"Lyssna på de röster som Israel försöker tysta"
10 sep 2025 • 5 min
Att stå neutral till Israels krig mot palestinierna är att välja förtryckarens sida, skriver Karin Råghall. ”Vi behöver erkänna att begreppet neutralitet aldrig är frikopplat från maktförhållanden och att våra val alltid får konsekvenser.”
Bibliotekarien Karin Råghall om det fria ordet i Gaza.
”Emellanåt dör språket. / Det dör nu. / Vem lever och kan tala det?” skriver den palestinska-amerikanska poeten Fady Joudah i diktsamlingen […] (2024). Dikterna, översatta av Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad, skrevs under senhösten och vintern 2023, då Joudah miste över 100 släktingar till följd av Israels urskillningslösa våld mot Gazas befolkning.
Redan då varnade många för ett folkmord. Sedan dess har människorättsaktörer från jordens alla hörn larmat om att Israels omfattande förstörelse av palestinskt liv i Gaza måste förstås i de termerna – nu senast världens ledande grupp för folkmordsforskare – och uppmanat omvärlden att stoppa det.
Vem lever och kan tala? Frågan lämnar mig ingen ro där jag går runt i min folkbiblioteksvardag, snart två år efter att folkmordet inleddes. Under de senaste veckorna har Israel mördat en rad palestinska journalister. Flera medier, exempelvis SVT, varnar för att det snart inte finns några kvar som kan skildra övergreppen i Gaza (utländska journalister släpps inte in). På Västbanken, lite i skymundan, fortsätter Israel att trakassera palestinier, bland annat genom att sätta oliktänkande i så kallat administrativt förvar på obestämd tid utan specificerade brottsanklagelser.
Att tysta de författare, journalister och akademiker som kan berätta om palestinska liv och perspektiv – liksom om motståndet mot ockupationen, folkmordet och apartheidsystemet – är en medveten del av Israels krigsföring. Det handlar, som den kanadensiska författaren Naomi Klein sa i en intervju, om att tysta vittnen till brott som är så stora att de inte går att dölja på annat vis.
Påverkas bibliotekens arbete för yttrandefrihet av den spelplan jag målar upp? Hur står vi upp för det fria ordet när Israel regelmässigt mördar palestinska författare, journalister, akademiker och andra civila utan att det får några rättsliga konsekvenser?
Tyvärr måste jag instämma med de bibliotekskollegor som tidigare påtalat bibliotekens tystnad kring Israels folkmord (se BiS intervju med Bibliotekarier för Palestina samt debattinläggen av Agnes Kotka och Soledad Cartagena). Samtliga lyfter hur annorlunda svenska bibliotek agerade efter Rysslands invasion av Ukraina.
Bibliotekssverige drevs då av en tydlig idé om att Rysslands angrepp var fel och Ukraina skulle stöttas. Vi förberedde oss för att välkomna ukrainska flyktingar, läste på om ukrainsk litteratur, arrangerade program och skapade samlingssidor med all tänkbar information.
Visst uppmärksammar ett och annat bibliotek Palestina. En kulturkväll här, en poesiuppläsning där, kanske en skyltning – men flera vittnar också om beröringsskräck och motstånd. Jag önskar att de initiativ vi faktiskt tar skulle kännas mer som regel än undantag och att de hade våra organisationers fulla, aktiva stöd.
Varför tycks det inte lika enkelt för biblioteksvärlden och samhället i övrigt att solidarisera sig med det palestinska folket som med det ukrainska? Jag har inget tvärsäkert svar, men vill lyfta två möjliga förklaringar.
- Rädsla att bli anklagad för antisemitism
Författaren och journalisten Göran Rosenberg är en av många som har påtalat hur ”anklagelser om antisemitism kommit att användas som politiskt vapen för att giftstämpla kritiken av Israel och stödet för den palestinska saken”. Som biblioteksanställda behöver vi se bortom denna sammanblandning av antisemitism och kritik mot Israel.
För att kunna göra det behöver vi känna till historien. Som många har påpekat börjar den inte med Hamas attack den 7 oktober 2023.
Palestinier har varit förtryckta i hundra år och har försökt göra motstånd på alla upptänkliga sätt. Ofta har motståndet utgått från icke-våldsliga principer (läs gärna självbiografin They called me a lioness av Ahed Tamimi för en engagerad skildring av folkliga, palestinska protester förr och nu). Oavsett form av motstånd har palestinier, enligt historikern Olof Bortz, mötts av ”det totala våldets väg som Israels ledning har slagit in på”.
Många har varnat för att Israels fördrivningspolitik ska slå tillbaka. Den israeliske historikern Ilan Pappé, som skildrat hur staten Israel bildades 1948 genom etnisk rensning av uppemot 800 000 palestinier, avslutar sitt historiska standardverk The ethnic cleansing of Palestine (2006, s. 256) med frågan: ”How long can we go on asking, let alone expecting, our Palestinian brothers and sisters to keep faith with us, and not to succumb totally to the despair and sorrow into which their lives were transformed the year Israel erected its Fortress over their destroyed villages and towns?”
Mot denna bakgrund kommer inte Hamas attacker mot Israel – eller Israels angrepp mot Gaza – som någon överraskning. Ett land vars existens bygger på etnisk rensning av en folkgrupp kommer aldrig att uppnå en varaktig fred. Journalisten och författaren Shora Esmailian fångar problematiken i sin bok Gaza – att spränga ett getto (2024, s. 115):
”För den som länge följt Israels övergrepp på den palestinska befolkningen kommer inte det pågående folkmordet som en överraskning. Detta sista steg att utplåna allt liv på de ockuperade områdena är en logisk följd av sionismen, den ideologi som tillkom i ett försök att befria judarna från diskriminering och rasism för att, sedan Storbritannien och Balfourdeklarationen 1917 lovade den Palestina, förvandlas till en statsideologi av etnonationalism, förtryck av ett annat folk, expansionism och apartheid.”
Det är inte antisemitism att kritisera en stat där enbart judar åtnjuter mänskliga rättigheter. Det är inte antisemitism att motsätta sig apartheid.
Det ovan citerade stycket av Shora Esmailian påminner för övrigt om Europas roll. Ifall vår tystnad inför utplåningen av palestinskt liv i Gaza har med en historisk skuld att göra, är det hög tid att erkänna att ett folkmord aldrig kan gottgöras genom att lägga grunden för ett annat.
- Föreställningen om neutralitet
Vi lever i en tid där islamofoba, högerextrema och auktoritära perspektiv dominerar politik och samhälle. Hela det politiska samtalet har vridits högerut och det är ingen vild gissning att vad som anses neutralt har gjort detsamma.
Hur påverkar detta bibliotekens förhållningssätt till begreppet neutralitet, som ofta dyker upp i våra diskussioner om fri åsiktsbildning? Som ny bibliotekarie försökte jag förstå innebörden av neutralitet och läste bland annat bibliotekslagens förarbeten:
”Att biblioteken /…/ ska bidra till fri åsiktsbildning understryker betydelsen av att de intar en neutral hållning i förhållande till den information som tillhandahålls och även i övrig verksamhet understödjer ett fritt meningsutbyte. Bestämmelsen innebär att biblioteksverksamheten ska präglas av öppenhet för olika perspektiv och stå fri från censur eller andra hindrande åtgärder.” (Prop. 2012/13:147)
Jag undrade då – och undrar fortfarande – av vem informationen tillhandahålls. Det glömmer vi ibland bort att uttala. Pratar vi om de dominerande bokförlagens PR-byråer, regeringsföreträdare, lokala kulturutövare eller döda journalister?
Ursäkta den drastiska formuleringen men jag finner det problematiskt att de tankar som ligger till grund för föreställningen om neutralitet tycks bygga på en bortträngning av materiella förhållanden.
Med andra ord: när vi tänker oss att vi är neutrala till den information som når oss tenderar vi att blunda för att vi lever i ett djupt ojämlikt samhälle. Vissa röster når oss aldrig från första början.
Inom journalistiken pågår en debatt om svenska mediers okritiska hållning gentemot Israel som angränsar till detta problem (se till exempel Magda Gads upprop och Göran Rosenbergs tankar om opartiskhet). Precis som medierna behöver biblioteken se bortom den israeliska propaganda som framställer folkmordet i Gaza som en konflikt mellan två jämbördiga parter.
En rimligare beskrivning – mot bakgrund av historien – är att tala om ”en konflikt mellan kolonisatören och den koloniserade” (Esmailian 2024, s. 32). Att ställa sig neutral i en sådan situation är, med Desmond Tutus välkända ord, att välja förtryckarens sida.
Sett ur det perspektivet hoppas jag innerligt att vi låter andra värden än en otydligt definierad neutralitet vägleda vårt arbete. Jag menar inte att vi ska sluta lyfta fram olika ståndpunkter, men vi behöver erkänna att begreppet neutralitet aldrig är frikopplat från maktförhållanden och att våra val alltid får konsekvenser. Vi behöver bli bättre på att uttrycka och försvara de värderingar och antaganden som dessa val bygger på.
Utgångsläget för röster från Palestina och Israel är brutalt ojämlikt. Jag vill inte att biblioteksvärlden ska stå passiv inför den ojämlikheten, som manifesterar sig framför våra ögon i form av ett folkmord.
Lyssna i stället på de många palestinier och judar runt om i världen som ber att historien inte ska upprepas! Låt det märkas i vårt arbete att vi har lyssnat – inte minst på de röster som Israel försöker tysta.
6 kommentarer
När en bibliotekarie säger ”begreppet neutralitet aldrig är frikopplat från maktförhållanden”, i sig en tankefigur med starka ideologiska förtecken, betyder det bara en sak: att man är så rädd för att människor ska bilda sig en annan uppfattning än den egna, den ”goda”, att man är villig att överge en av våra grunduppgifter, medverkandet till fri åsiktsbildning, för att motverka att så sker – oftast i ”toleransens”, ”solidaritetens” och ”mångfaldens” namn.
Som människa är jag inte ett dugg neutral när det gäller Gazakriget, men som bibliotekarie är det inte min uppgift att signalera till omgivningen vad mina åsikter är och försöka påverka dem i den riktningen. Samma sak gäller Ukrainakriget.
IAGS, vilken SVT komiskt beskrev som en ”tung forskargrupp”, är en clownorganisation som vem som helst kan bli medlem i så länge de betalar medlemsavgiften på 30 dollar, vilket bl a komikern Aron Flam nyligen gjorde, liksom ”Adolf Hitler”, ”Obi-Wan Cannoli”, ”Mo Cookie” (Kakmonstret med grönt Hamas-pannband) och ”Palpatine.” Dessutom består uppemot en femtedel av medlemmarna av ”forskare” bosatta i Irak. Dagen efter att resolutionen antagits protesterade några av de få verkliga forskare inom IAGS och tog offentligt avstånd från den då de menade att den röstats igenom av endast en liten del av organisationens medlemmar (och inte av alla som var röstberättigade). Man menade vidare att resolutioner av det här slaget inom IAGS alltid föregås av öppen debatt och en grundlig genomgång av underlaget, vilket inte skedde i det här fallet. Om man bara tar del av svensk public service för sitt nyhetsflöde har man förmodligen inte sett hur denna skandal rapporterats om runt om i världen.
Ahed Tamimi, som du hänvisar till, palestinarörelsens ”andra Greta Thunberg”, gjorde ett uttalande för några veckor sedan där hon sa: ”Vi slåss inte mot sionismen. Vi slåss mot judarna.” Jag jobbade på Gottsundabiblioteket i Uppsala i 13 år, ett område med bl a en stor muslimsk-arabisk befolkning. Det i särklass vanligaste skällsordet som barn och unga med arabisk bakgrund använde mot andra var ”jude” (med ”abd” [slav] som epitet för svarta på andra plats, men det är en annan historia). En förkrossande majoritet av världens judar stödjer Israels rätt att existera. När man skanderar ”Död åt sionisterna” menar man ”död åt majoriteten av världens judar.” Att sedan en majoritet av västerlänningar, judar och icke-judar, också stödjer Israels rätt att existera, och därmed också kan kallas sionister eller åtminstone sionistsympatisörer, gör slagordet ännu mera hotfullt till sin natur.
Endast en försvinnande liten del av palestinierna stödjer en tvåstatslösning. Det har opinionsundersökningar konstant visat i decennier. Denna idé stöds inte heller av woke- och kommunistvänstern i väst. Jag noterar att symbolen för Bibliotekarier för Palestina består av en karta över hela området (”From the River to the Sea”) iklätt kheffiyah-mönster. Jag tycker att det vore klädsamt – för att inte tala om intellektuellt ärligt – om du, Karin Råghall, kom ut och erkände att inte heller du anser att Israel har rätt att existera, i stället för att implicit låtsas att Israel någonsin skulle kunna göra något som rättfärdigar sin existens i dina och dina politiska kamraters ögon.
Då tar vi det igen: Biblioteken ska vara neutrala.
Alla som besväras av bibliotekens opartiskhet kan ju trösta sig med att inget svenskt biblioteks bestånd är det minsta balanserat i just den här specifika frågan. Sen kan man fråga sig varför biblioteken måste profilera sig i en fråga bara för att den för tillfället råkar vara den mest omdebatterade. På andra sidan Röda Havet har Huthirebellerna och Saudierna skapat den värsta humanitära katastrofen just nu genom att driva miljoner på flykt, bomba civila mål och stjäla bistånd. Detta har skapat en hungersnöd vars omfattning får situationen i Gaza att blekna i jämförelse. Men jemeniternas lidande är inte i närheten lika uppmärksammat, och föranleder därför inga bibliotekarieupprop.
Argumentationen om att ”biblioteken ska vara neutrala” är lätt att sticka hål på. Ett av huvudsyftena med svenska bibliotek är främjandet av demokrati. Redan i och med den målsättningen har vi lämnat neutraliteten därhän.
Det pågående folkmordet i Gaza i relation till svenska biblioteks demokratifrämjande uppdrag kan och bör självkalrt debatteras. Att det finns andra, just nu pågående konflikter runt om i världen som inte får lika mycket uppmärksamhet stämmer och är både oroväckande och intressant. Däremot är det inte i sig ett argument för att att inte skriva debattartiklar och inom, Svensk Biblioteksförening , diskutera Israel-Palestina konflikten i relation till svenska biblioteks agerande eller icke-agerande. Skriv en debattartikel om de glömda konflikterna istället. Den kan exempelvis ha titeln ”Hur många NATO-glada svenskar känner till USAs långa och destruktiva militära närvaro i bl. a Jemen?” Demokrati bygger på diskussioner, argumentation, polemik och debatt. Demokrati är inte konsensus. Att inte vara överens om hur vi ska arbeta för demokrati, för fred och mänskliga rättigheter (eller kanske ens vad vi lägger i dessa begrepp) innebär inte att vi är eller riskerar bli ”bibliotekens dödgrävare”.
Kamratliga hälsningar!
/Anna
Herregud vad många invändningar jag har mot den här texten! Beskrivningen av Palestinakonflikten är ensidig på en rent hisnande nivå och dessutom bitvis klart osaklig (”en stat där enbart judar åtnjuter mänskliga rättigheter”). Beskrivningen av biblioteksvärlden och svensk media är knappast mycket mindre ensidig och osaklig. Men framförallt tycker jag det är djupt oroväckande att så många inom biblioteksvärlden (Råghall är ju knappast ensam) kräver olika ställningstagande av biblioteken i frågor de själva engageras av. Fattar ni verkligen inte att ni på detta sätt riskerar att bli bibliotekens dödgrävare? För varför skulle de som inte håller med er i dessa frågor vilja fortsätta att stötta biblioteken? Det står dessutom varje bibliotekarie fritt att engagera sig precis så mycket hen vill i sina hjärtefrågor vid sidan av jobbet. Och ja, tror man inte på att biblioteken har ett värde som sant neutrala kunskapsförmedlare, då kanske man ska söka sig till ett annat yrke istället för att försöka ändra grundförutsättningarna? (Ärligt talat: tyder inte en oförmåga att skilja arbeta i det offentligas tjänst från personligt politiskt engagemang på en ganska så totalitär läggning?)
Biblioteken klarar, om de anstränger sig, utmärkt väl av att se bortom den israeliska propagandan och ändå leva upp till vårt lagstadgade uppdrag om kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Vi klarar, om vi försöker, att förmedla information om den här konflikten och andra, utan att ta ställning. Jag emotsätter mig beskrivningen att bibliotekssverige ”tog ställning för Ukraina”. Vi svarade upp på det faktiska sakförhållandet att det plötsligt fanns låntagare i Sverige som ville läsa på ukrainska, genom att köpa in böcker på detta språk. Hade det varit ryska flyktingar som flydde från samma konflikt så hade vi såklart köpt in böcker på ryska.
Vi är många som är kritiska till Israels agerande just nu, men att skriva ”snart två år efter att folkmordet inleddes” när man menar två år efter det som hände den 7 oktober, det tycker jag är så pass magstarkt att jag har svårt att ta resten av den här debattartikeln på allvar.