Vådan av blind källtillit

24 feb 2022 • 10 min

Hur ska "bekräftad myndighetsinformation" hanteras om den inte går att lita på? Satsa på mångfald och glöm rådet att vissa källor inte behöver granskas, skriver medievetaren Kajsa Klein.

Kajsa Klein undervisar i medie- och kommunikationsvetenskap vid Jönköping University och frilansar som demokratitalare och skribent.

Oavsett vad man tycker om Folkhälsomyndighetens representanter eller hur man ser på utfallet av Sveriges strategi under pandemin går det att konstatera en sak: expertmyndigheten har ofta haft fel. Dessutom har faktaunderlagen lyst med sin frånvaro, i synnerhet när det gällt budskap som avvikit internationellt. Det har talats om ”samlade bedömningar”. Bristen på källhänvisningar har gjort informationen svårbedömd, även för luttrade bibliotekarier och journalister.

Vilka sorters fel har det rört sig om? De flesta kan nog dra sig till minnes överoptimistiska scenarier som byggt på felaktiga premisser (smittan kommer inte till Sverige, det blir ingen andra, tredje, fjärde våg…) En del fel har varit förhållandevis harmlösa (överdrifter om Sveriges vaccinationsgrad) men det har blivit alltmer tydligt att Folkhälsomyndigheten (FoHM) även haft fel om det kanske allra mest grundläggande.
Efter två år av pandemi har man inte klargjort att smittan huvudsakligen är luftburen, att den sprids genom inandning av aerosolpartiklar. Därmed har inte heller svenskar fått veta hur de ska göra för att skydda sig från smitta. För detta har myndigheten fått kritik av tunga instanser, som Kungliga Vetenskapsakademien (KVA), ändå har man framhärdat.
I början av pandemin var det mer begripligt att FoHM utgick från äldre kunskap om dropp- och kontaktsmitta men i och med att det var ett nytt virus hade man kunnat ta höjd för att smittan kunde vara luftburen. Det gjordes inte i nämnvärd utsträckning. Berodde detta på en tillfällig brist på andningsskydd och liknande? Det har framförts som en tänkbar förklaring.
FoHM valde vidare (i och med fokus på dropp- och kontaktsmitta) att i ett tidigt skede kommunicera att viruset smittade efter att de första symtomen kommit; ”stanna hemma vid symtom” är ett mantra som upprepats sedan dess. Allmänheten uppmanades att tvätta händer och hålla avstånd. Hade man kunnat göra annorlunda? Ja, man hade kunnat ta fasta på EU:s smittskyddsmyndighet ECDC:s uppmaning från februari 2020 om att följa försiktighetsprincipen: ”We recommend a cautious approach due to possible transmission through aerosols.”

Man hade också kunnat lyssna till och inspireras av länder som Japan eller Taiwan med en annan kunskapsnivå och tradition av smittskydd mot luftburna virus, som SARS-CoV-1. Men, detta gjorde man alltså inte. I Sverige utgick man från pandemiplanen för influensa, trots att viruset ingalunda var en influensa och tidigt fick namnet SARS-CoV-2.
En möjlig förklaring till detta vägval (förnekelsen av luftsmitta) är den starka ställning hygienspecialister och kirurger haft i Sverige och inom WHO. 2021 kom en läsvärd analys på temat (Greenhalgh m fl)  som med hjälp av Bourdieus begrepp belyser den kamp om tolkningsföreträdet som förts mellan olika discipliner och aktörer. Ett exempel är när WHO i början av pandemin gjorde misstaget att utnämna en expertgrupp som bestod av sex handtvättsspecialister och noll experter på luftsmitta, resultatet blev därefter. Men, WHO har sedan dess ändrat sig.
Representanter för svenska myndigheter tillhör de som aktivt försökt påverka andra länders pandemihantering. När statsepidemiolog Anders Tegnell i mars 2020 uppmanade ECDC att ta bort munskyddsrekommendationen gjordes det med motiveringen att den skulle antyda att viruset var luftburet.
Sveriges ambassadör för global hälsa, Anders Nordström, har i likhet med Tegnell kritiserat andra länders smittskyddsarbete och uttryckte sig så här i en intervju i Omvärlden (31/8-20): ”Jag brukar skämtsamt säga att det bästa med munskydden kanske är att folk inte röker och äter så mycket.”

Personer som Tegnell och Nordström har makt, det spelar roll vad de säger. Forskning visar att anti-munskyddsbudskapen fått genomslag, i Sverige. Det finns här ett starkt samband mellan flitig handtvätt och tilltro till den svenska regeringen och omvänt vad gäller användning av munskydd.
Till saken hör också att om viruset är luftburet räcker det inte att lägga ansvaret för smittskyddet på individerna. Då förväntas arbetsgivare se till att rena luften. Det kräver investeringar i miljöer som bibliotek men också i skolor och i hälso- och sjukvård. Hur motivera vårdpersonal att arbeta i miljöer utan tillräckligt smittskydd?
När det uppstod behov av att utbilda vårdpersonal i hur viruset smittar gick uppdraget att skapa en e-utbildning till kirurgen Johan von Schreeb, Karolinska Institutet (KI). Enligt information på KI:s webbplats producerades utbildningen skyndsamt och lanserades i mars 2020. Materialet baserades på rekommendationer från FoHM och Vårdhygien Stockholm.
Hittills har över 160 000 personer gått kursen. Många svenskar med vårdyrken har av sina arbetsgivare anmodats att delta. För att få godkänt krävs att man klickar i att det rör sig om en dropp- och kontaktsmitta och förstås ”rätt” smittskyddsalternativ. Sammantaget ges en vilseledande bild av viruset vilket förstås hänger samman med att utgångspunkten är FoHM:s åsikter som alltså på avgörande punkter skiljer sig från vad vetenskapen säger. Utbildningen är i skrivande stund fortfarande öppen och rekommenderas av KI och andra myndigheter. Ingen större uppdatering har skett sedan mars 2020, vilket även förklarar förekomsten av uppgiften att inget vaccin finns (!).

Rigiditeten, att inte ändra sig, att framhärda i vad man bestämde sig för under pandemins första veckor är något som utmärkt myndigheternas kommunikation. Ibland har det gjorts smärre ändringar i texter på FoHM:s webbplats, inklusive den senkomna uppgiften om viss förekomst av asymtomatisk smitta, men förändringarna har smugits in, inte kommunicerats ut tydligt.
Strategin och valet av beskrivning av hur viruset smittar har även fått ekonomiska konsekvenser. Sedan våren 2020 har stora pandemistöd betalats ut till företag som SAS och Volvo. Pengar har även lagts på plexiglas och handsprit (vad som lite elakt kallats hygienteater) men inga större investeringar har i Sverige gjorts i sådant som faktiskt kan minska virushalterna i luften.
De öppna skolorna har anförts som en klok svensk prioritering och det låter fint att barnperspektivet ska styra. Regerings- och myndighetsföreträdares argumentation har dock ofta varit svart-vit: öppna skolor utan smittskydd har ställts mot stängda skolor. I själva verket har skolor i andra länder (ibland efter kortare eller längre perioder av distansundervisning) infört åtgärder mot luftsmitta: CO2-mätare, ventilation, luftrenare, munskydd, testning.
Vadan acceptansen för öppna skolor utan verksamt smittskydd? En bidragande faktor har förmodligen varit FoHM:s kommunikation om barn och unga som vid flera tidpunkter under pandemin saknat faktastöd. Under 2020 sades det till exempel ofta att barn inte smittar, annat än ytterst lite. Samtidigt testades inte barn. Det hävdades att smitta i skolmiljön inte var ”drivande” (vad nu detta vaga uttryck betyder) vilket Coronakommissionen i sitt andra delbetänkande kunde visa inte stämde. Skolorna försågs med handsprit och barnen uppmanades att tvätta händer, andra åtgärder ansågs inte vara ”proportionerliga”. Det gällde även bruk av antigentester som screeningverktyg vilket rekommenderats av EU-kommissionen sedan hösten 2020. Till skillnad från i andra EU-länder infördes aldrig detta i Sverige. Utifrån ”dämpa-oron”-argumentation avråddes skolor från att använda testerna för att fånga upp asymtomatisk smitta.
Bristen på korrekt information om smittan gjorde att civilsamhället hoppade in, påhejat av delar av lärarkåren. Här kan särskilt nämnas föreningen Covid 19 skola och barn som med hjälp av KI-lungspecialisten Åsa Wheelock gjorde en insats för att fylla tomrummet. Redan inför höstterminen 2020 hade man ställt samman ett dokument som utgick från den senaste forskningen om hur viruset smittade. Genomslaget blev litet, skolorna valde att följa myndighetsrekommendationerna med fokus på handtvätt.

Man inpräntade i medborgarna att källtillit var av vikt, ’bekräftad myndighetsinformation’ var det som gällde. Och då menade man svenska myndigheter.

Överhuvudtaget var det inte helt enkelt för enskilda aktörer att under pandemin välja en linje som i högre grad motsvarade den ECDC, WHO och merparten av världens länder rekommenderade utifrån sina analyser av forskningsläget. En anledning var det sociala trycket; tilliten till FoHM var hög och myndighetsinformationen var spridd över hela landet. Miljoner hade investerats i att föra ut budskapet. Vårdpersonalen hade fullföljt KI:s utbildning.
Det var till MSB regeringen uppdrog att informera om hur man kan undvika att bli smittad och hur man ska bete sig för att inte smitta andra. Flera mål sattes upp, ett effektmål (att minska smittspridningen) och sedan underordnade kommunikationsmål (bland annat att motivera individer till att följa aktuella råd). Centralt för strategin var att skapa förtroende för FHM:s rekommendationer. Man inpräntade i medborgarna att källtillit var av vikt, ”bekräftad myndighetsinformation” var det som gällde. Och då menade man svenska myndigheter.

Dessvärre fanns betydande målkonflikter, effektmålet om att minska smittspridningen tappades bort på bekostnad av kommunikationsmålen. För kommunikatörer på MSB har det ibland rört sig om svåra avvägningar, i synnerhet vid de tillfällen då FoHM velat kommunicera sådant som strider mot internationell sakkunskap och rentav klassas som missinformation av sociala medieföretag.
Svensk missinformation om munskydd har varit återkommande, som detta hämtat ur MSB-kontot Krisinformations Twitterflöde (11/8-20):
”Folkhälsomyndigheten avstår från att rekommendera allmänheten munskydd då ett munskydd som kliar och åker ner under näsan bidrar till att händerna ofta rör mun, ögon, och näsa vilket kan öka risken för smittspridning.”
Nej, det stämmer inte att munskyddsanvändande kan öka risken för smittspridning av det luftburna viruset, det har myndigheten heller inga belägg för (källhänvisning för detta påstående saknas).
Det har hänt att Krisinformation i sociala medier sett sig nödgat att dölja kommentarer innehållande material från WHO. När de satsat på att stärka förtroendet för FoHM och betonat vikten av källtillit har de i praktiken sänkt förtroendet för andra aktörer, aktörer som ofta i högre grad än FoHM kommunicerat smittskyddsråd förankrade i aktuell vetenskap.
En liknande problematik har utrikesdepartementet ställts inför: hur skulle den svenska strategin presenteras internationellt? Var den en belastning eller en tillgång i Sverigefrämjandet? Sverige, som enligt Svenska Institutets Sverigebildsstrategi ska definieras som ”ett utvecklingsriktat land kännetecknat av de fyra kärnvärdena Nytänkande, Öppenhet, Omtänksamhet och Äkthet.” Ett grepp man landade i var att beskriva strategin som mer vetenskaplig. Källa? FoHM

Ännu en aktör värd att nämna i sammanhanget är de PR-byråer myndigheterna anlitar för hjälp med strategiarbete och kriskommunikation. FHM har Gullers grupp, kända för att marknadsföra konceptet ”strategisk improvisation”. Detta är också temat för en bok som Katarina Gentzel Sandberg, den person som skrivit på ramavtalet med FoHM för Gullers räkning, är medförfattare till. 2020 deltog hon i frukostseminariet Strategisk kommunikation i Coronakrisen med budskapet att den som vill nå framgång bör ”odla en kultur där det inte är så farligt att göra fel”.
Det låter ju sympatiskt detta med att man inte ska behöva tappa ansiktet, men det kan också gå för långt och leda till en ovilja att erkänna fel. I värsta fall kan strategierna för att upprätthålla skenet dessutom inkludera påhopp på kritiker så att sakargument bemöts med personangrepp. Sådana inslag har funnits i debatten.
Under pandemin har det även förts hetsiga diskussioner om Sveriges strategi i sociala medier. Vissa tog där på sig rollen som experter på ”påverkansoperationer” och utdelade det ena hårda omdömet efter det andra över debattörer som inte höll med FoHM. Det hette att de som ifrågasatte var landsförrädare. Och de där som påstod sig vara sjuka eller ville skydda sig? Gråterskor! Riskgruppsnollor! På Twitter har tongångarna stundtals varit otäckt hårda men det har också funnits inslag av faktakoll och förmedling av högkvalitativ information. Forskare har generöst delat med sig av sina insikter. Det har varit en utmaning att skilja på vad som varit relevant, mindre relevant och rentav skadligt.

Vi stöttar dem när de har rätt, vi stöttar dem också när de haft fel.

Vad som fått mindre uppmärksamhet än debattklimatet på Twitter är vad som skedde tidigt under pandemin på Facebook. När myndigheterna inte lyckades förklara strategin på ett uttömmande sätt (med faktaunderlag) tog enskilda på sig rollen som uttolkare. Pseudoexperter gav sig på att förklara ”naturlig immunitet” och ”flockimmunitet”, ibland med retorisk briljans, andra gånger mer taffligt. Intresset var det inget fel på och behovet av samtal var stort så antalet följare växte. Huruvida det som sades byggde på korrekt fakta var svårt för många att avgöra.
Sedan fanns grupperna. De redan existerande som #jagärhär (cirka 70 000 medlemmar) och Källkritik, fake news och faktagranskning (cirka 20 000 medlemmar), för att nämna två särskilt inflytelserika. Den förstnämnda kom att påverka opinionen genom att ett antal gånger under våren 2020 backa myndighetsrepresentanter som i kommentarsfält i anslutning till nyhetsartiklar utsattes för vad man uppfattade som hat. Det här var knappast planlagt, det föll sig så eftersom det var vad medlemmarna valde. I källkritik-gruppen modererades det friskt, kommentarer som berörde kontroversiella aspekter av svenska myndigheters strategier och budskap försvann snabbt.
Och så var det alla grupper som tillkom under pandemin, i synnerhet Vi stöttar Anders Tegnell & Co (FoHM)(cirka 90 000 medlemmar).
”Vi anser att vi i denna situation behöver hålla ihop. Därför stöttar vi Folkhälsomyndigheten. Vi stöttar dem när de har rätt, vi stöttar dem också när de haft fel”, förklarade gruppens moderatorer i en insändare i Dagens Nyheter (25/2 2021).
Vad som skedde i dessa grupper är svåröverblickbart, men det går att urskilja tendenser. Grupperna präglades på olika sätt och i olika grad av myndighetslojalism och källtillit, med FoHM som betrodd källa. I Vi stöttar Anders Tegnell & Co (FoHM) är det själva poängen. Så här presenterar de sig:
”Vi som är medlem i denna grupp stöttar Folkhälsomyndigheten och deras frontpersoner som möter den internationella pressen och svenska folket varje dag med relevant fakta och kloka rekommendationer om Corona och Covid-19.”
Lojalitet anbefalldes, uppdraget beskrevs som att ”stötta”, vara supporter, eller för att använda terminologi hämtad från boken Du stolta, du fria av statsvetardocenten och DN-kolumnisten Gina Gustavsson: folkhälsopatriot. Myndighetsrepresentanter kärleksbombades och hyllades, kritiker häcklades. Initiativtagare var en S-politiker i Hälsingland men gruppen fick snabbt stor spridning. Bland medlemmarna fanns ett stort antal politiker, myndighetsrepresentanter (inklusive ambassadören för global hälsa) och journalister vilket ytterligare bidrog till att göra den till en maktfaktor.

För många blev nog gruppmedlemskapet ett sätt att visa engagemang under pandemins tidiga fas. Man ville i en svår situation visa att man var beredd att följa goda råd och göra sitt för att bidra till att stoppa smittspridningen. Men, det fanns, och finns, ett dilemma. Eftersom FoHM:s kommunikation innehåller fel bidrog gruppen också till spridningen av missinformation, även sådan missinformation som påminde om, men inte var identisk med, myndighetskommunikationen.
FoHM var motståndare till munskydd, tonade ned riskerna för barn och unga och motsatte sig nedstängningar. På flera punkter påminde retorik och budskap om vad som framfördes av antismittskydds-aktivister, till exempel undertecknarna av Great Barrington Declaration (GBD) och dess svenska motsvarighet Läkaruppropet. Därför var det knappast en slump att undertecknare av GBD och Läkaruppropet också kom att delta i gruppen, ofta med hundratals gillanden som belöning. Detta innebar också att de ”fakta” som associeras med grupperna, men som av det vidare vetenskapssamhället betraktas som djupt problematiska, kom att normaliseras.
Stötta-gruppens moderatorer, som inte nödvändigtvis själva ville förknippas med antivaxx, fick en än svårare utmaning när vaccinen kom, alltmer gled nämligen GBD och Läkaruppropet ihop med den internationella antivaxxrörelsen. Hur skulle man göra när en sådan som GBD-Martin Kulldorff, Brownstone Institute, spred Great Resist-konspirationism eller när Läkarupprop-Sven Román uppmanade folk att bryta mot restriktioner?
Resultatet blev en sorts kompromiss där det rådde större tolerans för argument mot vaccinbevis och barnvaccinationer (inte helt olikt FoHM:s argumentation vid vissa tidpunkter). Läkaruppropets ledare postade Sverigehyllande inlägg men gavs inte utrymme att bjuda in till antivaxx-demonstrationerna.

Ytterligare en faktor som förtjänar att nämnas och som gjort det än svårare att stå emot folkhälsopatriotismen, är prisen. Under de två första pandemiåren gav svenska institutioner olika sorters utmärkelser till myndighetsrepresentanter och debattörer som uttalat sig positivt om den svenska strategin. Fina priser, det borde väl betyda att de agerat klokt och att deras resonemang var grundade i god vetenskap? Först ut var Umeå universitet, som tilldelade GBD-Kulldorff ett hedersdoktorat. Nu senast fick Källkritikgruppen pris av Högskolan i Borås och Borås stad.
En källkritikgrupp borde vara särskilt angelägen om att ha en kritiskt granskande inställning till information, men faktum är att en av gruppens moderatorer ligger bakom Digitekets omtalade utbildning om Coronainfodemin som genomgående propagerar för myndighetslojal källtillit. Ett begrepp man valt att lyfta där är ”informationshygien”, kursdeltagarna uppmanas att välja en eller ett par nyhetskällor. Ofrivilligt komisk blir den avslutande lektionen (nr 19), där hela kursens innehåll sammanfattas i en tweet från 2020 med uppmaning till handtvätt, handspritande och att man ska sätta sig på händerna för att undvika att sprida desinformation. Kursen uppdaterades i februari 2022, men mantrat om handtvätt som smittskydd mot det luftburna viruset finns kvar. Däremot har uppgiften om Källkritikgruppens nya pris tillkommit.
I ett klimat av desinformationskampanjer (sådana finns på riktigt, inte minst med antivaxxbudskap), satsningar på psykologiskt försvar och växande PR-industri är det viktigare än på länge att behålla fokus på fakta och att tänka källkritiskt. Då är det olyckligt när viktiga aktörer tappar kompassen.

Klokast av bibliotekarier och journalister är att framgent satsa på mångfald och peka på flera olika källor.

Folkhälsopatriotism i den myndighetslojala tappningen försvårar kunskapsutvecklingen medan kritisk granskning och internationellt samarbete stärker den. Den har i det svenska pandemifallet indirekt bidragit till att stärka antivaxxrörelsen och att minska förtroendet för vetenskap. PR-tankesättet att fel inte är så problematiska rimmar överhuvudtaget väldigt illa med vetenskaplighet. I forskning är fel inte OK, där är ifrågasättande centralt. Paradigmskiften (som nu, med luftsmittan) förutsätter omprövning av gamla dogmer.

Samtidigt som Sverige varit upptaget med sin svenska strategi har det globalt sett varit fantastiskt att följa den snabba kunskapsutvecklingen under pandemin. Vaccin, nya läkemedel men också delande av data av olika slag, alltifrån sekvenseringsdata till tips om hur man kan bygga enkla luftrenare. Men framstegen vi sett har inte skett utan konflikter, så väl inom som mellan discipliner.
Gamla makthavare har en tendens att vilja behålla greppet. Det är begripligt men det är däremot inte rimligt att begära att andra aktörer ska sprida information som är felaktig eller inaktuell, särskilt inte utan att märka den som sådan.
Klokast av bibliotekarier och journalister är att framgent satsa på mångfald och peka på flera olika källor, ungefär som Fojo valt att göra i sin resurssamling för coronabevakning. Glöm i alla fall det där rådet att välja en förutbestämd källa som inte behöver granskas.

Kajsa Klein
Undervisar i medie- och kommunikationsvetenskap vid Jönköping University och frilansar som demokratitalare och skribent.

15 kommentarer

  1. Tack för artikeln jag längtat efter under hela pandemin! Jag är en f d bibliotekarie utbildad under BHS första år på 70-talet med folkbildning, demokrati och uppsökande verksamhet som ledstjärnor. VI var så stolta över att vara bibliotekarier, trots dåliga löner och arbetsvillkor – vi såg oss själva som ett slags missionärer. Biblioteken stod för allas rätt att fritt söka kunskap. Arbetare, akademiker, nya och gamla svenskar – med eller utan funktionshinder – alla räknades! Inför folkomröstningarna om kärnkraft och EU var det bibliotekens uppgift att fylla hyllorna med böcker och skrifter för och emot. Elever skickades till biblioteken för att hitta information inför skolvalet När internet kom skulle vi lära ut källkritik och hjälpa till med informationssökning. Studerande på alla nivåer och allmänt vetgiriga använde bibliotekens resurser och bibliotekariernas kunskap. Debattlitteratur skulle vara mångsidig men böcker som utgav sig för att vara facklitteratur faktagranskades av oberoende experter före inköp. Så fungerade biblioteken också under alla år och Unescos och IFLAS biblioteksmanifest som slår fast bibliotekens demokratiska uppdrag sitter i ryggraden på alla bibliotekarier oavsett om en kommun styrs av SD eller något annat parti. Vad hände då när pandemin kom och Sverige ställde sig utanför det internationella samarbetet och kunskapsutbytet? Upphörde bibliotekens demokratiska uppdrag att gälla? Varför tog biblioteken på sig att sprida missinformation från våra myndigheter trots att fakta fanns tillgänglig en googling bort? Hur kunde bibliotekschefer t o m förbjuda anställda att använda munskydd och tvinga dem att utsätta både sig själva och låntagarna för fara? Var det verkligen bibliotekens uppgift att hindra medborgarna att fritt söka kunskap? Hobbyepidemiologer kallades alla som inte trodde på Folkhälsomyndigheten från början för att senare pekas ut som fosterlandsförrädare. Vi var många medborgarforskare som sökte kunskap från olika internationella vetenskapliga källor och diskuterade i en mängd grupper på Facebook och twittr. Varför svek biblioteken oss och alla svenskar som hade behövt kunskap för att kunna skydda oss? Tack Kajsa Klein och tack Biblioteksbladet för att ni lyfter bibliotekens uppdrag!

  2. Artikeln framkallar flashbacks som får pulsen att öka. När man läste och hörde en sak från svenskt håll och något helt annat från Yle och Nrk t ex. All den kritik man fick bara genom att ställa frågan varför skillnaden var så stor i synsättet. Skrämmande på riktigt. Så lätt att manipulera en hel befolkning. 😥

  3. Jag måste till att börja med konstatera att jag är förvånad över de (i skrivande stund) entydigt positiva kommentarerna. Inte för att jag tycker artikeln är dålig dock, jag hade bara fått intrycket att bibliotekspersonal i allmänhet var ganska lojala med myndighetslinjen i Covid-frågan. Särskilt efter att kravet på en försiktigare linje inom biblioteksvärlden tidigt kom att associeras med Sölvesborg och Sverigedemokraterna…

    Men den relevanta frågan här är förstås riskerna med ”källtillit”, och det tycker jag är något som inte nog kan betonas. Både myndigheter, etablerade experter och stora mainstreammedier sprider ibland falsk information, den saken är helt klar. För ibland brister kompetensen, ibland missuppfattas saker på grund av t.ex. en pressad arbetssituation, ibland tror folk på saker bara för att de väldigt gärna vill tro på dem, och ja, ibland har myndigheter och medier ett väldigt starkt egenintresse av att sprida information de egentligen vet är falsk. Även de främsta anhängarna av ”källtillit” tenderar ju därför intressant nog att ha åtminstone någon fråga där de själva inte alls tycker att myndigheterna, experterna eller mainstreammedierna är pålitliga (för Åsa Wikforss är det t.ex. de svenska pedagogikforskarna).

    1. När jag undervisar grundskoleelever i källkritik och vi går igenom olika källor brukar jag berätta att under min skolgång i sovjetUkraina bestod all undervisning som inte var matte och NO av kommunistisk propaganda… Sedan följer en lite obekväm diskussion på temat: kan man lita på lärare, skolböcker och myndigheter i Sverige? Det är inte helt lätt att göra det begripligt för barnen.

  4. Strålande. Om vi någon gång ska få en chans att bearbeta corona-politiken och dess betydelse för demokratin behöver vi förstå vad som har hänt. Din artikel är ett fantastiskt bidrag till detta. (Det finns ett liiiiitet fel: ”avlutande” ska nog vara ”avslutande” 🙂

  5. Tack för en otroligt bra artikel, bland det bästa jag har läst om pandemihanteringen. Väldigt bra att du fått den införd i Biblioteksbladet, där du når en viktig målgrupp för denna diskussion om källkritik kontra källtillit.

    Själv har jag en bakgrund som journalist, men har jobbat med folkbibliotek under lång tid. Har många vänner inom branschen, och har varit aktiv i frågor om biblioteksutveckling. Gick i pension ett halvår innan pandemin bröt ut. Har varit kritisk till den svenska pandemihanteringen sedan dag ett, detta på grund av att den så tydligt avvek från vad WHO, ECDC och CDC förmedlade, men kunde inte drömma om att mina kollegor inom biblioteks- och journalistvärlden skulle vara så okritiska och lojala mot FHM.

    Jag har fört fram mina åsikter på Facebook, skrivit insändare och varit aktiv i olika forum och kommentarsfält, där jag bemödat mig om att använda en saklig ton, men fått enormt mkt mothugg från vanligtvis kloka och sansade vänner och f.d. kollegor. Jag har envist fortsatt dela sånt som jag tycker är viktigt om pandemin, men möts numera av tystnad. Det är bisarrt hur det kunnat bli så här. Folk som förväntas ha ett kritiskt tänkande har blivit så indoktrinerade, och blint litat på svenska myndigheter.

    Mitt hjärta ligger till vänster, men att kritisera den svenska strategin har blivit liktydigt med att vara ”suspekt” i mina svenska vänsterintellektuella vänners ögon. Det har varit viktigt för mig visa att min kritik mot den svenska corona-hanteringen är ”vänsterkritik”, därför var vi några likasinnade som tog initiativ till ett Zero Covid-upprop för en solidarisk pandemihanteringen och vi fick även in ett debattinlägg i Arbetaren.

    Ja, det finns mkt att säga om detta. Men jag är så besviken över denna okritiska hållning från en yrkeskår som ska var ”demokratins försvarare” och stå för kritiskt tänkande och källkritik.

  6. Vi som bor i andra länder har med fasa sett hur Sverige misskött Covid. Det har varit som ett sektbeteende på nationell nivå. Att man inte ens använt andningsskydd inom vården är förfärligt. Skolorna ska vi inte bara tala om. Man blir sorgsen och har svårt att begripa hur detta gick till.

  7. Tack för den imponerande och vassa översikten av det som verkligen skett under pandemin. Och av den grundläggande svek när våra betrodde myndigheter valde ”samlade bedömningar” på klena grunder istället för ”vetenskap och beprövad erfarenet”, sanning och verklighet.

  8. Allt som du skriver är helt rätt och tyvärr innebär det att en stor del av befolkningen kommer att avfärda det helt och hållet under föreställningen att en svensk myndighet inte kan ha fel.

  9. Jag jobbar på en stor grundskola.
    Nästan alla har smittats, lärare som elev. Många har smittats flera gånger om, trots vaccineringen.
    Den svenska strategin har offrat oss som befinner sig i skolans värld. Helt oskyddade har vi skickats in i frontlinjen av detta okänd farlig virus. Vissa har dött, många har fått långcovid och andra har inte ens märkt att de var sjuka.
    Vi har smittats och många har fått lida för den Svenska strategin!
    Kan långtidseffekterna innebär Hjärnskador, diabetes, organskador, alzheimers.
    De långvariga konsekvenser av myndigheternas missinformationen kan ta decennier att reda ut!
    Tack för din artikel.

  10. Brlijant bra och väldigt väl faktaunderbyggt dessutom och man undrar varför inte de stora dagstidningarna har lycktas med denna briljanta beskrivning!

  11. Tack Kajsa!

    En mycket skarp analys över fel det kan bli när man slutar vara kritisk i sitt tänkande och i sina val av källor.

    När det i framtiden görs en tvärvetenskaplig genomlysning av pandemihanteringen kommer man med all sannolikhet hamna i att detta var inte Sveriges allra finaste stund. Skadan som den kommunikationsstrategi som regering, myndigheter (och påhejare) använt, tror jag orsakat en mycket stor skada i form av ökad polarisering, tappad tillit till våra institutioner och i en förlängning också till vår demokrati.

    Nu inväntar vi Coronakommissionens rapport, som givet den sorgliga utvecklingen i Ukraina, inte kommer få den uppmärksamhet som den förtjänar.

    J

Senaste nytt

Nyheter

Trängd folkbildning hot mot biblioteken

Strypta anslag drabbar studieförbunden, Utbildningsradion och biblioteken. I ett kritiskt remissyttrande slår Svensk biblioteksförening fast att folkbildningen är hotad och kan försvinna på många platser i Sverige och Kungliga biblioteket föreslår ett nytt delmål för folkbildningen.

9 dec 2024 • 2 min