Replik: "Systemfel där folkbiblioteken kokar soppa på en spik"

Folkbiblioteken är gravt underfinansierade samtidigt som andra instanser i samhället dumpar sitt ansvar hos dem. Det är naivt att tro att detta inte spelar någon roll för deras möjlighet att göra sitt jobb, skriver DIK:s Anna Troberg i en replik på Johanna Hanssons debattartikel.

DIK:s rapport ”Samhällets sista utpost” har fått mycket uppmärksamhet. Det är vi glada för. Biblioteken och de som arbetar i dem har en oerhört viktig funktion i samhället. Så viktig att deras väl och ve i allt väsentligt också är en bra temperaturmätare på hur det står till med vårt öppna och demokratiska samhälle.

Rapporten har dock på felaktiga grunder kritiserats av Johanna Hansson. Eftersom denna kritik fått viss spridning väljer vi därför att bemöta den, så att fortsatta diskussioner kan bottna i vad som faktiskt står i rapporten.

Hansson argumenterar med emfas för att samhällsservice visst är en del av folkbibliotekens kärnuppdrag. Ja, och DIK har aldrig påstått något annat. Viss samhällsservice är absolut folkbibliotekens ansvar, men all samhällsservice är det inte och kan inte heller vara det.

DIK problematiserar frågan genom att skilja ut en del av samhällsservicen – bank-, försäkrings- och myndighetsärenden – som inte borde hamna hos folkbiblioteken. 32 procent av de som svarat på enkäten uppger att de lägger mer än halva sin arbetstid på denna typ av ärenden. Med tanke på att samhällsservice långt ifrån är det enda uppdraget våra folkbibliotek har är detta naturligtvis orimligt. Därav DIK:s kritik och krav på att fler instanser måste axla sitt ansvar.

Hansson lägger skulden för den uppkomna situationen på enskilda bibliotekarier som inte kan skilja på rollen som ”tjänsteperson och engagerad medborgare” och – underförstått – på dåligt ledarskap.  I hennes idealvärld står det biblioteken fritt att i dialog med uppdragsgivare och användare utforma sina tjänster och service. Hon går till och med så långt att hon slår fast att det inte finns någon ”yttre faktor som hindrar att detta görs”. Men, i realiteten finns det många yttre faktorer som sätter käppar i hjulet.

Folkbiblioteken är sedan länge gravt underfinansierade. Man har ett brett grunduppdrag och får ständigt nya uttalade uppdrag – till exempel beredskap – utan adekvat ökade resurser. Till detta ska också läggas det ökade trycket som uppstår när andra instanser i samhället drar sig tillbaka och dumpar sitt samhällsansvar på folkbiblioteken.

Det är naivt att tro att detta inte skulle spela någon roll för bibliotekens möjlighet att verka, bibliotekariernas arbetsmiljö och ytterst – så klart – även för alla de människor som använder bibliotekens tjänster. Många människor behöver hjälp. Folkbiblioteken vill och ska hjälpa, men man kan inte bära hela samhället själv. Fler instanser måste vara med och bära.

Hanssons idealiserade teoretiserande står i kontrast till de utmaningar personalen dagligen möter ute på golvet i våra folkbibliotek. Att allt detta fortfarande är ett problem beror inte på dåliga ledare eller på att bibliotekarier skulle vara oförmögna att skilja på sina olika roller. Det beror på att vi har ett systemfel där ansvariga politiker tror att folkbiblioteken kan koka soppa på en spik i all oändlighet.

Anna Troberg
Förbundsordförande i DIK