Det är svårt att inte chockeras av könsobalansen i bibliotekssektorn – och att den inte väcker mer reaktioner. Det skriver Tommy Bildström, bibliotekschef i Nordmaling, och föreslår åtgärder för att bemöta problemet.

Jag har funderat mycket på folkbibliotekets uppdrag den senaste tiden. Livslångt lärande, om man ska vara specifik. Hur viktigt det är att få växa som människa utanför de fack som man blir satt i av skola och samhälle. Jag känner väldigt starkt för detta och tycker ofta att vi ska vara modigare i samhället, gentemot skolan och i debatten.

Jämställdhetsarbetet är en väldigt viktig del av detta och en självklar biblioteksfråga. Det är lite svårt att inte bli chockerad över Biblioteksbladets granskning av bibliotekssektorns könsobalans – och att denna inte tycks väcka upprördhet och engagemang.

För vad får egentligen etiketter som jämställdhet och jämlikhet för värde om det bara är ord och vi inte visar det i handling?

Min egen historia kan man kanske inte dra så stora slutsatser av. Jag har, precis som du som läser detta, också fått nobben. En massa gånger. Faktum är att jag var dagar, kanske timmar från att ge upp och återgå till ett lagerarbete när jag äntligen fick chansen att jobba på bibliotek.

Mannen (ja, mannen, den ende manlige bibliotekschefen i regionen) ringde upp och erbjöd mig ett jobb till slut. Jag kan än i dag känna en sådan glädje över det samtalet. Äntligen någon som såg mig och ville ge mig en chans. Jag brukar skämta om att han hade lite dåligt omdöme.

Några år efter att jag fick jobbet som barn- och ungdomsbibliotekarie så blev jag chef. Jag sökte tidigare jobb på min nuvarande arbetsplats men var inte aktuell då, inte ens för en arbetsintervju. Jag tycker själv att det är en hejdundrandes personutveckling att gå från att vara så kass att man knappt blir insläppt i byggnaden, till att få vara den som bestämmer på bara tre år?

Som chef har jag förvånats över hur många manliga arbetssökande jag haft under rekrytering. Ja, det brukar vara ganska många män som söker jobb hos oss. Jag har också noterat några mönster hos de manliga kandidaterna:

Många som redan hade heltidsjobb, exempelvis inom industrin, kunde omöjligt ta på sig deltidsjobb och kom således aldrig in på biblioteken då många nya jobb inte är heltidsanställningar. Kan man tänka sig att vi missat några familjeförsörjande pappor där?

Jag har fått berättat för mig att många rekryteringar sker till små bibliotek och av arbetsgruppen själva. Vi måste våga fråga oss om detta innebär mindre professionell rekrytering? Vi vet att man oftast väljer någon som är väldigt lik en själv när man rekryterar sin egen arbetskamrat.

När väl de stora biblioteken rekryterar efterfrågas erfarenhet som man ofta får på de mindre biblioteken. Det blir en ond cirkel.

Många av de manliga bibliotekarierna verkar överförtjusta i spel, skräck och serier. Det är i och för sig något som kan förklaras av en snabb googling på undertecknad. Det är inte helt fel att ha samma intresse som ens chef men samtidigt måste man fråga sig om vissa kultursfärer blir lidande av en allt för homogen yrkeskår? I boken Pojklandetså resonerar litteraturvetaren Magnus Öhrn kring den speciella pojkhumorn och frågar om litteraturkritikerna består av människor som blivit exkluderade från pojklandet och därför avfärdat böckerna? Är det en diskussion vi behöver föra in på biblioteket?

Något lika tragiskt är också om det är svårare för kvinnor att bli bibliotekschefer. Även här måste vi ställa oss frågan vem som rekryterar. Är det till exempel helt plötsligt kommunchefen (som oftast är man) som är involverad vid rekryteringar till högre nivå?

I vårt uppdrag måste vi betrakta detta som misslyckat jämställdhetsarbete. Och talar man i termer som pojkars läsning så tycker jag att det är svårt att närma sig frågan utan att ge oss själva bakläxa.

Jag är glad över att ingå i ett bibliotekssamarbete där vi faktiskt lyft frågan jämställdhet. En bra åtgärd är att, som i Umeå, använda sig av professionella rekryterare. På regional nivå behöver vi stödja bibliotekscheferna bättre. Vi måste lyfta alla sorters litteratur och kulturintressen och våga sätta fokus på det som saknas. Även om det är utanför vår komfortzon.

Slutligen behöver vi en diskussion om hur vi värderar erfarenhet. Kan vi värdera erfarenheter från andra arbetsplatser på ett annat sätt? Är ett halvår på deltid på en liten filial egentligen mer värt än några år som telefonförsäljare?

För många är det en utbildningsfråga. Så kan det kanske vara men jag tror också att det är farligt att lämna bollen där. Vi behöver ha ett långsiktigt arbete från alla inblandade parter och på samtliga nivåer.

Det är viktigt att vi vågar prata om det här och att var och en ställer sig den tuffa frågan:

Om du inte tycker att det här är ett problem, är det då för att du själv inte drabbas?

Tommy Bildström
Bibliotekschef i Nordmaling