Replik: Missriktad uppläxning av journalister

Dokumentären om Estonia sprider konspirationsteorier och är så spekulativ att det vore konstigt om journalistkåren skulle stå bakom den, skriver Lotten Kalenius, sekreterare i styrelsen för Vetenskap och Folkbildning, i en replik till Thord Erikssons ledare om pressfrihet.

På pressfrihetens dag uttryckte Thord Eriksson, chefredaktör för Biblioteksbladet, oro för journalisters förutsättningar att utöva sitt yrke.

Vetenskap och Folkbildning (VoF) höjde ett skeptiskt ögonbryn när Thord valde att exemplifiera tendensen med det faktum att journalisten Henrik Evertsson fällts i två rättsliga instanser för brott mot gravfridslagen.

Det eventuella brottet i fråga är dock gentemot 1995 års gravfridslag vid Estonias vrak, så kopplingen gentemot spionerilagen är lite oklar. VoF ser även en förståelig anledning till att journalister inte står på barrikaderna för pressfriheten i detta fall. Vill de associeras med vad Evertsson kallar för journalistik?

Han har alltså dömts för att ha dykt på ett vrak som är skyddat av gravfrid. Det utmynnade i den spekulativa dokumentären Estonia – fyndet som ändrar allt. Thord menar här att en journalist blir förföljd för att ha gjort sitt jobb. Han slätar nästan över kritiken mot dokumentären om att den sprider konspirationsteorier genom att tillägga att den ”dessutom är lite för effektfullt berättad”.

För tydlighetens skull är det alltså brott mot gravfridslagen som Evertsson står till svars för. Den journalistiska intentionen bedömdes vara en förmildrande omständighet. Thords argument verkar dock vara att det bör vara fritt fram att bryta mot lagar så länge det är i journalistikens namn. (Journalist är för övrigt inte en skyddad yrkestitel.)

Gällande alstrets kvalitet så är det knappast det effektfulla berättandet som är kritikernas problem. Dokumentären går så mycket mot journalistiska grundpelare om sanning och relevans att det vore anmärkningsvärt om yrkeskåren skulle stå bakom den.

VoF reagerade på dokumentären då den förärades ett av branschens mest ansedda priser: Stora Journalistpriset, Årets avslöjande. Som motvikt förärade vi både Evertsson och det årets journalistprisjury Årets förvillarpris. Vår motivering var bland annat att ”en god journalist hade strävat efter att ge allmänheten relevanta fakta”.

Det uppseendeväckande med Thords ledartext är dock att chefredaktören för en branschtidning för de kanske viktigaste folkbildande institutionerna, biblioteken, underblåser den ogrundade uppfattningen att det inte går att ”frigöra sig från misstanken att just den här kontroversiella lagen inte bara kom till av respekt för kvarlevorna efter de omkomna i katastrofen och deras efterlevande, utan att syftet också var att frågor om förlisningen skulle förbli obesvarade.”

Vi avrundar med en pastisch på hans avslutande ord: det borde inte anstå svenska chefredaktörer att underblåsa konspirationsteorier.

Lotten Kalenius,
Vetenskap och folkbildning

Thord Eriksson svarar:

Det här är en enkel princip som Vetenskap och folkbildning uppenbarligen inte står bakom:

Journalister ska tillåtas göra sitt arbete. De ska inte riskera att få sitt material beslagtaget, vilket hade kunnat ske i fallet med Estonia-dokumentären. De ska inte åtalas och dömas för arbetet de gör – och om det sker bör inte omvärlden vara tyst.

Detta var kärnan i min kommentar som publicerades på Pressfrihetsdagen förra veckan.

De svenska, norska, finska, danska och estländska journalistförbunden, den Europeiska journalistfederationen samt Reportrar utan gränser har förvisso protesterat mot åtalet mot upphovspersonerna bakom dokumentären, men annars har tystnaden varit rätt kompakt.

När konsekvenserna av en lagstiftning är att journalister åtalas och döms för att de lägger fram nya fakta (i det här fallet påvisades ett tidigare okänt hål i Estonias skrov) väcker det självklart undran – eller som jag skriver, kanske lite väl tillspetsat: misstankar – om huruvida det finns annat som helst inte ska upptäckas och som journalister ska avskräckas från att ta reda på.

Konspirationsteori? Ja, det kan det helt säkert blomma ut i. Men Vetenskap och folkbildning drar gränsen långt tidigare och tycks anse att vissa tankar inte ens får tänkas.

Thord Eriksson
Chefredaktör och ansvarig utgivare, Biblioteksbladet