Replik: Biblioteken måste bli mer effektiva – på rätt sätt

Behoven av hjälp med "icke-bibliotekariska" uppgifter skulle minska om vi fokuserade på våra kärnuppgifter, skriver Karin Kraft. "Grejen med läsfrämjande insatser är väl bland annat att hjälpa folk in i samhället och lyckas vi med det så minskar också behovet av vissa stödinsatser."

Artikeln är en replik på Johanna Hanssons artikel i en replik på Johanna Hanssons artikel ”Biblioteken borde förvalta sitt förtroende – inte slarva bort det”.

I debatten om huruvida bibliotekarier ska ägna tid åt att kopiera papper och hjälpa människor att logga in på banken, saknar jag en diskussion om hur vi kan effektivisera vårt arbete med kärnuppdraget. Jag är övertygad om att många av de uppgifter som idag anses ”störa” vårt arbete skulle ta mindre plats – om vi arbetade mer metodiskt och fokuserat med läsfrämjande och informationsförmedling.

Det som i stället sker idag, i många kommuner, är att effektiviseringar handlar om centralisering och utökade öppettider – utan att det verkar finnas någon tydlig utvärdering av hur detta påverkar bibliotekets grunduppdrag: att främja läsning, sprida information och värna fri åsiktsbildning. Detta sker samtidigt som läskunnigheten sjunker, något som idag är ett problem hela vägen upp till universitetet.

Varför ges det inte mer tid till metodiskt läsfrämjande arbete? Är det för att det är svårt? I vilken annan offentlig verksamhet skulle man kunna bortse från sitt grunduppdrag bara för att det är svårt att genomföra?

Att minskad läskunnighet hotar demokratin är ett uttjatat påstående – men det gör det inte mindre sant. Ändå verkar detta hot inte tas på allvar. Jag vet att det görs ambitiösa insatser på många håll. Det finns forskningsbaserade läsfrämjande projekt och välformulerade planer. Men vilken plats får detta arbete i vardagen på ett vanligt bibliotek?

Idag beror mycket på var biblioteket ligger. I praktiken är det ofta besökarna som styr metodutvecklingen. I vissa stadsdelar möts man av pålästa, krävande bokläsare – i andra är det längre öppettider och fler studierum som efterfrågas. Vi som jobbar i de mer utsatta områdena tappar under nuvarande arbetsmetodik i kompetens när det kommer till att arbeta med referenssamtal om litteratur, eftersom vi har dem så sällan. Man brukar säga att en läkare måste göra ett visst antal operationer om året för att bibehålla sin kompetens och på liknande sätt är det väl för andra yrkeskårer, som oss bibliotekarier.

Många menar att folkbiblioteken speglar samhället i stort och att det inte är så mycket vi kan göra åt det. Men vi som arbetar i offentlig sektor är ju en del av samhället – och vårt uppdrag är väl ändå att försöka göra skillnad?

Jag tror inte att vi kan minska antalet ”icke-bibliotekariska” uppgifter – som att hjälpa till med utskrifter eller inloggningar – om vi inte samtidigt prioriterar kvalitativ litteraturförmedling. Snarare tror jag att ett tydligare fokus på vårt kärnuppdrag skulle minska dessa uppgifter över tid. Grejen med läsfrämjande insatser är väl bland annat att hjälpa folk in i samhället och lyckas vi med det så minskar också behovet av vissa stödinsatser.

Problemet är att det som mäts idag i allt högre grad inte är specifikt för biblioteksverksamhet. Och det utarmar både vår kompetens och vårt berättigande – något som blir tydligt när bibliotek gång på gång får stå först på listan när besparingar ska göras.

Som en kollega sa: ”Förr fick vi köpa in böcker. Nu köper vi in toalettpapper.”

Karin Kraft
Bibliotekarie Göteborg