De enda listorna som behövs

Kulturjournalisten och författaren Annika Persson kommenterar Biblioteksbladets sammanställning där landets bibliotekarier, i flera kategorier, lyfter fram sina favoritböcker.

Minns ni debatten om en statlig litteraturkanon? Kommer ni ihåg det upphetsade tonläget? Svenska Akademien vägrade delta.

Men sedan kulturkanon lades fram för ett år sen har det blivit tyst, med undantag för rätt högljudda invändningar från remissinstanserna mot att pengar ska tas från befintlig kultur- och demokrativerksamhet.

Jag tänker i alla fall på litteraturkanon när jag läser den ”främsta”-lista som Biblioteksbladet sugit ur kåren inför bokhösten. Och då ser jag direkt att de som motsatte sig en litteraturkanon hade rätt. En kanon fanns redan. Så tydligt att någon bakom mig nu försiktigt viskar: Men är inte listan lite ängslig? Det där är ju samma som alla gillar: Babel, Dagens Nyheter, Kulturradion.

Läs också: Tio i topp: Böckerna som bibliotekarierna tycker är bäst

Och jo, så kan man ju tänka. Om man inte tillhör den lilla skara som läser riktigt stora mängder av de böcker som prånglas ut i boklådorna. För då vet man att det inte är så många som kan hålla ihop en flerhundrasidig text så att den lever sitt eget liv.

Bibliotekarierna  är några av landets mest krävande läsare. De struntar ofta i om den dedikerade författaren har något fantastiskt att berätta – en orättvisa, en skandal, en djup personlig erfarenhet – om vederbörande inte kan hålla ihop minst 350 000 tecken på ett sätt som låter läsaren dansa fram över sidorna. Och det gör att det är författarna som verkligen kan skriva som har samlats här. De som utövar hantverket med finess.

Som självklar etta på den skönlitterära listan ligger virtuosen och den tvåfaldiga Augustprisvinnaren Lina Wolff. Hennes senaste roman, Liken vi begravde, fylld av helt osannolika (tillika trovärdiga) personer från brottstyngda Hörby i Skåne, lyfter sig till och med över hennes tidigare. Hon behöver inte ens skriva om något särskilt intressant för att vi ska sitta klistrade, det räcker att hon berättar om vad hon drömt (och ni vet hur tråkigt det brukar vara).

Tone Schunnesson är en annan mästare. För varje bok lite större, och i nya Ultravåld både mitt i trenden av gränsöverskridanden och precis där hon står. Det är tajt. Boksidorna liksom sträcker sig mot sina läsare.

Böckerna bibliotekariekanon har också det gemensamt att läsningen av dem med ett populärt uttryck ”skapar minnen”. Vem kommer att glömma de raka rören hos Lina Wolffs ”fostermor” i Hörby? Eller Alex Schulmans ringande till den skrällande telefonen i hans gamla barndomshem i 17 juni? Att Bea Uusma (också hon tvåfaldig Augustprisvinnare) sålde sin lägenhet för att få ihop de sista pengarna till Arktisexpeditionen hon skildrar i Vitön? För mig är läsminnen lika starka som levda.

Men den här läslistan är också en nyfiken lista med en klar överrepresentation av det nya. Våran pojke, Mikael Yvesands andra roman, en ovanlig kriminalhistoria, placerar sig högt liksom finska Iida Turpeinens De levande med den numera utrotade sjökon i huvudrollen. En rad andraböcker har trängt sig in, som Elin Perssons Pizzeria Roma eller Hanna Johanssons Body double på plats 11, alldeles utanför topp 10.

Vad läser biblioteksfolket om då? Till att börja med: mycket våld. Oväntat våld. Som uppstår där vi inte riktigt väntar oss det. Som blir för mycket. Mer våld än nöden kräver. Sedan utsatthet – hos enskilda eller hela släkten. De utkastade rymdfararna i Samantha Harveys Bookerprisade roman Omloppsbanor och deras besatta omsorg om detaljerna medan de far runt jorden i svindlande hastighet. Sjökorna som möter både sin upptäckare och sin utplåning i mötet med den skeppsbrutne upptäcktsresanden Georg Wilhelm Steller vid Berings ö. Bea Uusma som dag efter dag spanar från isbrytaren mot isbjörnarna som hindrar henne att stiga i land för att få fatt på sanningen om de svenska polarfararna med ingenjör Andrée i spetsen.