Norges nationalbibliotekarie: "Folkbiblioteken kan inte ersättas av något digitalt"

Globalt ligger Norge i täten när det gäller digitala biblioteksresurser. Men national­bibliotekarien Aslak Sira Myhre avfärdar varje tanke på att allt ska vara obegränsat och gratis. ”Det är helt fel.”

När Aslak Sira Myhre blev nationalbiblio­tekarie 2014 hade den omfattande
digitaliseringen av Nasjonalbibliotekets samling pågått i nästan tio år.
– Man hade digitaliserat alla böcker och var snart klara med alla tidningar, men man hade inte klarat av att skapa tjänster som folk använde, säger han.
Under de sex år som gått sedan dess har webb­platsen Nettbiblioteket, nb.no, byggts upp. Förutsatt att man ansluter via en norsk IP-adress är tillgången till samlingen omfattande. Han sätter sig vid sin dator i kontorsrummet ovanför entrén till biblioteket på Solli Plass i centrala Oslo och demonstrerar:

• Böcker: 532 000 träffar. Det är alla böcker i Nasjonal­bibliotekets samling fram till idag, varav de som gavs ut före 2000–385 000 stycken – är fritt tillgängliga medan övriga kan nås från bibliotek.
• Tidningar: 2,8 miljoner stycken, den senast digitaliserade utgåvan är utgiven den 22 juli, två dagar innan intervjun görs.
  Och så vidare.

– Om fem-tio år har vi tagit praktiskt taget allt.
Förra hösten höjdes anslaget så att personal­styrkan vid digitaliseringscentret i Mo i Rana i Nordnorge kunde fördubblas.
– Vi kommer att blottlägga hela samlingen, när det är gjort så är det detta som är redskapet.
Men om samlingen ska vara relevant måste hela digitaliseras, det är nödvändigt att tänka volym, säger Aslak Sira Myhre.
– Det största hindret för volymtänkande är att man väljer ut material efter en hierarki eller efter ett professionellt akademiskt tankesätt. Folk var rasande när vi tog Hallbing (norrmannen Kjell Hallbing som på 60- och 70-talet skrev westernromaner under pseudonymen Louis Masterson, förf anm) före Hamsun. För kan man verkligen ta kiosklitteratur innan man tar den viktiga litteraturen?

Ryktet om pappers­bokens död är farligt och jag har aldrig trott på det

Under våren var norska bibliotek stängda på grund av pandemin. Nettbiblioteket slog trafikrekord med över 2,5 miljoner användare som öppnade 800 000 böcker och läste över en miljon tidningar – en bekräftelse på det riktiga i att göra samlingen åtkomlig digitalt, menar Aslak Sira Myhre.
– Det som skedde i Norge och ingen annanstans, möjligen med undantag för Färöarna och Island, var att när corona kom och biblioteken stängde, så hade vi ett komplett digitalt bibliotek med allt material som står ute i de fysiska biblioteken; alla böcker utan undantag och en stor del av tidskrifterna.

Tack vare en uppgörelse med norska förläggare var tillgången till det pliktlevererade materialet helt fritt fram till sista juni. Normalt finns det en spärr för litteratur utgiven efter år 2000 och frågan är nu om det går att hitta en lösning som även framöver kan ge lika stor öppenhet – för permanent tillgång är väl idealet?
– Det är intressant att du säger att det är idealet. I biblioteksvärlden finns ett digitalt ideal om att det allra bästa är om alla e-böcker och all musik är gratis tillgängligt. Det håller jag inte med om, det är fel. För om det ska vara så, då finns det inte längre någon anledning att betala för dessa varor. E-böcker, ljudböcker och musik kommer inte längre att produceras om du inte kan ta betalt. Så idealet är istället att ha detta tillgängligt, men på ett förnuftigt sätt som säkrar att Nasjonalbibliotekets tjänst blir en referenstjänst och inte en ersättning för att köpa böcker. På samma sätt måste biblioteken ge gratis, men inte obegränsad, tillgång till digitala verk.

Systemförståelsen blir viktig när samhället ska rida ut effekterna av pandemin, menar han. Norge är ett av världens rikaste länder medan en stor andel norska kommuner lever i samma verklighet som många svenska, med åldrande befolkning, vikande skatteunderlag och krav på nedskärningar. Under sommaren är torrlagda fontäner i Oslo ett utslag av detta: kommunen sparar pengar genom att inte fylla på vatten.
– De ekonomiska följderna av corona kommer att bli extrema i Spanien, Italien, Grekland, i mindre grad i Sverige och i ännu mindre grad i Norge – men det kommer ändå att bli märkbart. När kultur och bibliotek ställs mot hälso- och sjukvård och skola finns det alltid kulturarbetare som reagerar med att hävda att det är dumma, illasinnade och okultiverade politiker som driver på. Försvara biblioteken mot nedskärningar ska man göra, men man måste också se att det inte är okunskap eller ondska som driver fram sådana krav, utan det är ekonomi.
Hur kan vårens erfarenheter av att göra böcker tillgängliga digitalt användas i en framtid med snäva ekonomiska ramar?
– Det är farligt att tro att man kan ersätta folk­biblioteken med något digitalt. Man kan komplettera och utveckla deras roll, men jag tror också att det är farligt frestande för bibliotekschefer och kommun­politiker att ersätta fysiskt utbud med digitalt utbud. Det är en slippery slope. Det enda sättet biblioteken kan försäkra sig mot nedskärningar är att vara relevanta för befolkningen.

Den som tror att Aslak Sira Myhre är en kompromisslös digital evangelist bara för att han leder världens sannolikt mest digitaliserade nationalbibliotek, tar alltså miste. Den 47-årige nationalbibliotekarien har nyss kommit med flyget från Århus i Danmark där han har haft möte med danska kollegor. Vid hans skrivbord hänger en motorcykeljacka i svart skinn och en mörkblå kavaj med diskreta vita ränder.
Kontrasterna går igen i hans resonemang.
Han beskriver den digitala samlingen som Nasjonalbibliotekets ryggrad dit forskare och andra snart kommer att vända sig allra först för att hitta det de söker.
När han samtidigt talar om den tryckta boken som kärnan i folkbibliotekens verksamhet är det knappast alla som håller med honom – bilden av bibliotek som hus med böcker betraktas ofta som nostalgisk och förlegad.
Aslak Sira Myhre betraktar å sin sida den inställningen som ett tecken på en identitet i upplösning och löjlig självdestruktivitet sprungen ur den seglivade föreställningen om pappersbokens snara försvinnande.
– Därför har ett bibliotek utan böcker blivit en signal om att det är modernt. Ryktet om pappers­bokens död är farligt och jag har aldrig trott på det.

Många bibliotek visar väldigt lite förståelse för förlagens situtation

Han återkommer flera gånger till en vacklande självkänsla som förklaring till att det arrangeras internationella konferenser där bibliotekschefer bekymrat pratar om vad ett bibliotek egentligen ska vara på 2020-talet.
– Man pratar om bibliotek som om det vore domedag. Och de som är mest negativa till utvecklingen för bibliotek i Norge är bibliotekarierna, de som jämt säger att det går åt skogen, är bibliotekarierna.
Sanningen, menar Aslak Sira Myhre, är att biblioteken aldrig har haft en så utbredd betydelse för människor. Fler än varannan norsk medborgare besöker ett bibliotek under ett år, enligt en under­sökning från 2018.
– Det är den högsta siffran någonsin, på 70-talet låg andelen på 24 procent. Biblioteken är inte en utpost utan en kärna för alla, men det märker inte bibliotekarierna! De tror att de är på väg mot undergången, de tror att de inte är önskade av politikerna medan de i själva verket aldrig har varit viktigare.
Osäkerheten gör många bibliotekarier till dåliga ambassadörer för sin verksamhet, menar han. Istället för att framhålla verksamheternas betydelse som samhällsinstitutioner, är de defensiva och oroliga.
– Det finns ingen grund för att de ska vara osäkra på vad de är, det finns ingen grund för att de ska ställa frågor om sin roll i framtiden. Men de gör det hela tiden och det skapar inte trygghet utan mer osäkerhet.