Prenumerera på vårt nyhetsbrev
De viktigaste nyheterna direkt i din inkorg!
Med blicken utåt – och inåt – på Pressfrihetens dag
3 maj 2023 • 2 min
Det är självklart att vara principfast mot förföljelse, hot och mord på journalister i Afghanistan, Kina och Ryssland. Att reagera adekvat när journalister i Sverige hindras i sin yrkesutövning är svårare.
Tredje maj betyder Världsdagen för pressfrihet, instiftad av FN för 30 år sedan.
Det faller sig naturligt att vända blicken utåt mot länder där journalister hotas, förföljs, fängslas och dödas.
Men det finns även skäl att vända sig inåt. En alltmer repressiv politik vinner framsteg i ännu stabila demokratier, inklusive Sverige.
I det årliga pressfrihetsindex som i dag presenterats av Reportrar utan gränser – som för övrigt tog det allra första initiativet till en dag för pressfriheten, två år innan den utlystes av FN – har Sverige sjunkit en placering, från tredje till fjärde plats. Enligt Erik Halkaer, avgående ordförande för organisationens svenska gren, är den nya lagen om utlandsspioneri en bidragande orsak till detta.
Lagen antogs av riksdagen i höstas vilket innebär att det numer är ”straffbart att under vissa omständigheter t.ex. obehörigen röja hemliga uppgifter som förekommer inom Sveriges internationella samarbeten och som kan skada Sveriges förhållande till någon annan stat eller en mellanfolklig organisation”, som det uttrycks i proposition till lagen.
Bara för några dagar sedan kom nyheten att Sveriges Television för första gången stoppat en publicering på grund av den grundlagsändring om utlandsspioneri som antogs av riksdagen i höstas.
Detta borde engagera och uppröra alla, inte bara journalister.
Men vi är selektiva i våra reaktioner. När lagen antogs hördes spridda protester och kritik, men under hela det år som då hade gått sedan Stefan Löfven lade fram propositionen hade det varit ganska tyst.
Det är lättare att principfast ta avstånd från förtrycket av det fria ordet i Afghanistan, Kina och Ryssland än att reagera adekvat på det som händer på den egna bakgården (nej, inte heller jag kan redovisa några protesterar mot lagen att vara stolt över).
Är det därför tystnaden är så kompakt kring det faktum att en svensk journalist nyligen har dömts i två instanser för att ha gjort sitt jobb?
Jag syftar på Henrik Evertsson som häromåret gjorde tv-dokumentären ”Estonia – fyndet som förändrade historien”.
Upptäckten av ett hål i Estonias skrov – det fynd som åsyftas i dokumentärens titel – ledde till att Sverige, Finland och Estland genomförde undersökningar av vraket, vilket i sin tur har kastat nytt ljus över katastrofen snart 30 år sedan den inträffade.
Henrik Evertsson belönades med Stora journalistpriset i kategorin årets avslöjande, något som buades ut av ett helt koppel namnkunniga grävare som tyckte att priset hamnat fel. De hävdade att dokumentären var spunnen av en väv av konspirationsteorier – dessutom alltför effektfullt berättad för att riktigt tas på allvar.
Själva sakfrågan ger jag mig inte in i – det är naturligt att uppgifterna bakom ett journalistiskt avslöjande diskuteras.
Desto viktigare är att en journalist har åtalats och dömts för brott mot griftefriden, inte bara en utan två gånger, för att han har gjort sitt jobb.
Det går att invända att lagen är lika för alla. Det låter rationellt, men det är en logik som bäddar för att journalister ska tvingas acceptera allt fler begränsningar.
Dessutom går det inte att frigöra sig från misstanken att just den här kontroversiella lagen inte bara kom till av respekt för kvarlevorna efter de omkomna i katastrofen och deras efterlevande, utan att syftet också var att frågor om förlisningen skulle förbli obesvarade.
Henrik Evertsson har nu överklagat domen till Högsta domstolen. Att han står så ensam – Erik Halkjaer har i och för sig skrivit en debattartikel ihop med Svenska journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert, men någon bred opinion av publicister handlar det knappast om – borde inte anstå oss svenska journalister.
0 kommentarer