När personal och besökare i våras stod oskyddade inför en tidigare okänd smitta – då höll biblioteken öppet. Nu, efter lång anpassning för att hantera pandemin, ska de hålla stängt. Hur är denna inkonsekvens möjlig? De och många andra frågor tar Biblioteksbladet med till 2021.

Thord Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare

thord@biblioteksbladet.se

”Nu kommer krisen” var rubriken på omslaget till 2020 års första nummer av Biblioteksbladet. En enkätundersökning visade att tre av tio kommuner skurit i sina folkbiblioteks budgetar – en allvarlig situation som på många håll i landet skulle ställa biblioteksledningar inför svåra prioriteringar med allvarliga konsekvenser.

Sedan kom verkligen krisen, men då handlade det inte främst om krympta budgetar.

Pandemin har gjort 2020 till ett mörkt år.

Men mitt i kampen och oron över hur vi drabbas som samhälle och som individer, har det också varit både stärkande och upplyftande att följa bibliotekssfären. All innovation och nytänkande har gjort starkt intryck, likaså hängivenheten och viljan att utföra viktigt jobb i en svår situation.

Jag föreställer mig att det finns mycket att lära av bibliotekspersonalens erfarenheter och agerande och har därför på sistone försökt ta reda på vilka forskare som varit på tå och nu är i full färd med att samla avtrycken som pandemin gjort i bibliotekssfären. Till min förvåning har jag inte hört talas om ett enda sådant projekt, men kanske har jag inte sökt tillräckligt? (Den som vill peka mig i rätt riktning kan mejla thord@biblioteksbladet.se – skulle verkligen uppskattas!)

När pandemin bröt ut i mitten av mars var den svenska hållningen att hålla samhället öppet, medan andra länder stängde ner. Biblioteken var bemannade av personal som saknade såväl utrustning som kompetens för att skydda sig själva och andra från en smitta som mänskligheten ännu visste väldigt lite om. Jag förvånades därför över att så många verkade tycka att det var självklart att mer eller mindre köra på som vanligt trots personalens och besökarnas uppenbara utsatthet.

I en ledare publicerad i början av april försökte jag formulera några frågor som jag trodde att det finns anledning att fundera över, om inte annat den dag pandemin är över och livet har återgått till det normala.

En fråga handlade om rimligheten i att hålla öppet. En annan om biblioteken som en plats där människor på egen hand kan informera sig för att kunna ta ansvar och skydda sig från smitta.

Texten väckte en del starka reaktioner, från något håll ifrågasattes det till och med om det ska vara möjligt att skriva så och samtidigt vara chefredaktör för Biblioteksbladet.

Andra uttryckte uppskattning och tyckte att texten pekade på något viktigt.

Själv är jag fortfarande säker på att frågorna måste ställas – och att det finns olika uppfattningar om svaren är fortfarande uppenbart.

Efter en lång period av relativt lugn är vi nu inne i pandemins andra våg, som många inte trodde skulle drabba Sverige. Samhällets sätt att förhålla sig är nu förändrat, den andra vågen har nu fått regeringen och Folkhälsomyndigheten att rekommendera att biblioteken ska hålla stängt.

Samtidigt är det trängsel i julhandeln och på gymmet som jag kan se in i från min hemmaredaktion vid bordet i vardagsrummet, är det fullt under många av dygnets timmar.

Om det i våras fanns skäl att undra över det riktiga i att biblioteken var öppna, finns det nu – nio månader efter att de (förvisso i olika omfattning och takt) började ställa om för att kunna hålla öppet på ett tryggt sätt – anledning att ifrågasätta att de hålls stängda samtidigt som det är trängsel på andra håll.

Hur är denna inkonsekvens möjlig?

Den och andra frågor bär vi med oss in i det nya året – som förhoppningsvis blir ljusare än 2020.

Jag önskar alla läsare en god och trygg jul!

Thord Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare

thord@biblioteksbladet.se

0

Skriv ut