Replik: "Inte i någons intresse att försvara ett system som inte fungerar"

De senaste fem åren har nyutgivningen av svensk kurslitteratur halverats. Därför måste Legimus styras upp, skriver Läromedelsföretagens ordförande Stefan Persson. ”Det borde även talboksbibliotekarier ställa upp på.”

Helt säkert förenas bibliotekarier, författare och förlagsanställda av vårt stora engagemang för litteratur och därmed är det välkommet att talboksbibliotekarierna Charlotta Höckerfors, Katrin Strindevall och Moa Stockstad ger sig in i debatten (Biblioteksbladet 6/8) om hur Sverige kan säkerställa tillgången till kurslitteratur för studenter med behov av tillgänglighetsanpassning.

Som det fungerar nu är det ett faktum att Myndigheten för tillgängliga medier, MTM, genom den egna plattformen Legimus, drar undan mattan för förlagsutgiven kurslitteratur på svenska. Det är därför förvånande att tre erfarna talboksbibliotekarier väljer att förminska problemet med bristande kontroll, medicinskt okvalificerade behovsbedömningar och en plattform utan rimliga säkerhetsmekanismer mot fusk, som hotar nyutgivning av kurslitteratur på svenska.

Rent principiellt går det förstås att förespråka en förtroendebaserad modell där fri tillgång till kvalitativ och tillgänglighetsanpassad kurslitteratur ges till alla som uppger sig ha ett sådant behov och att alla förändringar därför är onödiga. Det är också förståeligt att just de som i sin profession har att stötta människor till ökad och mer stimulerande läsning vill att ett sådant system ska fungera och därför ställer sig bakom just denna lösning.

Men tillgång till böcker är bara ena delen av ekvationen – den andra handlar om hur litteraturen blir till över huvud taget. De böcker som bibliotekarier använder i verksamheten och arbetar för att sprida till fler, för ökad läsning och bildning och i kurslitteraturens fall för att studenter ska kunna tillgodogöra sig en utbildning, har inte uppstått från ingenstans. De är ofta skrivna av en lärare, forskare eller ämnessakkunnig, korrekturlästa och redigerade i flera steg, formgivna, trycksatta och distribuerade av professionella förlag med duktiga medarbetare. Förlagen har därutöver i allt ökande grad lagt stora resurser på att säkra att litteraturen kan användas av personer med läs- och synnedsättning.

Om systemet innebär högre studiekostnader för personer med läsnedsättning så är det en fråga som bör täckas av det allmänna och därmed en politisk fråga.

Vill man ha en annan ordning så får man lov att meddela det tydligt.

Det ligger inte i någons intresse att försvara ett system som inte fungerar. Systemet missbrukas, det är otydligt hur tillgång till systemet ges och användningen av Legimus slår sönder produktionen av kurslitteratur totalt sett. Det Läromedelsföretagen förespråkar är att Legimus ska komplettera marknaden och användas uteslutande av de individer som har ett medicinskt konstaterat behov av tjänsten. Dessa krav är inte komplicerade eller kontroversiella, utan är snarare en grundbult i den svenska modellen med ansvarstagande företag och starka offentliga institutioner som kliver in när marknaden inte förmår möta medborgarnas behov. Precis som för i princip samtliga andra välfärdssystem i samhället så måste det naturligtvis finnas en rättssäker och tydlig process för vem som ska få stöd och varför, när det ska ges, i vilken omfattning och under vilken tidshorisont.

Ett sådant förfarande behöver inte vara förödmjukande eller stigmatiserande utan bör kunna ske inom ramen för andra bedömningar som individen ändå genomgår. En lässvårighet som ger behov av Legimus lär sällan uppstå plötsligt först när studenten har kvalificerat sig för högre studier.

Debattörerna är också oroade för hur det ska gå till att genomföra vissa av de tekniska åtgärder som skulle göra systemet mer ändamålsenligt och få stödet att nå rätt personer. Vi delar inte den oron utan har förtroende för att det är fullt möjligt att utföra grundläggande tekniska åtgärder för att säkra att anpassad kurslitteratur inte olovligt används av personer som inte har rätt till den. Om dessa åtgärder inte går att genomföra i praktiken bör Legimus ersättas av något helt annat och mer funktionellt. Bristande teknisk nivå är inte en ursäkt för att underminera svensk förlagsverksamhet.

Mer oroande är egentligen att flera andra, stora, lärosäten har en klart högre andel användare av Legimus än vad som kan förväntas utifrån andelen studenter som tar del av riktat pedagogiskt stöd.

MTM:s hantering av plattformen Legimus underminerar förlagens verksamhet allt snabbare vilket leder till att det affärsmässigt blir allt mindre relevant att ge ut kurslitteratur i Sverige. Detta är ett torrt faktum oavsett vad man tycker om att kurslitteratur ges ut av privata företag. Vi säger inte detta för att skrämmas eller skramla, neddragningar i utgivningen av svensk kurslitteratur sker redan på bred front. De senaste fem åren har nyutgivningen av svensk kurslitteratur halverats. Om vi ska kunna bryta den utvecklingen, som i förlängningen är mycket negativ även för debattörernas verksamhet, så måste Legimus styras upp. Det borde även talboksbibliotekarier ställa upp på, snarare än att agera systemkramare som håller fast vid ett havererande system.

Stefan Persson
Ordförande Läromedelsföretagen