"Biblioteken borde förvalta sitt förtroende – inte slarva bort det"

Samhällsservice lyfts åter som ett problem för biblioteken. Det är inte smickrande för deras förmåga att utvecklas, skriver Johanna Hansson.

För tio år sedan – 2015 – arbetade jag på folkbibliotek. Det var en tid när många frågor ställdes på sin spets och där frågor som tidigare inte hade diskuterats så ingående blev viktiga och krävde principiella ställningstaganden. Det gällde allt från urval och inköp till vem som har rätt att använda biblioteket och vilka röster som ska få utrymme i programverksamheten. Frågorna väcktes och lyftes utifrån händelser i omvärlden, men också utifrån den då nya bibliotekslagen som slog fast att bibliotek är till för alla och att ett kärnuppdrag är att arbeta för det demokratiska samhällets utveckling. Lagen gjorde också att frågorna kunde prövas juridiskt och därmed principiellt på ett annat sätt än tidigare, vilket blev synligt i några olika utlåtanden från Justitieombudsmannen.

Biblioteksbladet har i sitt senaste nummer år 2015 som tema. Det är framför allt utifrån det årets stora flyktingmottagande och bibliotekens arbete med att hantera situationen och att möta behov från många nya användare. På det hela taget, vilket också artiklarna i BBL belyser, klarade folkbiblioteken detta väl. I vissa fall tog viljan att hjälpa över på ett sånt sätt att det blev svårt eller till och med omöjligt att upprätthålla servicen över tid. I andra fall gick biblioteksmedarbetare utanför sitt uppdrag och sin profession i ambitionen att hjälpa till med frågor utanför verksamhetens kompetens och mandat, till exempel att tolka beslut från Migrationsverket.

Det finns också en del exempel på sammanblandning mellan rollen som tjänsteperson och engagerad medborgare, men också på förmågan att hålla isär de olika rollerna. Artiklarna visar dessutom att en hel del av det arbete som gjordes, hade sin grund i bibliotekets uppdrag: att vara till för alla, att prioritera människor med annat modersmål än svenska och att bidra till kunskaps- och språkutveckling.

På det hela taget tror jag att åren kring 2015 var viktiga för att stärka framför allt folkbibliotekens uppdrag och den interna, professionella diskussionen om verksamhetens syfte och mål.

Det är en händelse som ser ut som en tanke, men som inte är det, att Biblioteksbladets temanummer kommer samma vecka som Dik släpper rapporten Samhällets sista utpost. En del av rapporten handlar om att ”samhällsservice äter upp folkbibliotekens kärnverksamhet”. Detta är en återkommande synpunkt. Och jag tycker alltid att den är svår att förstå.

Resonemanget bygger på en föreställning om att läsfrämjande är en kärnuppgift, medan samhällsinformation inte är det. Det senare tränger ut det förra. Bibliotekarier får inte arbeta med det de är utbildade för. Här finns mycket att invända emot.

För det första: en utbildad bibliotekarie är i första hand expert på att hantera, sortera och tillgängliggöra information – inte specifikt på att arbeta läsfrämjande. Det läsfrämjande uppdraget är ändå centralt och självklart behöver det finnas utrymme för att arbeta även med det.

För det andra: det finns uppenbarligen ett behov av samhällsinformation. Människor vänder sig till biblioteket med förtroende när de behöver hjälp att orientera sig i samhället. Detta borde inte vara ett problem.

Det finns helt säkert saker att tydliggöra här. Det finns en gräns mellan att vägleda människor och att utföra deras ärenden. Men detta har diskuterats åtminstone de senaste tjugo åren. Att frågan om bankärenden på nytt lyfts som ett problem, är inte smickrande för bibliotekens förmåga att utvecklas. Det måste nämligen vara biblioteken själva som i dialog med sina uppdragsgivare och sina användare utformar tjänster och service. Det finns ingen yttre faktor som hindrar att detta görs. Det är en fråga om ledarskap.

Kärnan i bibliotekens agerande under flyktingmottagandet var uppgiften att bidra till kunskapsbildning och att stärka människor att agera inom ramen för det demokratiska samhället. Det var inte oproblematiskt då och det är inte oproblematiskt nu. Folkbibliotek är komplexa verksamheter, framför allt kopplat till en enorm målgrupp – alla – och därmed till delvis motstridiga och skiftande behov.  Så ser förutsättningarna ut. För det allra mesta hanteras detta mycket väl – nu liksom för tio år sedan. Det är – för att återkoppla till ledaren i BBL – knappast särskilt modigt, men det är bra gjort och det är viktigt för många människor.

Uppdraget är alltid större än tillgängliga resurser. Man kan önska mer pengar – och man bör klokt argumentera för en större budget utifrån de behov som finns i verksamheten. Där skiljer sig inte bibliotek från någon annan kommunal, regional eller statlig verksamhet. Men här och nu är det mest framkomliga att arbeta med de resurser man har, att sätta gränser och förtydliga tjänster där det behövs och att med all den kompetens och öppenhet som finns att tillgå i övrigt möta de informationssökande människor som kommer till biblioteken. Biblioteken bör förvalta och hantera sitt förtroende – inte slarva bort det.

Johanna Hansson
F d stadsbibliotekarie, Uppsala kommun. Numera överbibliotekarie, Uppsala universitet.