En värld helt utan män

7 okt 2021 • 12 min

På nästan vart fjärde svenskt folkbibliotek består personalen uteslutande av kvinnor. Biblioteksbladet undersöker en obalans som varken är omdiskuterad eller tycks ses som en brist. Text: Anne Ralf. Illustrationer: Nanna Johansson.

Artikel ur Biblioteksbladet 3/2021 
Kersti Bergvik har jobbat som biblioteksassistent i 29 år, först på närbiblioteket i Kolsva och sedan på stadsbiblioteket i Köping. Under hela denna tid har hon haft fyra manliga kollegor. Två av dem har varit chefer.
– Det blir ofta så, även på biblioteken, konstaterar Kersti. Männen kommer in, gör snabb karriär och försvinner.
Hennes senaste manliga kollega hette Henrik och körde bokbussen. Han slutade för tre år sedan och sedan dess har biblioteksbesökarna i Köping endast mötts av kvinnor.
– Eller förresten, vi hade ju en kille som vikarierade några veckor förra sommaren!

Folkbiblioteket i Köping är inte ensamt om att inte ha en enda manlig biblioteksanställd. Det ser likadant ut i ytterligare 59 svenska kommuner, från Svedala i söder till Jokkmokk i norr. Att det förhåller sig på det sättet är ingenting Kersti Bergvik och hennes sexton kolleger på kommunens två bibliotek reflekterar över till vardags.
– Nej, det är faktiskt sällan jag tänker på att vi bara är kvinnor, säger Katarina Hellstrand som arbetat som bibliotekarie på stadsbiblioteket i tolv år. Sedan tillägger hon:
– Utom när vi har möten. Då blir det tydligt att vi bara är kvinnor runt bordet. Vi hade ett planeringsmöte i vintras där vi pratade om jämställdhet. Då kom jag att tänka på att vi inte har någon man som jobbar här. Vi är 17 svenska kvinnor, varav majoriteten är 50 plus.
I folkbibliotekens uppdrag står att de ska spegla kommunens invånare. Men idel svenska kvinnor är förstås inte den bild som möter Köping i spegeln, utan 26 000 invånare med en medelålder på fyrtiotre år varav 21 procent med invandrarbakgrund och många i vad som traditionellt varit mansdominerade arbetaryrken. De största arbetsgivarna finns inom tillverkningsindustrin; Volvo, Sandvik och Yara.
Köping ligger längst in i Mälaren, fyra mil väster om Västerås, och här hittar man något överraskande Sveriges näst största insjöhamn med havsförbindelse. Staden kan även skryta med ett basketlag
i översta ligan; Köping Stars, två ganska färska SM-guld i bordtennis för tjejer och filmen Tårtgeneralen, gjord av bygdens son och mediekändis Filip Hammar. Här skrevs också Sveriges nationalsång av Richard Dybäck 1844 och ett drygt halvsekel tidigare upptäcktes syret av apotekeraren och Köpingsbon Carl Wilhelm Scheele.
Mindre smickrande fakta: År 2021 hamnar Köping på plats 217 av 290 i tidningen Fokus årliga kommunrankning. Det är visserligen ett kliv uppåt från plats 230 året innan, men ändå inte helt i fas med kommunens pigga slogan ”Rikare på fantasi, laganda och drivkraft”. Den dåliga placeringen kan delvis förklaras av låga poäng i kategorin Kultur och Fritid, där biblioteken är en variabel.

Stadsbiblioteket i Köping ligger i Folkets Hus i utkanten av centrum. Ett stort stycke svensk småstadsmodernism i grå betong, uppfört 1970 och för några år sedan utsett till Mellansveriges fulaste byggnad. I huset ligger också en restaurangskola, ett skolkök, en vaccinationscentral och några kontor.
Biblioteket ligger på bottenplanet och en varm eftermiddag i slutet av juni flödar solen in genom stora fönster, över en liten men stadig ström av besökare.
Bland dem råder ingen haltande jämställdhet. Fördelningen mellan kön, ålder och etnicitet bland besökarna förefaller jämnt spridd, även om männen oftare syns i tidningshörnan medan kvinnorna letar i hyllorna med skönlitteratur.
Vid ett bord sitter Nourhan Alsalimah och läser. Hon är 17 år och går på naturvetenskapliga programmet på gymnasiet. Hon är här för att låna böcker så att hon kan plugga under sommarlovet.
Nourhan och hennes familj kom till Sverige för fyra år sedan. De flydde från Homs i krigets Syrien och innan hon flyttade till Köping hade Nourhan aldrig varit på ett bibliotek. Nu kommer hon hit minst en gång i veckan.
– Jag får alltid hjälp, de som jobbar här kommer fram och undrar vad jag behöver utan att jag själv behöver fråga. Alla är jättesnälla.
Att de som arbetar på biblioteket uteslutande är kvinnor tycker Nourhan är självklart.
– Det är helt normalt. Kvinnor orkar med alla och pratar med alla. Jag tror inte att en man skulle göra samma sak. Han skulle känna sig obekväm.
Obekväm? Varför då?
– Det bara är så.
Men om det var fler män som jobbade här – tror du att det skulle komma hit fler män och låna böcker?
– Jag vet inte. Inte min pappa och mina bröder i alla fall. De är inte intresserade. Jag är den enda i min familj som kommer hit.

Trots allt är det ju ett problem att vi bara är kvinnor. Det är klart att det skulle vara en fördel att ha en man med i gänget.

Även om Nourhans blick på biblioteken är präglad av uppväxten i ett land i krig och sönderfall, kanske den i grund och botten inte är så väsensskild från den svenska.
Nyckelordet är service. Den kvinnliga dominansen inom serviceyrken är massiv, i Sverige liksom överallt i världen.
– Bibliotekarieyrket har kanske en lite upphöjd aura, men i mångt och mycket är det ett serviceyrke. Att arbeta på ett folkbibliotek handlar till 90 procent om att hjälpa människor på ett väldigt handfast sätt, säger Anette Gripenberth som är bibliotekschef i Köping.
Hon gick från en tjänst som föreståndare på närbiblioteket i Kolsva till chef för stadsbiblioteket 2016. Sedan dess har hon lett fem rekryteringsprocesser där sammanlagt två manliga sökande kommit till intervju. Ingen fick jobbet.
– Det är möjligt att det var någon eller några fler män som sökte, jag minns inte.
I slutändan handlar det ju om sådant som erfarenhet, bakgrund och personkemi när man anställer en person. Inte om kön.
Om valet stod mellan en man och en kvinna med samma kompetens – skulle du då anställa den manliga sökanden?
– Det är svårt att säga, men jo kanske … Trots allt är det ju ett problem att vi bara är kvinnor. Det är klart att det skulle vara en fördel att ha en man med i gänget, som skulle kunna komplettera oss andra när det gäller inköp av litteratur och i mötet med besökarna.

Vad gör det egentligen för skillnad om den som står bakom lånedisken är en man eller en kvinna? Svaren runt fikabordet på biblioteket i Köping kommer lite trevande. Det finns ju så mycket annat som är viktigare än kön. Ålder, etnicitet, språk …
Men visst, kanske skulle rummet se annorlunda ut om en man var med och valde möbler och färger på väggarna. Och helt säkert skulle det vara bra för synen på läsning om besökarna inte bara mötte kvinnor på biblioteket. Särskilt för barnen. Och för nyanlända.
Någon nämner att konflikter som kan uppstå nog skulle lösas på andra sätt om inte alla anställda var kvinnor; situationer där en eller flera besökare tar plats på andras bekostnad.
Störst skillnad skulle ändå synas bland boktitlarna, det är alla överens om.
I synnerhet på fackboksavdelningen, där det i dag råder en ganska stor övervikt på kropp och hälsa, dieter, handarbete och trädgård. Mycket köps in på låntagarnas förslag, så allt kan inte skyllas på att inköpen bara sköts av kvinnor. Men visst speglar böckerna i hyllorna vilka som arbetar på biblioteket.
– Fast jag vill ändå hävda att även om vi just nu är en majoritet kvinnor som är 55 plus, så har vi olika bakgrund och olika preferenser. Det personliga kan ena eller skilja lika mycket som kön. Kvinnor med och kvinnor utan barn har till exempel olika erfarenhet av vad det innebär att vara kvinna, säger Katarina Hellstrand.
Biblioteket i Köping är ett av 60 folkbibliotek i Sverige där alla anställda är kvinnor. Av landets alla folkbibliotek är det bara tre där könsfördelningen är vad som i statistiken betraktas som jämn, det vill säga 60 procent kvinnor och 40 procent män. Alla tre ligger i småorter; Valdemarsvik, Kungsör och Smedjebacken, och alla har fem anställda. Det innebär att om en man skulle sluta och ersättas av en kvinna, skulle könsfördelningen snabbt tippa över i 80–20.
Det är egentligen inget att förvånas över. Så ser könsfördelningen ut bland dem som söker till bibliotekarieutbildningarna och bland dem som examineras. Fyra femtedelar är kvinnor, en femtedel män,
i dag liksom för tio och tjugo år sedan.

Ina Björnsdotter  är 29 år och arbetar på folkbiblioteket i Vännäs i Västerbotten. Hon blev färdig bibliotekarie 2019, efter att först ha läst 90 högskolepoäng biblioteks- och informationsvetenskap på Umeå universitet och därefter gått påbyggnadskursen på 60 poäng och fått en magisterexamen.
Hon kommer inte exakt ihåg hur många som identifierade sig som kvinnor respektive män i hennes klass, men en femtedel killar stämmer ganska bra med hennes minnesbild. På grundutbildningen, vill säga. När det sedan blev fråga om att gå vidare till magisterprogrammet ville de flesta killar i klassen fortsätta, medan majoriteten av tjejerna valde att börja jobba direkt.
– På påbyggnadskursen var vi hälften, hälften. Nu var vi så få, bara åtta stycken, så det kan ju ha varit en slump att könsfördelningen var helt jämn. Men jag tror att det kan handla om vad vi ville göra sedan. Vill man arbeta på universitetsbibliotek så krävs i praktiken en magisterexamen, även om det sällan sägs direkt i platsannonserna.
På landets universitets- och högskolebibliotek finns det betydligt fler manliga bibliotekarier än på folkbiblioteken, ungefär en tredjedel. Det går förstås inte att bestämt slå fast vad det beror på, men det ligger nära till hands att söka svaret i arbetets innehåll. Medan arbetsuppgifterna på folkbiblioteken är breda och vagt formulerade och många gånger handlar om service och omsorg, kan den som arbetar på universitetsbibliotek mer ägna sig åt sådant som lärs ut på utbildningen. Här finns en tydlighet kring uppdraget som kan saknas på folkbiblioteken, menar Ina Björndotter.
– Mer styrning ger högre status vilket lockar fler män …

Om det är ett problem att vi bara är kvinnor som arbetar på biblioteket? Mitt spontana svar är nej.

Frågan är om bristen på män betraktas som ett problem. Alla jag pratar med, i Köping och på andra bibliotek runt om i landet där kvinnodominansen är total, uttrycker ungefär samma sak:
Kanske skulle utbudet i hyllorna se lite annorlunda ut om det inte bara var kvinnor som skötte inköpen. Och visst skulle det vara bra för bilden av läsning om besökarna mötte män bakom lånedisken. Men ändå – det fungerar bra som det är.
– Om det är ett problem att vi bara är kvinnor som arbetar på biblioteket? Mitt spontana svar är nej, säger Lina Molander som arbetar som bibliotekarie i Götene sedan 2008.
Under den tiden har hon under kortare perioder haft tre manliga vikarier som kollegor, men i övrigt bara kvinnliga arbetskamrater.
– Det viktiga är att vi som arbetar här trivs med varandra, oavsett kön. Det handlar om olika personligheter som ska passa ihop, inte om det är män eller kvinnor.
Den frustration som Lina och alla andra jag pratar med ger uttryck för handlar om annat än bristen på manliga biblioteksanställda. Den handlar om okunskapen om och ointresset för biblioteken. Om att bibliotekarie så ofta beskrivs som ett lågstatusyrke och att den stämpeln automatiskt fästs på en grupp där många kvinnor arbetar. Som om statusen automatiskt skulle höjas om fler män sökte sig till yrket.
– Det handlar inte om kön, säger Lina Molander. Det handlar om hur samhället ser på vikten av att alla människor får möjlighet att tillgodogöra sig information. Biblioteken och bibliotekarierna måste tillåtas vara viktiga. Inte bara för forskning på universitetsbiblioteken, utan minst lika mycket på skolbiblioteken. Redan på lågstadiet måste barn få uppleva vilken tillgång biblioteken är, för alla människor i samhället.

I Trosa ligger ytterligare ett av de folkbibliotek som uteslutande har kvinnliga anställda. Där arbetar Agneta Hedlund som bibliotekarie och fackklubbsansvarig sedan 2012. Hon tycker att det viktiga är att sudda ut bilden av biblioteken som en plats där en kvinna sitter bakom en disk och säger åt alla att vara tysta.
– Jag är inte säker på att det skulle se annorlunda ut om den som hyssjar i stället vore en man. Så länge biblioteken ses som ett ställe för förvaring av böcker och inte som en mötesplats där man kan utbyta kunskap, tror jag inte könet på bibliotekarierna spelar så stor roll.
Agneta Hedlund konstaterar att synen på biblioteken och bibliotekarierna varit konstant sedan hon började arbeta på 1990-talet, trots att utbildningen förändrats och blivit mer teoretisk med möjlighet till forskningsinriktning och trots att arbetsuppgifterna förändrats radikalt de senaste decennierna. Hon menar att bibliotekarier måste bli mycket duktigare på att synas och höras, att göra PR för yrket.
– Givetvis är det också viktigt med pengar. Lönerna måste höjas. Där finns det ingen skillnad mellan kvinnor och män, lönerna är lika låga för alla.
Den bilden bekräftas av Robert Stiernberg, pressinformatör på DIK som organiserar en stor del av landets biblioteksanställda.
– Vår strategi är primärt att arbeta för att biblioteken ska få mer resurser, så att status och löner kan höjas för att spegla utbildningen. Det måste ske även om inte fler män söker sig till yrket. Kvinnor ska inte straffas för att de söker sig till yrken som är lägre värderade.

Jag tror nästan inte att mina arbetsgivare vet att jag finns. De har ingen aning om vad vi gör här på biblioteket.

På stadsbiblioteket i Köping finns ingen fackklubb. Ansatsen att starta en facklig grupp för några år sedan rann ut i sanden. Möjligen hade det sett annorlunda ut om det funnits män i arbetsgruppen, men det är inte säkert, menar Katarina Hellstrand:
– De manliga bibliotekarier jag känner har i alla fall inte varit särskilt fackligt aktiva under sina karriärer. Däremot har de ibland haft högre lön.
Lönen, ja. Lönesättningen är individuell och ingen vet vad de andra tjänar. Men ingen arbetar här för pengarnas skull. Att byta jobb är ett sätt att få upp lönen, men det är inte aktuellt för någon. Inte heller att slå näven i bordet och börja bråka.
– Vi är så impregnerade av det demokratiska uppdraget att vi tror att allt ska gå att lösa i trevlig samtalston. Jag har mött ganska få bibliotekarier under åren som ”bråkar”, säger Katarina Hellstrand och fortsätter:
– Jag har vant mig vid den lön jag har. Jag har ett gott liv och min man har också en lön. Dessutom får vi kvitta semesterersättningen mot dagar i den här kommunen. Jag missar några tusenlappar, men får sex extra semesterdagar. Tid är också pengar, det finns mer som är viktigt än den faktiska lönen.
Skulle en man resonera så?
– Det vet jag inte. Min man skulle det, i alla fall. Han är lärare och vi har ungefär samma inställning.
Lärare är annars en grupp som fått ganska stora löneökningar de senaste åren. Efter att lönerna släpat efter ända sedan skolan kommunaliserades i början av 1990-talet, tvingades politikerna till slut förhålla sig till att lärare hoppade av och att utbildningsplatser stod tomma. I dag har lärarlegitimationer och höjda löner bidragit till att statusen på läraryrket är på väg att höjas – vilket lockar fler män till utbildningarna.
Kan man tänka sig en liknande utveckling på biblioteken som i skolan? Katarina Hellstrand är tveksam.
– Jag tror nästan inte att mina arbetsgivare vet att jag finns. De har ingen aning om vad vi gör här på biblioteket. De vet att det finns böcker och datorer och att det finns en lag som säger att vi måste finnas. Men jag upplever inget engagemang från arbetsgivarnas sida. Att vi faktiskt är en global demokratirörelse pratar de nog aldrig om på kommunfullmäktigemötena.
Gulligt och snällt.Sagostunder och språk-kaféer. Låga löner men akademisk status.
Så tänker sig Katarina Hellstrand och hennes kollegor på biblioteket i Köping att deras arbete betraktas utifrån.

Köpings bibliotekschef Anette Gripenberth; Kersti Bergvik, biblioteksassistent; Katarina Hellstrand, bibliotekarie och Franciska Lindgren, specialpedagog.

Ett par minuter med bil från stadsbiblioteket ligger Köpings största privata arbetsgivare: Volvo Group Trucks Operations. Här, liksom på många andra företag inom tillverkningsindustrin, tampas man med diametralt motsatta fördomar; föreställningen om en arbetsplats präglad av tunga lyft, smutsiga arbetsuppgifter, rå jargong och idel män.
Men om kommunpolitikernas intresse för att uppdatera och verklighetsanpassa bilden av biblioteken är svalt, för att inte säga obefintligt, så arbetar Volvo GTO aktivt med att locka fler kvinnor. I dag är 19 procent av 1550 anställda kvinnor.
På chefsnivå är andelen något högre; 21 procent. Med andra ord ganska exakt samma fördelning mellan könen som på biblioteken, fast omvänt. Men medan männen utgjort samma lilla femtedel på biblioteken i decennier, ökar stadigt andelen kvinnliga anställda på Volvo GTO.
– Vi tycker ändå att det går för långsamt så vi har tagit fram flera olika långsiktiga projekt för att rekrytera fler kvinnliga medarbetare. Många vet inte hur det är att arbeta i en modern industri i dag och får en helt annan bild när de kommer hit, säger Åsa Brakander som är kommunikationsansvarig på Volvo GTO i Köping.

Om tio, femton år har många av oss gått i pension. Då hoppas jag att det blir fler män som ersätter oss.

Projekten hon talar om är bland annat arbetsmarknadsprojekt riktade mot arbetslösa kvinnor, interna ledarskapsprogram med intagningskrav på minst 50 procent kvinnor och ett projekt där flickor i åttan i grundskolan erbjuds att komma till Volvo ett par veckor på sommarlovet, i hopp om att de ska bli intresserade av teknik och kanske söka tekniskt program på gymnasiet.
Liknande initiativ för att locka män till biblioteken är det ingen på stadsbiblioteket i Köping som hört talas om. Och frågan är om det är något som någon egentligen önskar sig?
Efter en stunds diskussioner runt bordet i fikarummet framgår att det kan finnas skäl att ifrågasätta den egna tillgängligheten.
– På typiskt manliga arbetsplatser tror jag att man ofta ser fördelen med fler kvinnor. Man hör ofta män säga att ”det är bra att få in en kvinna i gruppen”. Men är det samma sak omvänt? Jag tror inte det. Jag har åtminstone aldrig hört någon säga att det vore bra om fler män jobbade här, säger Franciska Lindgren som är utbildad specialpedagog och med sina 30 år yngst i arbetslaget.
Kanske är det en generationsfråga.
– Om tio, femton år har många av oss gått i pension. Då hoppas jag att det blir fler män som ersätter oss, säger Katarina Hellstrand.
Samtidigt och än en gång: det är inte män som behövs för att göra bibliotekarieyrket attraktivt. Och även om omvärldens blick på biblioteken kan vara både oförstående och lite nedlåtande så är det inte så de anställda ser på sig själva. Franciska Lindgren:
–Jag tycker att den biblioteksverksamhet som vuxit fram det senaste seklet visar på en enorm kvinnokraft. Det finns bredd, djup och framtidstro som har varit nödvändig för bibliotekens utveckling och åtminstone delvis kompenserat för bristen på hög lön, status och politiskt stöd.

Om reportern, Anne Ralf:
Efter journalistutbildningen på 80-talet har hon främst bevakat film, litteratur, resor och populärpsykologi samt på senare år skrivit mycket om byggnadsvård, design, arkitektur och stadsplanering.
Hon beskriver sig inte som en särskilt flitig användare av bibliotek, men i jobbet som SFI-lärare – Anne är sedan ett par år legitimerad lärare och kombinerar det med journalistyrket – ser hon hur viktiga biblioteken är för människor som nyss har kommit till Sverige och håller på att lära sig svenska. 

0 kommentarer

Vad tycker du?

BIBLIOTEKSBLADETS POLICY FÖR KOMMENTARER

Som gäst på Biblioteksbladets webbplats är du välkommen att kommentera och diskutera. Vi förväntar oss att tonen i kommentarerna är respektfull och att de håller sig till ämnet.

Vi raderar kommentarer som innehåller grovt språk, rasism, sexism, trakasserier, personliga påhopp, förtal, skvaller och lögner liksom ogrundade spekulationer om enskilda eller särskilda folkgrupper, samt kommentarer som inte håller sig till ämnet. Detsamma gäller länkar till ovanstående. Den som gör ett inlägg som strider mot gällande lagar kan personligen bli ansvarig för detta.

Vill du komma i kontakt med redaktionen direkt går det också bra att e-posta till redaktion@biblioteksbladet.se.


Senaste nytt

Essä

Politik utan det politiska gör det svårt att göra rätt

I en tid då politiken inte är konkret och tydlig utan bara sätter upp övergripande mål, blir det upp till tjänstepersoner att ta ut riktningen. Egna initiativ ses därför som tillgångar – men beskrivs ibland som hot mot demokratin. En motsägelsefull kritik som brister i kunskap och förståelse, anser Nick Johnson Jones.

15 okt 2021 • 5 min

Nyheter

Läge att ta bort förseningsavgifterna?

När förseningsavgifterna togs bort under pandemin visade det sig att det inte gjorde någon större skillnad på återlämningen. Nu funderar både Malmö och Trosa på om de över huvud taget behövs.

14 okt 2021 • 3 min

Nyheter

Efter attacken fanns en berättelse att rädda

Minst 21 bibliotek förstördes vid terrorattacken i New York för 20 år sedan. Många ville bidra till att rädda skadade samlingar, men det mesta var antingen borta eller helt oskadat så akuthjälpen behövdes inte. I stället visade sig behoven av dokumentation och arkivering stor efter katastrofen.

6 okt 2021 • 6 min

Nyheter

Hon vill se fler bibliotekarier på barrikaderna

Ett mål för Dik:s ordförande Anna Troberg är att medlemmarna ska se att fackförbundet tycker och agerar i frågor som berör dem. Men hon efterlyser också deras stöd: ”Jag skulle vilja se lite mer arga bibliotekarier som ställer krav gentemot arbetsgivare och politiken.”

5 okt 2021 • 6 min