Jag vaknar med en känsla av skam
5 aug 2025 • 2 min
Bibliotekarien Agnes Kotka om situationen i Gaza: "När vi är tysta i ett läge där två miljoner människor ropar efter vår hjälp, så tar vi ställning vare sig vi vill det eller inte."
Debattinlägg omkunskapsförmedling och fri åsiktsbildning gällande Gaza av Agnes Kotka.
En fjortonåring kommer in i biblioteket och frågar: ”Varför finns det ingenting här om folkmordet mina släktingar utsätts för just nu? Kan det inte finnas information på biblioteket precis som med Ukraina?”
Biblioteken är tysta.
Varje dag dör barn i Gaza motsvarande ett fullsatt klassrum.
Biblioteken är tysta för att det finns flera konflikter i världen.
För att konflikten mellan Israel, Hamas och Palestina är för komplicerad. Vi är så försiktiga, som att det vore vi som var bakbundna och inte palestinierna.
Som bibliotek borde vi generellt bli bättre på att lyfta olika grupper i världen. Däremot finns ingen anledning att ställa utsatta grupper mot varandra. Påståenden som ”varför lyfts inte det här istället?” skulle med fördel kunna bytas ut mot: ”Kan vi även lyfta detta?”
Vi kan inte vara tysta av rädsla för att skapa debatt och missa en annan orättvisa.
Tystnad är aldrig lösningen. Komplexitet får aldrig leda till passivitet.
Dessutom kan vi inte komma undan med att vi inte tar ställning.
När vi är tysta i ett läge där två miljoner människor ropar efter vår hjälp, så tar vi ställning vare sig vi vill det eller inte.
Det är lättare att vänta på att andra säger hur vi ska agera. Vi vill ha ett frikort. Slippa ta risker. Vi vill inte ta ansvar själva. Men som bibliotek bör vi inte ta den enkla vägen, utan den rätta.
Den rätta vägen är aldrig att barn och civila bombas sönder och samman. Det bör inte vara så komplicerat att förstå.
Den rätta vägen är att agera utifrån de grundpelare som biblioteket står på:
Bidra till det demokratiska samhällets utveckling, bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Bidra till kultur – och i det här fallet: en kulturs rätt att existera överhuvudtaget. Dessutom: inga journalister släpps in. Berättelser ska inte få komma ut. Därför har vi ett extra ansvar att lyfta de få berättelser som finns kvar inifrån och som försöker nå fram. Fler än 150 palestinska journalister är redan dödade.
Vi kanske har glömt det, men vi arbetar även utifrån barnkonventionen. Vi besväras över att föräldrar får se sina barns lån på grund av integritetsskäl. Däremot är vi tysta när minst 18 000 barn lemlästas inför våra ögon och 2 miljoner människor är instängda i ett inferno.
Det innebär också att vi bör agera när ett helt samhälle i så bred omfattning berövas möjlighet till demokrati, kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Grunden för fri åsiktsbildning är inte tystnad utan information och samtal. Det innebär också att vi, som en kulturinstitution, bör reagera när en kultur (människor, kulturarv, bibliotek) fullständigt hotas att utrotas inför livestreamande kameror. Där barn dödas av Israel genom både beskjutning, bombning och genom att Israel använder svält som ett vapen. Två miljoner människor är instängda medan de bombas sönder och samman. Biblioteken, vakna!
Dessa fakta är inte komplicerade, utan bekräftade.
Det är dessutom fakta som vi behöver ta ställning till och hur den hänger ihop med vår värdegrund – men också med vår tystnad. Det är fakta bortom politiska ställningstaganden. Det som sker bryter mot internationell rätt. Det är ren juridik.
Jag är inte bättre själv.
Vad har jag bidragit till? Godkännandet av en utställning kring palestinsk litteratur och en kulturkväll på samma tema.
Men vi har inte tid att skämmas nu. Det får vi göra senare.
Nu behöver vi hoppa på rätt väg och det måste gå undan.
Agnes Kotka
Bibliotekarie
11 kommentarer
Tror man att man som bibliotekarie kan ta ställning för den ena eller andra sidan i den här konflikten utan att det betraktas som politiskt, då har man helt enkelt fel. Och det är inte tystnad att tillhandahålla flera och/eller komplicerande perspektiv.
Håller till stor del med både Jens och Magnus här. Att du för övrigt helt okritiskt återger Hamas siffror som underlag för ditt ställningstagande är inte till din fördel. Både Rädda barnens och WHO:s siffror över antalet dödade och skadade i Gaza kommer direkt ifrån Hamas ”hälsomyndighet”. Alla rapporter som s k ”oberoende” frilansande journalister förmedlar från Gaza är antingen godkända av Hamas eller förmulerade på ett sådant sätt att journalisten i fråga inte får knäskålarna bortskjutna eller halsen avskuren. Det är givetvis ingen ursäkt för att Israel inte släpper in oberoende journalister i området, men det sistnämnda är heller ingen ursäkt för att, som bibliotekarie, helt utan tillstymmelse till källkritik återge siffror vars ursprung är hos en genocidal, islamistisk dödskult. Som bibliotekarie kommer jag aldrig att ställa upp på aktioner eller manifestationer som bygger på information av det slaget.
Hej!
Jag tycker också att den försiktighet som svenskar ofta visar när det gäller konflikter i världen är märklig. Man är ständigt rädd för hur andra tänker och tycker, och om ens åsikter passar in i det neutrala och fyrkantiga ramverk som alla försöker anpassa sig till. Vi har en otrolig makt som vi inte borde underskatta , i stället borde vi använda den. Jag skäms också över att jag själv har blivit för ”svensk”, trots det upproriska blodet som rinner i mina ådror.
Mvh
Leyla
Svar till Jens: Det var ju framför allt samtal och information jag efterfrågade. Men eftersom du tog upp det där med bibliotek och ta ställning så finns några exempel här (ett fåtal av hundratals senaste åren): https://www.facebook.com/share/p/1DEN7wgsnc/
Svar till Agnes: Du måste ha misstolkat mig nu, det jag menar är olika upprop och annat som det ibland efterlyses att bibliotek ska skriva under, eller krav på att bibliotek gör officiella uttalanden. Det du länkar till är ju inte exempel på det, det du länkar till är bibliotek som informerar, gör program, etc. Allt rimligt. Förövrigt har ju även den typen av insatser gjorts på bibliotek med fokus på Gaza och andra konflikter också. Sen kan ju biblioteken absolut göra mer av den varan.
Jag håller helt med Jens här, biblioteken ska tillhandahålla allsidig information, inte ta ställning i olika konflikter i omvärlden. (Nej, inte heller kriget i Ukraina!) Det är just så och inte på något annat sätt vi i praktiken kan bidra till det demokratiska samhället och en bättre värld. Vill man engagera sig i den ena eller den andra frågan kan man alltid göra det på sin fritid. Därtill kommer förstås att varje ställningstagande som görs alienerar en del av allmänheten och får den mindre benägen att se biblioteken som något angeläget att stötta. (Med detta sagt är många bibliotek, även mitt eget, ganska dåliga på att pusha böcker om aktuella samhällsfrågor…)
Jag förväntar mig att alla bibliotek gör sitt jobb i relation till Gaza och alla andra händelser i världen: köper in en mångfald av litteratur om frågorna för att våra låntagare ska kunna bilda sig en uppfattning. Och i de fall där möjlighet finns: relevant programverksamhet. I allmänhet: hjälpa besökarna att finna information. Upplysa om när bibliotek förstörs, författare och journalister dödas.
Jag har sett många uppmaningar om att biblioteken och bibliotekarierna måste göra mer. Vad mer ska biblioteken göra än just sitt uppdrag? Varken mer, varken mindre. Att göra officiella uttalanden eller skriva under upprop har jag inte sett ett enda bibliotek göra i någon fråga någonsin egentligen, och tur är väl det.
Applåder till Agnes för en fantastisk text! Bravo!
Tack för en välformulerad debattartikel. Jag håller med dig fullt ut, och jag uppskattar särskilt att du lyfter det faktum att vi faktiskt kan lyfta andra konflikter/situationer också, empati är ingen ändlig resurs som vi kan förbruka på en grupp människor.
Mkt viktig artikel, tack Agnes!
Tack Agnes för att du sätter ord på även mina tankar och känsla av skam. Det är så sorgligt att tidigare allmängiltiga begrepp som demokrati, mänskliga rättigheter, barnkonventionen och nu folkmord politiseras. Är det anledningen till att vi i offentlig verksamhet blir ängsliga? Att vi inte ska ”välja sida”? Samtidigt hade vi inte några problem med att göra det när Ryssland gick in i Ukraina. Men var det enkelt och tryggt för oss att göra då makthavare och organisationer från ”båda sidorna” fördömde invasionen? Jag skäms både över min egen och andras tystnad, särskilt professionellt. För som du skriver, detta är inte politiskt, det är fakta.