En kulturkanon utan bibliotek

Nu har slutbetänkandet av En kulturkanon för Sverige lämnats över till kulturministern Parisa Liljestrand. Utredaren Lars Trägårdh har lämnat scenen, utan att ordet bibliotek alls nämndes.

Det är akademiskt så det förslår när En kulturkanon för Sverige presenteras i Uppsala. På Gustavianum på Akademigatan 3, det Gustavianum som också finns med i expertgruppernas listor över ”hundra verk och referenspunkter som format Sveriges kultur och historia”.

Medieintresset är stort när Parisa Liljestrand och Lars Trägårdh, men också Daniel Waldenström och Karin Sidén, som representanter för de av kanonkommittén utvalda expertgrupperna, beskriver arbetet och vad som händer framöver.

– Nu har jag precis tagit emot det här betänkandet. Det är kommitténs arbete, som vi ska arbeta vidare med. Jag ser fram emot att remittera det här och att institutioner och viktiga samhällsfunktioner kommer att kunna återkomma med åsikter i remissrundan, säger Parisa Liljestrand apropå Biblioteksbladets påpekande att ingen av de närvarande pratade om bibliotekens roll i spridandet av denna kulturkanon. Hon fortsätter:

– Jag ska inte definiera bibliotekens roll utifrån kanon, därför att det arbetet och hur det ska levandegöras och leva vidare, det kommer vi att påbörja nu och därför blir det bara tokigt om jag håller på och specificerar att den där samhällsinstitutionen är viktigare än en annan. Men däremot är bibliotekens roll generellt, som samhällsbärare och som demokratisk institution, och som en plats som möjliggör för människor att göra bildningsresor, oerhört viktig.

Utöver expertgruppernas listor presenteras även kommitténs överväganden och förslag. Till exempel föreslår Lars Trägårdh och de andra i kommittén att en stiftelse bildas, att en digital portal för kunskapsförmedling skapas, att tryckt material om kanon ska tas fram och spridas. Dessutom ska den nya stiftelsen samverka med studieförbund och folkhögskolor och kontinuerligt utvärdera och revidera kanon.

I förslaget ingår också att regeringen, när läroplaner och kurs- och ämnesplaner ses över, ska överväga att införa skrivningar om kulturkanon i ”relevanta delar av skolans styrdokument”.  Kommittén menar också att Skolverket bör få i uppdrag att ”införliva tillämpliga delar av kulturkanon” i den nya samhällsorienteringskursen för nyanlända.

– Vi menar att Sverige har gjort många nyanlända en otjänst genom att inte ge tillräckligt mycket information om hur Sverige faktiskt fungerar, säger Lars Trägårdh som pratar mycket om det gemensamma, om vikten av ett kollektivt minne.

I betänkandet finns även interimslösningar, förslag på vad som kan göras i väntan på att en stiftelse bildas. För dessa tillfälliga uppdrag ansvarar regeringen eller den regeringen bestämmer, och ett av förslagen handlar om att en temporär kanonwebbplats utvecklas. Dessutom föreslås öronmärkta medel i stimulansbidrag till länsmuseer och andra regionala kultur- och kulturarvsaktörer. Dessa medel ska möjliggöra regionala kanonprojekt och för att snabbt sprida kanon till det svenska folket föreslås också vad som kallas för en folkupplaga av en tryckt bok, som ska innehålla expertgruppernas urval och motiveringar.

Författaren och professorn i litteraturvetenskap, Torsten Pettersson, är på plats. Han har varit en del av expertgruppen konstarter och han menar att slutresultatet blev spännande.

– Inte minst är jag nöjd med att vi inte har läckt någonting. Vi är ungefär tjugo personer som har vetat om det här sedan maj månad, men ingenting har kommit ut och ja, vi kanske kan vara föredömen för vissa andra i samhället, poängterar Torsten Pettersson som har varit med i processen där nio prosaverk och tio dikter har tagits fram.

Han anser att arbetet med kulturkanon har varit en positiv upplevelse men att trycket utifrån, främst från media, har varit mer negativt.

– Det är först nu egentligen, som man kan ha någon vettig åsikt om kanon. Att ifrågasätta innan är lika meningsfullt som att recensera en outgiven bok.

Även Torsten Pettersson menar, när Biblioteksbladet påpekar avsaknaden av bibliotek i En kulturkanon för Sverige, att biblioteken är oerhört viktiga och att de har genomgått en stor transformation längs vägen till det digitala samhället vi har i dag.

– Jag tycker att biblioteken skulle satsa mer på skönlitteratur än man har gjort tidigare. Jag skulle bli glad om biblioteken kunde ha lite seminarier, till exempel, om kulturkanon och verken på listan. Det skulle säkert dra folk. Det är viktigt att tillgängliggöra verken och kanske kan man även köpa in fler exemplar av de böckerna, påpekar Torsten Pettersson.

Han är tillfreds med att listan som nu har offentliggjorts, inte alls är en så kallad ”fin-kanon”-lista. Istället innehåller den barn- och ungdomskultur som Katitzi och Pippi Långstrump, men också Johan Turis bok från 1917, En bok om lapparnas liv (Muittalus sámid birra).

– Det här är något jag kallar för ny-kanon. En typisk kanon inom litteraturen skulle inte innehålla barn- och ungdomslitteratur, eller deckare som Sjöwall Wahlöö, menar Torsten Pettersson.

Svensk biblioteksförenings generalsekreterare Silvia Ernhagen säger i en kommentar att biblioteken redan idag arbetar med mycket av det regeringen vill uppnå med en kulturkanon, i enlighet med bibliotekslagen, internationella manifest och lokala biblioteksplaner.

– Det är bra att bibliotekens roll för bildning synliggörs och jag vill i det här sammanhanget också lyfta vikten av att de får resurser för att kunna fullgöra sitt uppdrag. Hon fortsätter:

– Vi i Svensk biblioteksförening förväntar oss en arbetsform där en kanon kan fungera som inspiration till biblioteken, men det är viktigt att bibliotekarier i inom sin profession även fortsatt beslutar om den litteratur, övriga medier och programverksamhet som ska finnas på biblioteket.