Idéerna om att skydda kulturarvet är föråldrade

Karlsborgs väldiga fästning ligger på Vanäs udde i Vättern. Hit till Sveriges mitt var det meningen att landets civila och miltära ledning skulle dra sig undan vid en invasion. Sedan fick fienden slå sig blodig mot slutvärnets ointagliga murar. Vad som hände med befolkningen utanför murarna brydde man sig inte så mycket om. Centralförsvarstanken var strategin på modet, då i början av 1800-talet.

Det gick som det brukar när ledare med brist på verklighetsförankring lyckas förvandla det bästa till det godas fiende. Den storartade idén blev snabbt omodern, nya mera realistiska försvarskoncept växte fram och fästningen som redan hade börjat byggas ut till Sveriges reservhuvudstaad för enorma kostnader fick tjäna som förråd och övningsplats in i vår egen tid.

Jag kommer att tänka på centralförsvarstanken och på Karlsborgs fästning när jag läser vad Carl-Oskar Bohlin (M), vår minister för civilt försvar, skrev på Facebook den 5 november. Där prisar han sitt eget och regeringens arbete med att göra undanförsel av kulturhistoriskt viktiga samlingar från arkiv, bibliotek och museer i händelse av krig till en del av det ”civila försvarets hårda kärna”.

Men som många generaler genom historien planerar Bohlin för att utkämpa det förra kriget. Detsamma gäller en del andra ledare i vårt samhälle. På fjärde året av ett stort europeiskt krig står det nämligen klart att det inte längre i första hand är pansarfordon och avancerade stridsflygplan som dominerar dagens slagfält, utan drönare och robotar.

Tillsammans med cyberattacker och annan hybridkrigföring har de förflyttat krigets brutala verklighet långt bakom frontlinjerna och visat att ingen plats går säker – inte ens hos oss. Men i den beredskapsplanering som svenska kulturarvsinstitutioner brådstörtat har tvingats dra igång är fysisk undanförsel och evakueringsmagasin fortfarande de helt dominerande begreppen.

Grundkonceptet är högst konventionellt: arkivmaterial, boksamlingar och museiföremål ska i ordnade former kunna transporteras bort från mindre säkra lokaler till nya och förhoppningsvis säkrare som ännu inte finns men som ska byggas till stora kostnader och sedan stå redo i vänteläge om eller när kriget en gång kommer. Centralförsvarstanken verkar spöka igen.

Det finns två uppenbara problemen med denna strategi. Undanförsel förutsätter för det första en lång förvarnings- och förberedelsetid, som knappast kommer att finnas i framtida konflikter. För det andra krävs en mycket omfattande och kostnadsdrivande infrastruktur för transport och magasinering av de undanförda samlingarna.

Både med hänsyn till de växande materialmängder som det faktiskt handlar om idag och den moderna krigföringens snabba drönar- och cyberlogik riskerar undanförsel att bli ett kraftigt daterat koncept. Därför borde det inte i första hand vara fysiska transporter och nya dyra fastigheter eller evakueringslokaler som är svaret på hur kulturarvet ska säkras i händelse av kris och krig.

Ur flera centrala aspekter vore det mycket effektivare att använda åtminstone en del av de väldiga summor som krävs för undanförsel till att istället massdigitalisera större delar av vårt gemensamma kulturarv. Det skulle både skapa säkerhet och redundans vid krig och kris – och samtidigt dramatiskt öka den demokratiska tillgängligheten till kulturarvet.

Men att digitalisering skulle kunna vara ett kostnadseffektivare och mera framtidssäkert alternativ till att bygga nya stora anläggningar för undanförsel antyds i regel bara på undanskymd plats i beredskapsplanerna, om möjligheten ens nämns. Statsrådet Bohlin gör det i alla fall inte. Och inte heller ansvariga myndigheter.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) bedömer till exempel i sin rapport Framåtanda från hösten 2023 att de bästa metoderna för att skydda kulturarvet i händelse av krig är just ersättnings- och evakueringsmagasin, kombinerat med säker transportkapacitet. Riksantikvarieämbetet, vår nationella kulturarvsmyndighet, har välkomnat förslagen och instämmer i MSB:s bedömning. Bristen på digitala dimensioner i beredskapsplaneringen är alltså uppenbar.

Regeringens nyinrättade råd för skydd av kulturarv nämner faktiskt digitalisering som en möjlighet allra sist i sin delrapport från mars i år: ”Det finns, sammantaget, stora behov av digitalisering […] som en beredskapsåtgärd. För att stärka detta arbete behövs ökade resurser, förbättrad samordning och fortsatt metodutveckling.”

Möjligen ska detta ses som en försiktig kommentar till regeringens satsning på 84 miljoner under tre år för skydd av kulturarvet i fjolårets statsbudget. Med tanke på prislapparna för storskalig digitalisering – för att inte tala om vad det faktiskt kostar att bygga nya magasinslokaler – var det en nästan löjeväckande summa. Samtidigt anslogs hela 27 miljarder till landets samlade krisberedskap. Omsorgerna om kulturarvet blir även mot den bakgrunden lite svåra att ta på allvar.

Hos Carl-Oskar Bohlins kollega Parisa Liljestrand (M) på kulturdepartementet väntar två relevanta utredningar sedan länge på behandling. I Arkivutredningen (SOU 2019:58), som jag ledde, föreslår vi en moderniserad arkivlag, men också kraftigt ökade resurser för att stärka den digitala informationsstrukturen och öka tillgången till digitaliserat arkivmaterial. Pliktmaterialutredningen (SOU 2021:32) handlar om att framtidssäkra, inte bara det tryckta utan även det digitala kulturarvet. Varken under tidigare eller nuvarande regering har någonting hänt med förslagen, trots Sveriges ambitioner att ligga i digitaliseringens framkant.

Det politiska tänkandet verkar kort sagt både grunt och fastlåst i ett föråldrat scenario, baserat på förra och förrförra århundradets sedan länge förlegade erfarenheter. En kraftfull satsning på digitalisering av ABM-sektorns samlingar erbjuder nu ett gyllene tillfälle att gifta ihop olika behov. Det är dags att väcka den politik som annars alldeles för ofta tycks sakna både intresse och resurser för vårt kulturarv – och för att göra det mera tillgängligt i en digital tid.

Ett digitalt kulturarv skulle självklart platsa i det svenska totalförsvaret, men det skulle också kunna berika forskning och allmänhet med nya lättillgängliga källor till vår gemensamma historia. Här finns alltså intressanta och viktiga synergier att hämta för den som vågar se beredskapsplanering som någonting mer än nya lagerbyggnader och kulturarv som något mer än föremål och dokument på papper.

Självklart ska våra mest värdefulla nationalklenoder kunna föras undan till säkra magasin i händelse av kris eller krig. Men det är långtifrån givet att alla samlingar kan och bör hanteras på samma resurskrävande sätt när kulturarvet kallas in under fanorna i ett skärpt säkerhetsläge.

Digitalisering är förstås inte detsamma som kloning. En digital kopia av ett fysiskt original förlorar alltid något av originalets informationsinnehåll. Även om texten i en bok skannas till en PDF kan bokens själva materialitet – papperet, pärmen eller trycket – bära på värdefull information som inte följer med i överföringen till det digitala formatet.

Att 3D-skanning av museiföremål blir något annat än originalen är självklart. Ändå kan vissa informationsförluster vara acceptabla eller rent av nödvändiga i en akut situation där både tid och ekonomiska resurser är bristvaror. Erfarenheter från Ukraina talar för att digitalisering och 3D-skanning är effektivare än undanförsel i det kaos som garanterat uppstår vid krigsutbrott.

Kanske är beredskapsplanering helt krasst det lösenord som nu har potential att äntligen göra politisk verklighet av den gamla drömmen om ett digitalt kulturarvslyft värt namnet. Men då måste vi orka se framåt, inte bara titta bakåt mot det massiva men sedan länge obsoleta slutvärnet i Karlsborgs fästning.