AI-frågor till biblioteken

Vad händer med upphovsrätten när ett verk har skapats av artificiell intelligens? Ska AI-genererade verk omfattas av pliktlagstiftningen och aktivt samlas in av nationalbiblioteken? AI ställer biblioteken inför ett antal fundamentala och rent existentiella frågeställningar, skriver Lars Ilshammar.

Vad händer när bokhyllor börjar tänka själva – om de nu någonsin kommer att göra det? Carl Heath ställer en del bra frågor om bibliotekens AI-utmaningar i senaste biblioteksbladet. Inte minst lyfter han de praktiska möjligheterna för biblioteken att flytta fram sina positioner som AI-utvecklingen erbjuder. Bra så, i en tid som mest tycks se AI i termer av dystopier!

Men det finns en del andra, mera principiella frågor som biblioteken också kommer att behöva förhålla sig till i närtid – eller redan har ställts inför. Jag tänker i första hand på hur biblioteken ska hantera AI-genererade texter, rörliga bilder och annat ”icke-mänskligt” innehåll.

Vi kommer utan tvekan snart att översköljas av en flodväg av litteratur som har skrivits av ChatGPT eller någon av dess avkommor och släktingar. Det går redan att se hur förlag som bygger hela sin verksamhet på förmågan att exploatera språkmodeller växer fram.

Trots en ryggmärgsmässig iver att reglera AI-utvecklingen är det här en verklighet som varken kan eller bör stoppas. Troligen är vi bara i början. Men den ställer samtidigt biblioteken inför ett antal fundamentala och rent existentiella frågeställningar.

Vad är till exempel ett verk? Kan litteratur och annat innehåll som skapas av maskiner anses ha en egen verkshöjd? Och hur är det egentligen med upphovsrätten? Ska den tillfalla en programmerare/data scientist, en maskin, ett förlag – eller kanske delas mellan dem?

På det här området finns redan en del prejudikat. En amerikansk domstol har nyligen slagit fast att konstverk skapade av artificiell intelligens utan mänsklig inblandning inte kan få upphovsrätt. Men kommer det att hålla som internationell norm när upphovsrättsindustrin mobiliserar sina motkrafter?

En annan fråga gäller insamling och förvärv. Ska biblioteken, och kanske specifikt ett nationalbibliotek, aktivt förvärva AI-genererad litteratur eller passivt samla in den som pliktleveranser? Dagens lagstiftning säger att det är plikt på allt som lämnar en tryckpress. Är det en rimlig hållning, även om ingen människa har deltagit i den kreativa processen?

Vilket leder till en fundering om vad som är litteratur, och vad som eventuellt inte är det. Vad händer med vår förståelse av litteraturen som genre om vi inte längre kan skilja på innehåll som har skapats av människor och maskingenererat innehåll? Spelar det ens någon roll för läsaren, lyssnaren, tittaren om upplevelsen är densamma, om AI kan skapa god litteratur, god musik, god film?

Sist men inte minst: AI-genererad litteratur och annat textinnehåll bygger på språkmodeller, som bygger på tillgången till stora textmängder. Plötsligt sitter biblioteken alltså själva på råmaterialet till en del av det som med säkerhet kommer att bli framtidens kommersiella utgivning. Hur ska biblioteken förvalta och utnyttja den nya positionen på ett kreativt sätt?

Text: Lars Ilshammar