Biblioteksbladets rapportering från Svensk biblioteksförenings årsmöte den 20 maj inleddes ödesmättat med rubriken “Årsmötet valde Lindberg och kuppade med Forsman”. Årsmötet hade nämligen inte valt (”ratat”) en av de föreslagna kandidaterna och valberedningens sammankallande får förklara att ”valberedningens systematiska arbete ställs mot årsmötet som ’mer går på känsla’.”

Men “kuppa” och “rata” är olyckliga ordval. ”Kuppa” för tankarna till det politiska dagsläget i Myanmar och ”rata” till realityteveserier som Robinson där deltagarna röstar bort, inte in, varandra. I den arbetsordning (utskickad med möteshandlingarna 4 maj, fastställd av årsmötet 20 maj under punkt 3) som gällde för årsmötet står att ”närvaro- och yttranderätt liksom förslags- och rösträtt tillkommer varje medlem i Svensk biblioteksförening” samt att ”beslut fattas av årsmötet med enkel majoritet när inget annat är stadgat.” I stället för ”kuppa”, ”rata” och ”gå på känsla” skulle jag således beskriva händelserna på årsmötet med att deltagare utnyttjade sin rätt att ”väcka förslag”, ”yttra sig” och ”rösta”.

Varför är det viktigt att rapportera om ett årsmöte i neutrala ordalag? Därför att årsmötet nästintill alltid är det högsta beslutande organet i en ideell förening. I Svensk biblioteksförening, en ideell, medlemsdriven organisation, är årsmötet det organ som beslutar om vilka som ska leda föreningens arbete och vilken verksamhet föreningen ska driva. Sett till antalet motioner som inkommer till årsmötena, eller till omfattningen av debatten kring den treåriga vision som årsmötet fastslog 2019, är årsmötet till och med en underutnyttjad resurs. I stället för att tala om kupper eller känslor när det väl händer bör vi kanske fråga oss varför årsmötet oftast inte används?

Motioner skapar diskussion (och beslut) om föreningens verksamhet och politiska inriktning (det vill säga hur föreningen ska uppfylla stadgarnas ändamålsparagraf att ”skapa opinion för och sprida kunskap om svenskt biblioteksväsende”). Till exempel kan en medlem motionera om att föreningen borde driva frågan att alla bibliotek borde servera fredagstårta till sina användare eller att biblioteksanställda inom det offentliga inte samtidigt ska få vara engagerade i politiska partier. Det är osannolikt att motionerna skulle bifallas, men det är otroligt viktigt att de får skickas in och tas upp för behandling.

Samma princip gäller förslag till personval. I både stadgar och valberedningsinstruktion står att valberedningen ska ta fram förslag till poster med personval. Till årsmötet kan alltså både valberedning och föreningsmedlem lägga förslag. Samtliga förslag till personval är sedan likvärdiga inför årsmötet (en deltagare får till exempel inte två röster om den röstar på valberedningens kandidat). Det är missvisande att påstå att av valberedningen ej beredda förslag innebär att de, ifall de går igenom, är ett resultat av att årsmötet ”går på känsla” eller ”gör en kupp”. Precis som årsmötesdeltagare efter eget huvud kan ta ställning till motioner och strategiska visioner så kan de kan ta ställning till vilka de vill se leda den förening som de är medlemmar av.

Vi som arbetar inom det allmänna biblioteksväsendet måste förstå dessa grundläggande principer för demokratiska processer inom statsapparaten och civilsamhället. Principen om ett årsmöte där alla deltar utifrån samma förutsättningar (reglerat i stadgarna) är direkt applicerbart på hur människor deltar i det demokratiska samhället (reglerat av lagar). Och när det gäller bibliotek som demokratins försvarare sparar vi sannerligen inte på krutet. Demokratins skattkammare heter förslaget till nationell biblioteksstrategi. Bibliotek bygger demokratiska och hållbara samhällen heter det i föreningens vision. Hur kan vi som sektor stötta en demokratisk infrastruktur när vi inte förstår hur vår egen förening fungerar?

Den svenska demokratin har fötts ur människors ideella engagemang konstaterar regeringen (i proposition 2009/10:55) och nämner folkrörelserna som grund för detta engagemang – samma folkrörelser som ligger till grund för folkbibliotekens utveckling. Den som läser Tobias Hardings rapport Framtidens civilsamhälle (2012) får veta att: ”Sverige har en med internationella mått mätt mycket hög aktivitet i civilsamhället. Nära 80 procent av den vuxna befolkningen är medlemmar i minst en förening och 2009 arbetade 48 procent ideellt i en minst en ideell organisation. De samlade intäkterna för organisationer i civilsamhället uppskattades samma år till 212 miljarder kronor och antalet heltidsanställda till 110 000.”

Om vi ska främja och stötta civilsamhället (oavsett om det rör sig om hembygdsföreningen, studentnationen eller Harry Potter-klubben) som beskrivs måste vi ha bättre kunskap om civilsamhället och ideella föreningar. Vi måste läsa på och skaffa oss föreningslitteracitet. Att kunna hålla ett inkluderande och stadgeenligt möte är något vi borde lära ut, inte stå handfallna inför när det gäller vår egen organisation. Att alla får delta i föreningslivet utifrån samma villkor är en praktisk tillämpning av artikel 20 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna: ”Var och en har rätt till frihet i fråga om fredliga möten och sammanslutningar.”

Stadgar, årsmötesformalia och ordval är inte kul för att man är paragrafryttare, språkpolis eller mötestroll. De är kul för att de bjuder in alla att delta på lika villkor, oavsett yrkestitel, antal medlemsår eller uppdrag inom föreningen. Vårt årsmöte, demokrati i praktiken, är något vi gemensamt ansvarar för att värna om och respektera. Om vi gör det lever vi upp till den bild vi har av biblioteken som demokratins skattkammare, bevarare och försvarare.

Karolina Andersdotter

medlem i Svensk biblioteksförening

Biblioteksbladets chefredaktör svarar direkt:

Att Karolina Andersdotter vill slå vakt om föreningsdemokratin är naturligtvis inget jag har synpunkter på. Men att hennes farhågor utgår från rubriksättning och ordval i en artikel i Biblioteksbladet behöver kommenteras.

När tidningen rapporterar från ett årsmöte görs det utifrån en självständig publicistisk roll. Biblioteksbladet företräder varken föreningen eller det allmänna biblioteksväsendet och det är därför långsökt att tycka sig spåra tendenser i den sfär vi bevakar genom att granska detaljer i våra redaktionella överväganden.

Jag tar gärna emot synpunkter på publiceringar, men artikeln om årsmötet är inte språkligt osaklig. Texten handlar om en hastig och överraskande handling (en av SAOB:s definitioner på ”kupp”) som ledde till att en kandidat skattades lägre än någon annan (en av SAOB:s definitioner på ”rata”). Jag är övertygad om att den läsningen är rimlig och begriplig för de allra flesta.

Thord Eriksson 
Chefredaktör, ansvarig utgivare