Erfarenheter från ett kärleksförhållande

19 dec 2022 • 8 min

Efter nio år lämnar biträdande riksbibliotekarien Lars Ilshammar Kungliga biblioteket. Biblioteksbladet publicerar talet han höll vid sin avtackning häromdagen.

Biträdande riksbibliotekarie Lars Ilshammar. Foto: Jann Lipka
Lars Ilshammar. Foto: Jann Lipka

Jag har egentligen alltid varit allergisk mot den här typen av ceremonier, men när [riksbibliotekarie] Karin Grönvall föreslog att jag skulle kunna hålla ”en kortare föreläsning” vaknade den gamle historieläraren i mig och plötsligt lät idén ganska tilltalande. Jag ska ändå försöka att inte bli så långrandig, och hade därför tänkt göra det enkelt för mig genom att använda mig av den här chatboten som alla pratar om just nu: ChatGPT. Jag bad den helt enkelt att författa en kort text utifrån dagens tema: ”Vad är väl ett nationalbibliotek… (och vad är det inte)? Några erfarenheter från ett kärleksförhållande.” Det gick så där, får jag väl erkänna, för så här svarade boten:

”Det är svårt att förstå hur din kärlekshistoria skulle kunna relatera till ett nationalbibliotek eftersom de är två helt skilda saker. Ett nationalbibliotek är en offentlig institution som samlar in, bevarar och tillgängliggör dokument och böcker som är av viktigt kulturellt, historiskt eller vetenskapligt värde för landet.
En kärlekshistoria är en berättelse om en romantisk relation mellan två personer, och har ingenting att göra med ett nationalbibliotek.
Det är viktigt att hålla saker och ting i perspektiv och att förstå skillnaden mellan olika saker.”

Prata om uppläxning! Eller, också kan man se det som att artificiella intelligenser fortfarande har en del typiskt mänskliga färdigheter att lära in, som till exempel fantasi och associationsförmåga. Så, jag fick börja om och tänka själv istället.

För några veckor sedan satt jag och [chefen för enheten för samlingsförmedling] Katinka Ahlbom på mitt rum här nere på plan 6 och pratade om sådant som är viktigt i livet. En sådan viktighet för oss båda just i den stunden var våra respektive känslor för KB, och nästan i samma ögonblick kom vi på att den känsla vi har burit på bäst låter sig beskrivas som – en förälskelse – ungefär som man känner för en nära vän eller sina egna barn.

Jag inser att det kan låta melodramatiskt, men detta kärleksförhållande med KB är också min utgångspunkt här idag. Att vara förälskad är ju som ni vet att drabbas av tillfällig självförglömmelse, att få uppgå i något större och viktigare än en själv. Men det är också något ogripbart och mystiskt, som tycks undandra sig varje försök till logiska förklaringar. Jag tänker ändå ge mig ut på en spaning efter vad det egentligen är som jag själv, och misstänker jag, många av er här hyser starka passioner för. Eller med andra ord: vad är väl ett nationalbibliotek – och vad är det inte?

Ett nationalbibliotek värt namnet definieras av både hög integritet och stor autonomi från kortsiktiga politiska och ideologiska konjunkturer: tvådubbel armlängds avstånd allra minst!

Kanske är det ett vackert hus, som detta, uppfört 1878 och då höjden av ingenjörsmässig modernitet – det vill säga precis som Eiffeltornet vilande på en bärande konstruktion i gjutjärn? Det står ju till och med ”Kongl. Biblioteket” över stora ingången. Nej, ett hus är ändå bara en byggnad, på sin höjd en biblioteksbyggnad, ett skal som hyser ett innehåll. Men skalet kan ju aldrig vara substansen, själva meningen med nationalbiblioteket.

Kan nationalbiblioteket definieras utifrån vårt nuvarande regeringsuppdrag och rollen som statlig förvaltningsmyndighet? Nej, som [tidigare riksbibliotekarien] Gunilla Herdenberg brukar säga: ”regeringar kommer och går, men KB består”. Ett nationalbibliotek värt namnet definieras av både hög integritet och stor autonomi från kortsiktiga politiska och ideologiska konjunkturer: tvådubbel armlängds avstånd allra minst! Det får aldrig bli symbol för ett ensidigt partsintresse eller – gud förbjude – ett monument över en enskild person.

Det behöver också ha viljan och modet att skapa sig själv en långsiktighet, en beständighet och en kontinuitet som är betydligt mera generös och innehållsrik än varje instruktion från en sittande regering. Det riktiga och viktiga uppdraget har vi fått från forskningen ­– och från framtiden. Den dag som vi – jag tar mig friheten att säga ”vi” ännu en kort tid – ser oss själva i första hand som goda statstjänare, den dagen är vi bara byråkrater och nationalbiblioteket enbart ett ämbetsverk för utlämnande av gamla dokument – eller möjligen ett museum över den sista tryckta boken, som [professorn i bok- och bibliotekshistoria] Jonas Nordin brukar säga.

För handen på hjärtat: det är först och främst historikerns, bibliotekariens och arkivariens patos, inte statstjänstemannens etos, som har fört de flesta av oss hit där vi är idag. Jag hoppas att ni missförstår mig rätt nu: KB ska självklart följa lagar och regler som alla andra myndigheter, men myndighetsrollen får inte göra oss till förskrämda regelryttare.

Är det möjligen det här – våra stora och växande samlingar – som konstituerar nationalbiblioteket? Vi brukar ju skryta med en pliktlagstiftning från 1661 och ett av de bredaste insamlingsuppdragen i världen. Nej, samlingarna i all ära, men i sin egen rätt är de bara en oerhörd mängd texter, livlösa berättelser fästa på pappersmassa, magnetband och hårddiskar. Nationalbiblioteket är faktiskt inget vanligt boklager.

Vi som sitter här just nu, är det kanske i själva verket vi som är nationalbiblioteket? Jag tror att vi – ni – i alla fall är en viktig del av svaret. Det är ni som befolkar byggnaden, ni utför KB:s uppdrag – det kortsiktiga från regeringen och det långsiktiga från forskningen och framtiden – och ni ger liv åt samlingarna. Utan er skulle nationalbiblioteket bara vara ett tomt hus och en massa döda texter.

Jag skulle allra helst vilja se KB som summan av allt detta; byggnaden, uppdraget, samlingarna, vi människor och medarbetare – en slags älskvärd organism som lever ett komplicerat liv och växer och förnyar sig i tiden och över tiden, eller snarare i en tidlös tid där det förflutna och framtiden är lika närvarande som nuet. I den tidlösa tiden möts historien, samtiden och framtiden, här brottas det mycket långsiktiga med det snabbt föränderliga, här bor och trivs medeltida pergamenthandskrifter ihop med e-plikt och KB-labbs senaste språkmodeller. I den tidlösa tiden är vår tid bara en mycket tillfällig rast mellan det långa förflutna och det tillkommande, som vi högst motvilligt kallar för evigheten.

Alltför sällan pratar vi om verksamhetsförvaltning, om att modigt stå för det man är när förändring och förflyttning tycks vara det enda som riktigt räknas.

Och i just den här spännande balanspunkten finns vi. Vår utmaning är ta ansvar för det långa tidsperspektivet, samhällets gemensamma minne, i en tid som ofta vill glömma det förflutna i sin brådska att försöka springa ikapp en framtid som hela tiden flyttar sig framåt. Vi, och med oss den organism som är KB, tycks vara fångar i ett utvecklingsparadigm med närmast religiösa övertoner. Verksamhetsutveckling och förändringsledarskap har blivit begreppen för dagen, och man kan numera till och med inneha den formella jobbtiteln biblioteksutvecklare, fast inte på KB, ännu. Alltför sällan pratar vi om verksamhetsförvaltning, om att modigt stå för det man är när förändring och förflyttning tycks vara det enda som riktigt räknas. Därmed också sagt att det är livsviktigt att bevaka de långa linjerna och slå vakt om kontinuiteten i samlingsbyggandet, för att inte tappa bort viktiga värden när en snabb digital transformation begär företräde.

Uppdraget är, för att uttrycka det på annat sätt, att under den korta tid som vi har förmånen att arbeta här förvalta och utveckla det långa tidsperspektivet efter bästa förmåga, samtidigt som det medielandskap som vi har att navigera i ser nytt och lite annorlunda ut för varje verksamhetsår. Om vi ska lyckas hitta rätt i den komplicerade terrängen behöver vi använda både backspegel och radar för att fortsätta ha säker koll bakåt samtidigt som vi hela tiden måste spana framåt. Det finns förstås många viktiga aspekter och infallsvinklar på detta tema, som jag gärna hade pratat vidare om. Men tiden är utmätt och jag ska därför bara uppehålla mig vid två, eller tre.

Först plikten – framför allt. Eller – tänk om plikten inte är allt? När vi pratar om pliktlagstiftningen som den självklara grunden för KB:s samlingar – och därmed för nationalbiblioteksuppdraget – är det lätt att glömma bort att plikten började fungera riktigt effektivt först mot slutet av 1800-talet. Att våra samlingar ändå är så pass kompletta betydligt längre tillbaks i tiden ska vi framför allt tacka rika och frikostiga donationer för. Och förstås dagens kloka, kunniga medarbetare som systematiskt fyller pliktens gamla tomrum genom antikvariska förvärv.

Det är också lätt att förtränga betydelsen av personarkiv och liknande material för att forskningen ska kunna förstå det offentliga samtalet idag. Ett samtal, en text, en dokumentärfilm uppstår ju inte bara ur tomma luften. De har växt och mognat fram under en ibland ganska lång tid. Med ett slitet begrepp talar vi om process, snarare än om händelser. Har forskningen inte tillgång till stolpar och utkast, brevväxlingar och dagböcker eller andra så kallade förarbeten, så blir förståelsen av det gemensamma betydligt fattigare.

Plikten och det vi kallar “kompletterande insamling” går hand i hand över tiden, intimt och ömsesidigt beroende av varandra. Därför tycker jag egentligen att kompletterande insamling är ett begrepp som leder tankarna fel, som om till exempel personarkiv bara vore ett obetydligt och obehövligt bihang. KB har en lång tradition av att samla in arkiv från personer och organisationer inom det kulturella fältet, i vid mening. Den ska vi vara rädda om och erkänna som lika betydelsefull som plikten. Fråga gärna några av våra vanligaste forskare vilket källmaterial som är mest unikt och eftertraktat.

Ett annat skäl till att se traditionell pliktinsamling i ett större perspektiv är att pliktlagstiftningen fungerar allt sämre när det digitala och internet blir kulturens default. Plikten måste därför i framtiden kompletteras i ännu högre grad med riktad och händelsestyrd insamling om vi verkligen ska lyckas fånga ens essensen av det offentliga samtalet i alla dessa mångfaldiga skepnader.

Tyvärr tycker jag mig se en rörelse ute i det vidare Kulturarvs–Sverige, som är på väg att omvandla bibliotekarier och arkivarier från kvalificerade hantverkare till utbytbara industriarbetare vid kunskapsförmedlingens löpande band.

Men insamling är förstås inget självändamål. Hela meningen med KB är ju att samlingarna ska vara så tillgängliga som möjligt, för så många som möjligt.

För det krävs goda kataloger, men också en djup samlingskunskap som är svår att enbart läsa sig till eller överföra till maskiner. Tyvärr tycker jag mig se en rörelse ute i det vidare Kulturarvs–Sverige, som är på väg att omvandla bibliotekarier och arkivarier från kvalificerade hantverkare till utbytbara industriarbetare vid kunskapsförmedlingens löpande band. Jag överdriver förstås, men jag ser samtidigt med skepsis på att det intellektuella innehållet i professionerna på sikt riskerar att trängas ut av en mera instrumentell hållning där tillit och förtroende ovanifrån ofta trängs ut av kontroll och en växande administration.

Det räcker inte att vara skicklig på att navigera i det samtida litterära landskapet, att känna till den senaste utgivningen eller ha koll på årets pliktleveranser. Man behöver också en intuitiv känsla för de interna sambanden, inte minst i alla äldre samlingar som är dåligt eller inte alls katalogiserade. Man måste ha förmågan att höra och förstå det lågmälda samtal som hela tiden pågår. Där pratar Strindberg med Selma Lagerlöf, Karin Boye med Stig Dagerman, som i sin tur har ett samtal igång med Sonja Åkesson och Kristina Lugn – för att nu hålla oss på hemmaplan.

Det låter kanske bakåtblickande, men jag är övertygad om att en god allmänbildning, inte minst djupare kunskaper i historia, litteraturvetenskap och olika samhällsvetenskaper, kommer att vara helt nödvändiga för att hålla våra samlingar öppna och levande även i en digital tid. Det skadar inte heller om man råkar var forskarutbildad.

Det lärda verket – så har gamla kulturarvsinstitutioner som KB beskrivits, med en lätt arrogant ton av vår egen tids bättre vetande. Idag kan vi lätt se att det lärda verket var hierarkiskt, patriarkalt, exkluderande, inte till för alla, ”inpyrt med maktutövning”, för att tala med [Svenska Akademiens ständige sekreterare] Mats Malm. Men det finns också något positivt som är värt att försvara och bevara i begreppet. Utan bildning och lärdom blir vi helt enkelt dummare – och utan kvalificerad samlingskunskap, en förmåga som kräver både utbildning, bildning och erfarenhet, riskerar våra samlingar att sjunka ner i okunskapens glömska. Och det är svårt att återskapa unik kunskap och kompetens som en gång har förlorats.

Så några ord till sist om det alltmer upplösta nationsbegreppet och det nya globala, interaktiva och oreglerade informationslandskapet. Alla nationalbibliotek är olika, ändå är alla lika i sina grundvalar: kontinuiteten i samlingsbyggandet, de långa linjerna, fullständighetsprincipen – eller strävan efter den och inte minst föreställningen om att spegla en relativt homogen och väldefinierad nation. Men i en tid när traditionella begrepp som ”nation” och ”nationella samlingar” blir allt svårare att ringa in har vi all anledning att fråga oss vad som egentligen är Sverige i världen och världen i Sverige? Är det geografi, språk, historia, medieformat – eller något annat – som ska binda oss samman vägleda oss och avgränsa vårt uppdrag i framtiden?

I en mera praktisk mening handlar den frågan förstås också i högsta grad om alla nya svenskars rätt till sin egen historia och sitt kulturarv. Att fungera som nationalbibliotek i en globaliserad värld borde egentligen vara en omöjlighet.

Lyckligtvis tillhör vi en alltmer internationell familj, med goda medlemmar som IFLA, CERL, Liber och CDNL. Här finns redan idag arenor där vi kan mötas och diskutera behovet av en högre nivå av samordning av insamlingspolicys, medieformat, urvalskriterier etcetera – allt för att förhindra framtida luckor och brister i den globala informationsinfrastrukturen. Därför tror jag att KB i framtiden behöver lägga ännu mera kraft och resurser på det internationella samarbetet – jämsides med det nationella.

Så var det med min romans med KB, denna älskvärda organism som många av oss här känner för och en del av. Nu är det med stor sorg och saknad som jag snart checkar ut härifrån, men också med djup tacksamhet. Så tack, ett stort varmt tack från hjärtat för att jag har fått vara en del av er, av KB under de här fantastiska åren. Det har varit den kanske allra bästa tiden i mitt nu ganska långa och omväxlande yrkesliv.

Lars Ilshammar
Biträdande riksbibliotekarie 2013–2022

Texten är en kortad version av det tal som häromdagen hölls vid en avtackning på Kungliga biblioteket i Stockholm.

1 kommentarer

  1. Lysande, inte minst genom Lars förmåga att med historien som botten ge en riktning åt framtiden. Sverige, Europa och världen står inför en oviss och delvis skrämmande framtid. KB är en av de institutioner som kan hindra skeppet från att driva iväg…
    Mvh
    Ove

Senaste nytt

Kommentar

Iflas ordförande skjuter på budbäraren

Avslöjandena om rötan inom Ifla fortsätter att ge eko. Den tyska tidningen BuB ägnar sin senaste utgåva åt historien och publicerar en intervju där Ifla-ordföranden Barbara Lison både bekräftar viktiga uppgifter och försöker undergräva Biblioteksbladets trovärdighet.

1 feb 2023 • 3 min

Nyheter

Författare varnas för BTJ-tjänst

I höstas lanserade BTJ sin nya tjänst för författarbesök på bibliotek. Nu varnar Författarcentrum sina medlemmar för att använda den. ”Vi oroar oss för en urholkning av arvodesnivåerna.”

31 jan 2023 • 3 min

Nyheter

Ny uppgörelse i Sölvesborg

Sölvesborgs kommunledning har slutit ännu en uppgörelse med chefen för biblioteket. Denna gång är det Anders Nylander som avslutar sin anställning.

26 jan 2023 • 2 min

Internationellt

Avhopp från Gates-finansierad Ifla-stiftelse

Beslut om framtid och ledning har fått tidigare Ifla-ordföranden Christine Mackenzie att lämna styrelsen för stiftelsen SIGL. Samtidigt pågår samtal med SIGL:s generalsekreterare Gerald Leitner, som sparkats från samma position inom Ifla, om en ny roll som rådgivare.

26 jan 2023 • 2 min