Prenumerera på vårt nyhetsbrev
De viktigaste nyheterna direkt i din inkorg!
Uppgradera visionen om KB – ta efter Danmark och Norge
10 aug 2021 • 2 min
Kring de norska och danska nationalbiblioteken formuleras visioner om ledande positioner i ländernas kulturliv. Att inte följa dessa exempel är att misshushålla med KB:s geografiska läge i Stockholm och samtidigt försitta chansen att inskärpa att alla moderna bibliotek är berättelsernas hus och inte bara hus med böcker.
Nick Cave-utställning på Den Sorte Diamant i Köpenhamn.
Utställningen Stranger than kindness: the Nick Cave exhibition var en upplevelse. Den följde den australiensiska artistens från det vrålande kaoset bara ett nålstick från heroinöverdosen för fyrtio år sedan, till dagens status som publikdomptör och populärkulturell renässansmänniska med veckoutgivet nyhetsbrev där han svarar genomtänkt och välformulerat på skriftliga frågor.
Självklart skulle någon till slut arrangera en totalutställning om just det konstnärskapet. Men det var inte MoMa i New York, V&A i London eller Centre George Pompidou i Paris, utan Det Kongelige bibliotek i Köpenhamn som gjorde det.
”Nick är en av vår tids största historieberättare, oavsett vilken konstform han ägnar sig åt; musik, låttexter, poesi, kollage eller skisser. Och Det Kongelige bibliotek är ’berättelsernas hus ’”, var utställningskoordinatorn Christina Backs motivering till bibliotekets initiativ när hon intervjuades av Dagens Nyheter tidigare i sommar.
Sedan invigningen av den spektakulära tillbyggnaden Den Sorte Diamant för drygt 20 år sedan är profilerade utställningar och konserter en del av det danska nationalbibliotekets utbud. Bakgrunden till det går att hitta i regleringsbrevet från Danmarks kulturministerium: vid sidan om förväntade uppgifter som att förvalta och tillgängliggöra kunskapsarvet finns visionen att biblioteket ska vara för alla, att det ska kombinera ”allvar” med ”förundran” och att det ska ägna sig åt kulturförmedling, vilket i bibliotekets vision bland annat definieras som föredrag, debatter och utställningar.
Att lägga det regleringsbrevet intill motsvarande dokument för KB i Sverige är att blicka in i två skilda världar. Det enda som antyder koppling mellan det svenska nationalbiblioteket och en publik verksamhet är att myndigheten ska delta i Statens kulturråds samverkansråd ”som ska samordna de nationella kulturpolitiska intressena inom ramen för kultursamverkansmodellen”.
Det står däremot inget om att kombinera allvar med förundran – och att föreställa sig Nick Cave-utställningen i Stockholm är förstås omöjligt.
Det är inte många som ser borgen i Humlegården som berättelsernas hus.
Skillnaden är lika tydlig vid en jämförelse med Norge. När nationalbibliotekarien Aslak Sira Myhre rekryterades för sju år sedan var det för att han länge och mycket framgångsrikt drivit Litteraturhuset i Oslo, en institution som årligen drar en kvarts miljon besökare och fungerar som kulturell samlingspunkt.
Ett av hans uppdrag var att göra något liknande med Nasjonalbiblioteket. Vid sidan om den fysiska – i hög grad digitaliserade – samlingen ska inslag som utställningar, egenutgivning och föredrag lägga grunden för en ledande kulturinstitution och förmedlare av kultur. Följaktligen har biblioteket vid Solli plass – lika attraktivt beläget som biblioteken i Stockholm och Köpenhamn – fått utställningsytor, en välbesökt bar – och en växande publik.
Riksbibliotekarie Karin Grönvall och hennes kolleger ska inte klandras för att orden inte flyger så högt här i Sverige. Deras uppdrag kommer från politiken som inte tycks förmå formulera något som ger avtryck utöver det som handlar om att samla, bevara och tillgängliggöra allt som trycks i Sverige.
Nu är jag inte övertygad om att KB-ledningen är så förtjust i tanken på att följa Köpenhamn och Oslo – det de mest trängtar efter är pengar för att på allvar kunna digitalisera sin samling. Men varför inte börja där? Med en digitaliseringsutställning i det fysiska rummet som gör betydelsen av samtidens mest genomgripande omställning begriplig.
Det skulle samtidigt inskärpa att alla moderna bibliotek är berättelsernas hus och inte bara hus med böcker.
Jag är ett stort fan av Nick Cave och tror säkert att utställningen på Det Kongelige bibliotek är en fantastisk upplevelse för sådana som mig, men jag ser verkligen inte problemet med att just KB är (kraftigt förenklat) ett ”hus med böcker”. Något slags idealbibliotek som landets övriga bibliotek kan sträva efter att efterlikna kan det pga. sitt grunduppdrag ändå aldrig vara.
Fast ja, att bibliotek generellt sett borde vara lite mindre fixerade vid boken (utan att för den skull reducera den till enbart en kulturform bland andra), det är jag den förste att skriva under på.