Oöverlagd ­gallring hotar kulturarvet. ­Biblioteksbladet publicerar ett utdrag ur en skrift där Uppsala universitets överbibliotekarie Lars Burman varnar för bristande samordning mellan lärosätena.

Inget är idag lättare än att skapa kopior. Med en knapptryckning görs ett nytt, identisk dataset och det enda tekniska hindret för digitalt mångfaldigande är numera lagringskapaciteten. Mycket har hänt sedan medeltidens munkar ägnade mödosamma månader åt att skapa en avskrift av en viktig handskrift.

Tryckkonsten fann sin form kring sekelskiftet 1500. Utvecklingen förstärktes med det tidiga 1800-talets tekniker för massproduktion. Redan då skapades oöversiktliga mängder information. Länge har universitetsbiblioteken, trots att de liknat varandra, haft olika styrkor och specialiseringar. Ännu för något tiotal år sedan kunde forskare ha behov av att resa utomlands eftersom han eller hon behövde vistas en tid i en forskningsmiljö med bättre – eller annorlunda – bibliotekssamlingar än därhemma. Idag blir detta allt mer ovanligt.

Den snabba utvecklingen gör att det nya föds digitalt och det äldre snabbt digitaliseras. ­
Vad gäller forskningens bröd och smör är skillnaderna rätt små mellan resurserna vid olika universitetsbibliotek. Digitaliseringen är en utjämnande kraft.

Men något händer i mediakonverteringen. Det mesta av informationen följer med, men åtskilligt går också förlorat. En bok talar inte enbart genom texten, utan också genom sin utformning. Det går utmärkt att köpa kläder per postorder, men vill man pröva passform och känna på kvaliteten är besöket i butiken effektivare.

Bibliotek som länge byggt fysiska samlingar har alltså särskilda resurser. I all ­synnerhet gäller det när böckerna bär spår av sin användning, härkomst eller sociala funktion. Egentligen är det kanske inte så märkvärdigt med Copernicus eget bibliotek som genom historiska förvecklingar hamnat i Uppsala. Visserligen är böckerna i sig gamla och har ett kommersiellt värde. Men det som ger dem särskild betydelse är spåren av den forna ägaren (förstrykningar, anteckningar, tillägg) och att de ingår i en fysiskt sammanhållen samling. Men här finns också något annat, mer svårfångat, som har att göra med upplevelsen av det unika och det originella. Esteter kan falla i hänryckning inför ett konstverk, och ett besök på en plats där historia har utspelats kan ge ett djupt intryck. En variant av upplevelsen uppstår i mötet med historiens föremål och dokument.

Något händer i mediakonverteringen. Det mesta av informationen följer med, men åtskilligt går också förlorat.

Kanske blir upplevelsen särskilt stark när det gäller handskrifter. Författaren C.J.L. ­Almqvist – själv under en period verksam som bibliotekarie – lät i Amorina (1839) en uppskakad fiktiv kollega tala om handskrifters demoniska kvaliteter. I dessa ligger oroliga själar fångna: ”Var gång en antiquarius genom en mild försyn ledes till, att av trycket utgiva en förut obekant handling, har han kanske förlossat en ande, som i hundrade år varit fängslad vid jordens krets, oroad av någon hemlighet, som han måske för sitt eviga väl behövt ­uppenbarad i världen.”

Och att utge handskriften förtar inte dess magi. Den första ambassadör jag hade förmånen att få ta emot på Carolina Rediviva var från Frankrike. Det som särskilt fångade hans uppmärksamhet var breven från Marie Antoinette till Gustaf III. Länge dröjde han vid det sista brevet till den kungliga kollegan. I detta uttryckte den franska drottningen sin förhoppning att det hela skulle sluta väl. ­Upplevelsen av historisk ödesmättnad förminskas inte av att brevet både är tryckt och digitaliserat.

Människans förundran inför det autentiska är inte alltid rationell. Men den finns där. Ett stort universitetsbibliotek förvaltar normalt viktiga samlingar som i den ena eller andra meningen är unika. Ofta ökar det unikas värde genom ett sammanhang, måhända genom att vara delar av en samling. Copernicus bibliotek duger bra som exempel på sådant som väcker förundran. Sammanhanget kan också bestå i att en kollektion av forskningsmaterial formats och utvecklats av era generationers bibliotekarier.

Det unika kan också gälla en biblioteksmiljö eller en byggnad. Men en förutsättning är förstås att det som vårdas och utvecklas i miljön tillerkänns ett värde, som helst skall vara stort. Det fysiska kulturarvet är unika gestaltningar av historien och med rätta vårdat som sådant. Historien är aldrig en fiende utan något som man behöver förhålla sig till. Att vanvårda och utplåna spåren är en beprövad totalitär teknik. ”Kinas historia skall börja med mig” låter Evert Taube kejsare Qin Shi Huangdi utbrista när han bränt alla böcker i Kina och därmed givit upphov till den brandrökshosta som ”spreds från miljoner bål | där Kinas böcker brann.” Taubes dikt heter ”Kinesiska muren” och har uppmärksammats för insjungningens hiphop-kvaliteter. Framför allt skildrar den dock kejsarens totalitära vilja att besvärja döden och avskaffa historien genom att göra sig själv till alltings mått.

Kopior kan alltid skapas och återskapas. Det unika originalet är oersättligt. I detta ­ligger ett ansvar som minnesinstitutioner aldrig kan undandra sig, utan att förlora sin själ. En av meningarna med ett stort universitetsbibliotek är alltså att troget vårda och tillgängliggöra det som är unikt och omistligt och som genom ödet hamnat under lärosätets ansvar. Häri ligger också ett krav på att förstå värdena hos det unika. Varje gång en terroristhandling utplånar ett konstverk, byggnad eller en unik bibliotekssamling blir världen fattigare. Men frågan är om inte förstörelse till följd av underlåtenhet är värre ändå. Förluster genom oöverlagda gallringar och bristande ­säkerhet skadar inte bara en institutions ­rykte. Vi ­förlorar också något oersättligt.

Texten är ett utdrag ur Lars Burmans skrift Meningen med ett universitetsbibliotek. Skriften finns att ladda ner i sin helhet på Diva-portalen.