskussion. idag är jag ensam man med 6 kvinnliga kollegor, så vi motsvarar väl det nationella genomsnittet.)

Kommentarer är avstängda.

Senaste nytt

Politik

Ännu hopp om nationell strategi

Trots den politiska turbulensen den senaste veckan och ny kulturminister sista dagen i november finns förhoppningar om att en nationell biblioteksstrategi kan presenteras kring årsskiftet.

30 nov 2021 • < 1 min

Politik

Jeanette Gustafsdotter ny kulturminister

Flera nya ministrar presenterades på tisdagen. Jeanette Gustafsdotter blir ny kulturminister, Anna Ekström fortsätter som utbildningsminister, men får sällskap av tidigare rektorn Lina Axelsson Kihlblom.

30 nov 2021 • < 1 min

Politik

Vem blir ny kulturminister?

Onsdagens politiska turbulens är historisk, men biblioteken påverkas inte av att regeringens budget föll. Däremot väntar en ny kulturminister, sedan MP lämnade regeringen.

25 nov 2021 • 2 min

Internationellt

Smärtsamt för hotad 25-åring

Det är smärtsamt, säger Brewster Kahle, om den utdragna processen efter att hans 25-årsjubilerande digitala bibliotek stämdes av amerikanska förlagsjättar. Men det hindrar inte den legandariska grundaren av Internet archive att ha nya visioner: ”Vill skapa en global hjärna.”

23 nov 2021 • 6 min

Nyheter

Med ljuset på de unika samlingarna

Med en nyutkommen antologi vill Göteborgs universitetsbibliotek framhålla sina samlingar och personalens kompetens. ”Den kunskapen dokumenteras inte någonstans”, säger redaktören Karin Pettersson.

22 nov 2021 • 3 min