Bibliotekarier bakom utvecklingen av barnbibliotek

Det är inte så mycket politiska beslut, utan snarare bibliotekariernas idéer som har format svenska barnbibliotek. Den konstaterar Catarina Eriksson i en färsk avhandling.

I sin avhandling behandlar Catarina Eriksson, nybliven doktor vid Bibliotekshögskolan i Borås, frågan om vilka idéer som har präglat barnbiblioteken sedan efterkrigstiden och framåt. Studien visar att verksamheten genom åren har formats av bibliotekariernas idéer snarare än av politiska beslut.

Den 8 april försvarade hon sin avhandling Barnbiblioteket tar form: En idéanalytisk studie av perioden 1945-2018. I avhandlingen analyserar Catarina Eriksson riksdagstryck, statens offentliga utredningar och bibliotekspress med fokus på särskilt utvalda skeenden.

I sin analys utgår hon från de idéer som fyra idealtyper har och har haft. Dessa idealtypers idéer har funnits representerade under alla perioder men i olika omfattning.

– Den första idealtypen och den som över tid har dominerat inom barnbiblioteket är den som jag kallar för den egaliserande idealtypen. De idéerna går ut på att man ska sänka trösklar och man ska lämna plats för alla. Den som hör den beskrivningen känner nog igen mycket av det samtida biblioteket, säger Catarina Eriksson.

Idealtyp nummer två är dess motsats, den hon kallar för den civiliserande idealtypen. Den bygger på klassisk bildning, att god litteratur ska utöva en förvandlande inverkan på individen. Den tredje idealtypen är den rationella idealtypen som går ut på att allt ska göras så resurseffektivt som möjligt.

– Det kan man kanske tro att dessa idéer var något som dök upp på 1990-talet men nej, nej, så var det inte. Det har funnits mycket längre än så. Den sista idealtypen är den jag kallar för den musiska. Den är inspirerad av barnkulturen och är mer som en lekorientering, att det barn och vuxna vill göra och som väcker deras lust, det är deras sanna natur och därför ska de få göra det, berättar Catarina Eriksson.

I avhandlingen har hon även kommit fram till att det är stor skillnad på att vara biblioteksanvändare och bibliotekarieanvändare. Hon menar att den första kategorin användares besök på biblioteken handlar om litteratur, böcker och informationssökning och att den andra kategorin får mycket mer uppmärksamhet. Bibliotekarieanvändarna är de som tar bibliotekariens sociala tjänster i anspråk.

Avhandlingen visar också att det är bibliotekariernas idéer som har format verksamheten, att det inte är politiken som har format barnbiblioteken.

– Under den här perioden har det säkert varit fantastiskt att vara bibliotekarie för man har kunnat springa på de bollar man har velat springa på, de bollar man har funnit angelägna. Dessa uppfattningar bekräftar man med likasinnade och ingen har sagt nej eller ifrågasatt. Det jag tycker är lite jobbigt är att så mycket inom folkbiblioteksvärlden kan motiveras med att det ska vara så demokratiskt och att biblioteket är en garant för demokratin. Jo, men vilken demokrati, undrar Catarina Eriksson retoriskt.

Hon säger skämtsamt att demokrati är som kulglass, det finns olika smaker. Det innebär att det bara är vissa varianter av demokrati som blir underbyggda i bibliotekssammanhang, det är så hon uttrycker det. Det problematiseras för lite, menar hon.

– Det som tynger mig, som har med dagens barnbibliotek att göra, är att nybyggda barnbibliotek är byggda på ett sätt så att man ska kunna göra så himla många roliga aktiviteter där. Stöket omöjliggör för barn som är till exempel är trångbodda hemma och behöver någonstans att läsa sina läxor och läsa sin barnlitteratur i lugn och ro, säger Catarina Eriksson.

Hon lägger till att barnbiblioteken och folkbiblioteken sitter med alla de stora samhällsproblemen i knäet. Ska den som låter och väsnas mest, alltid ha tolkningsföreträde i det offentliga rummet? Hur vill vi egentligen ha vårt offentliga rum?

– Att barn inte vågar gå till biblioteket, är det ett pris som samhället vill betala för att komma till rätta med andra problem? Jag vet inte, jag bara lyfter frågorna och lägger dem på bordet, konstaterar Catarina Eriksson.