Hur bra är du på att bubbelhoppa?

Att röra sig utanför sin egen trygga sfär ger perspektiv och kunskap. Om bubbelhoppning ute i stora världen verkar skrämmande – börja med att fråga en skolbibliotekarie, en sjukhusbibliotekarie eller en fängelsebibliotekarie vad han eller hon gör om dagarna, skriver Anya Feltreuter.

Bubbelhoppning är ett av de ord som finns med på listan över svenska nyord 2023. Begreppet innebär att medvetet byta miljö för att komma ur sin egen ”bubbla” och på så sätt få nya perspektiv och kunskaper. Bubble-hopping myntades av den amerikanska ingenjören Max Hawkins som reagerade på att datorprogram, baserat på tidigare erfarenheter, kunde förutsäga var han skulle befinna sig, vilka han skulle träffa och vad han skulle göra under en dag.

Max Hawkins skapade ett eget program som skulle göra honom mindre förutsägbar. Under ett par år lät han programmet styra vilka han skulle möta, vad han skulle göra och var han skulle bo. Den typen av extremt bubbelhoppande är i princip omöjligt att få till för de flesta av oss. Men i liten skala är bubbelhoppande riktigt enkelt och väldigt berikande.

Emma Stenström, docent vid Handelshögskolan, har skrivit boken Bubbelhoppa – En metod för att förstå andra, där hon beskriver hur bubbelhoppande kan gå till och vad det kan ge för effekter. Stenström använder metoden både för sina studenter och i sin egen vardag. Bubbelhoppandet kan handla om alltifrån att prata med en främling på bussen, till att besöka ett politiskt eller religiöst möte med åsikter som är helt i strid med ens egen uppfattning. Syftet är alltid att försöka förstå och att se människan.

För egen del brukar jag säga att jag tycker om att vara nybörjare. Till en viss gräns och när jag själv kan kontrollera det hela, får jag väl medge. Genom att vara nybörjare kan jag komma ihåg känslan av att inte veta och ta med den in när jag handleder andra i sådant jag behärskar. Många är till exempel nybörjare på gymmet och väldigt osäkra på hur olika övningar ska utföras. Genom att avdramatisera, ha roligt och låta människor lyckas kan viljan att komma tillbaka till gymmet skapas. Samma gäller såklart på biblioteket – är tröskeln för hög är det lätt att vända i dörren. Sänker vi tröskeln eller hjälper någon att klättra över, är chansen större att personen återkommer.

Sänker vi tröskeln eller hjälper någon att klättra över, är chansen större att personen återkommer.

För chefer som är engagerade i sitt ledarskap (och för den delen även för medarbetare som vill få till ett så bra samarbete som möjligt med sina kollegor) bör det vara omöjligt att inte bubbelhoppa. Du har ett gäng individer som du ska få att samarbeta och prestera så bra under givna förutsättningar. Risken är stor att gruppen består av flera olika personlighetstyper och att många är ganska olika dig själv.  För att få var och en att prestera utifrån sin fulla potential är det oundvikligt att du måste lära känna dem. Du kan välja att samtala med dem för att få dem att göra vad du vill att de ska göra. Detta brukar i regel inte fungera så bra. Alternativet är att du samtalar med dem för att ta reda på vilka de är, vilka åsikter de har och vad som driver dem. En form av bubbelhoppning, skulle jag säga.

För ett par månader sedan tog jag klivet till att arbeta på ett universitetsbibliotek, efter 17 år inom folkbiblioteksvärlden. Inte jättemycket till bubbelhoppande skulle nog en del säga. Bibliotek som bibliotek. Men vi som arbetar inom branschen vet att det finns stora skillnader både i uppdrag och i utförandet av bibliotekarieyrket. Och kunskaperna om de andra bibliotekstypernas verksamhet är generellt väldigt låg (här måste jag erkänna att detta även gäller mig – jag tycker fortfarande att ord som bibliometri och forskningsstöd känns lite främmande och abstrakta medan sagostund och digital handledning känns tryggt och bekant).

När jag i veckan var på AW med några kollegor från folkbiblioteksvärlden och de frågade mig vad mina nya medarbetare arbetar med, blev de förvånade när jag berättade om undervisning och sökuppdrag. Någon av dem utbrast: ”Men hur har de lärt sig allt det där?!?”

Bra fråga! Förmodligen har de snappat upp ett och annat på utbildningen och lärt sig ganska mycket genom att arbeta på ett universitetsbibliotek. På samma sätt som att folkbibliotekarierna genom att arbeta på ett folkbibliotek har lärt sig att handleda i lösenordsåterställning, rekommendera norska långserier, eller för den delen Nobelpristagare, och prata med både lässugna sexåringar och bokslukande pensionärer.

Om det känns skrämmande med bubbelhoppning i den stora vida världen kanske vi kan börja i vår egen bransch? Fråga en skolbibliotekarie, en sjukhusbibliotekarie – eller varför inte en fängelsebibliotekarie – vad han eller hon gör om dagarna! Kanske stämmer svaret överens med vad du tror, kanske inte!