Prenumerera på vårt nyhetsbrev
De viktigaste nyheterna direkt i din inkorg!
Ett sätt att splittra samhället på djupet
29 maj 2024 • 3 min
Motståndet mot en lag om anmälningsplikt är massivt. Det stod klart – om någon tidigare svävade i ovisshet om saken – under ett seminarium i riksdagen på onsdagsförmiddagen.”Det är Pandoras box – vägen in i ett angiverisamhälle.”
”Yrkesetisk stress.”
Lägg begreppet på minnet för det kommer att pratas mycket om det när offentliganställda blir skyldiga att anmäla papperslösa till polisen och Migrationsverket. Jag skriver ”när”, inte ”om”, eftersom Tidöpartierna inte har för vana att ta till sig invändningar mot deras agenda.
Under onsdagsförmiddagens seminarium ”Anmälningsplikt – vad innebär det i praktiken?” illustrerades attityden av riksdagsledamoten Magnus Resare från Moderaterna. Han beklagade att diskussionen äger rum nu och inte i höst efter att utredningen lagt fram sitt förslag.
Avvikande uppfattningar är inte intressanta, utredningen – tillsatt redan av S-regeringen – ske leverera enligt den politiska beställningen, åsikter från en massa obekväma kritiker önskas inte.
Åsikter fanns det hur som helst gott om på seminariet. Bibliotekarier, vårdpersonal och lärare var några av de yrkeskategorier vars arbete framhölls som oförenligt med att anmäla papperslösa.
Och hur ska en bibliotekarie veta vem som är papperslös? Frågan ställdes av fackförbundet Diks ordförande Anna Troberg under det inledande panelsamtalet där representanter för flera fackliga organisationer deltog.
LÄS OCKSÅ ››
Panelsamtal om lag om anmälningsplikt – Fackförbunden kritiska
Svaret på frågan återkom sedan flera gånger under förmiddagen: att veta är inte möjligt och följden blir därför rasprofilering och diskriminering.
– Det är Pandoras box, vägen till ett angiverisamhälle, sa Akademikerförbundet SSR:s ordförande Heike Erkers.
De fackliga företrädarna var överens om att en lagstiftning kommer att försvåra rekryteringen till de berörda yrkesgrupperna. Problemet lär dessutom växa om det införs möjlighet till sanktioner i form av till exempel böter för de som avstår från att anmäla.
Anna Troberg framhöll att förstärkningen av skolbiblioteken som ska genomföras från och med nästa år kommer att skapa en brist på bibliotekspersonal. Situationen hjälps inte upp med en lag som gör yrket mindre attraktivt.
– Det kommer att drabba allas tillgång till bibliotek, sa hon.
Michelle Levoy från organisationen Platform for International Cooperation on Undocumented Migrants gav en internationell utblick och nämnde bland annat Tyskland, där det sedan länge finns en lag lik den Sverige kan få. När hon sa att ”skräck” är nyckelordet för att beskriva hur människor som saknar uppehållstillstånd själva känner, var det en av få gånger under förmiddagen som samtalet faktiskt handlade om de människor som direkt skulle beröras av en lag.
Undantaget var programpunkten där Haroon Natan från Afghanistan berättade om sin egen erfarenhet av att leva som papperslös:
– Jag levde men fanns inte på riktigt.
Den andra internationella utblicken gavs av Michael Zwart vid polisen i Amsterdam.
– Att rapportera människor förekommer inte, för 1940–45 var vi ockuperade och det sitter fortfarande i vårt dna. Att rapportera människor är ett svart kapitel i vår historia.
Det sammantagna intrycket av förmiddagen: Tidöpartierna ser ut att vara på god väg att hitta ett sätt att splittra samhället på djupet.
Seminariet strömmades via Zoom och kan inom någon dag ses på webbplatserna tillhörande de arrangerande organisationerna: Fackförbundet Dik, Akademikerförbundet SSR, Imer-förbundet, Läkare i Världen och Saco. Bakom evenemanget stod också Miljöpartiets riksdagsgrupp samt ledamöterna Ulrika Westerlund (MP), Malin Björk (C) och Malin Danielsson (L).
Visst ska man kunna diskutera detta redan innan utredningen är klar, men man kanske då bör vara lite ödmjuk inför det faktum att vi faktiskt ännu inte har några konkreta förslag att förhålla oss till? Nu tycker jag det antas väldigt mycket på väldigt lös grund. Och sedan detta med ”angiveri”… Det låter som ett hemskt ord, men nog kan vi väl alla enas om att det ibland är rätt att ”ange” för myndigheterna när något inte är som det borde? En orosanmälan till socialtjänsten är t.ex. en slags angiveri. Egentligen inser nog också de flesta att upprätthållandet av en reglerad invandring kräver motarbetande av illegal sådan och att detta är något i längden gott. Alternativet är verkligen ett splittrat samhälle! (Härtill kan jag inte låta bli att tänka att ifall det hade handlat om att ange någon helt annan grupp, t.ex. personer vilka använder fel pronomen på transpersoner och ”icke-binära”, så hade många på biblioteken inte bara låtit bli att protestera mot att behöva agera angivare utan varit direkt entusiastiska…)
Magnus,
Jag tycker du argumenterar väl.
Sveriges biblioteksväsende (som det tonar fram i Biblioteksbladet.se) skulle må väl av att dämpa sin aktivistiska hållning i denna fråga i avvaktan på vilka förslag som kommer att läggas fram.
Det finns så mycket annat av akut karaktär att oroa sig för. Bara en sådan sak som att den så kallade gallringen av Lena Anderssons böcker har stöd av två av totalt fem intervjuade svenska bibliotekschefer (detta blad 25/5-2023). Det är verkligen oroande.
Den som befinner sig illegalt i Sverige ska av säkerhets och naturliga skäl utvisas.