Fackliga protester mot förslag om anmälningsplikten

Vad händer om anmälningsplikten blir verklighet? Veronica Magnusson och Anna Troberg, ordföranden i fackförbunden Vision och Dik, diskuterar kulturkrig, rasprofilering – och behovet av att undvika vissa barn på biblioteket.

Artikel ur Biblioteksbladet 4/2024.

Låt oss börja konkret: Hur föreställer ni er situationen på biblioteken, om informationsplikten blir verklighet?
Anna Troberg (AT): När vi har frågat våra bibliotekariemedlemmar hur de skulle agera om det här går igenom, har väldigt många angett att de hellre säger upp sig än anger människor. Så det skulle bli praktiska problem, dels med genomförandet – personalen skulle vägra – och dels därför att bibliotekarier skulle lämna yrket. Det i en situation där vi redan har personalbrist.
Veronica Magnusson (VM): Det är väldigt svårt att förstå hur den här lagen skulle verkställas och vilka bedömningar man skulle behöva göra. I vilket skede förväntas de anställda gå in i rollen att försöka identifiera vem som är papperslös och inte? Givetvis finns det en risk för rasprofilering. Vissa grupper av människor, som har all rätt att vistas i samhället, skulle bli föremål för misstänkliggörande.
Ser ni en situation där bibliotekspersonal aktivt skulle behöva kontrollera personer?
VM: Det skulle bli en tillämpnings- och tolkningsdjungel. Man skulle kunna välja att rapportera i mycket låg utsträckning, eller tolka det väldigt hårt, som att: ”Okej, då måste vi kontrollera alla som kommer in.” Det senare är ju alternativet till rasprofilering, men omöjligt arbetsmässigt.

Säg att det kommer ett barn och frågar om böcker. Ska man då vara rädd för att barnet ska berätta något om sina hemförhållanden som gör en skyldig att rapportera?

Veronica Magnusson

Enligt bibliotekslagen ska biblioteksverksamhet vara tillgänglig för alla. Skulle en informationsplikt vara oförenlig med det?
AT: Människor kommer till biblioteket för att få hjälp med alla möjliga saker. Det vet vi från flyktingkrisen 2015, då många sökte sig dit väldigt snabbt, eftersom de visste att det var där de kunde få hjälp med information, skriva ut saker eller fylla i blanketter.
Går det här förslaget igenom kommer man ju att stoppa den möjligheten.
VM: Om bibliotekslagen säger att biblioteken ska vara till för alla, men en del ändå vet att de inte kan vistas där av rädsla för att bli rapporterade, så gäller den inte i praktiken. Jag kan tänka mig väldigt komplicerade situationer för personalen. Säg att det kommer ett barn och frågar om böcker. Ska man då vara rädd för att barnet ska berätta något om sina hemförhållanden som gör en skyldig att rapportera?

På vilka andra sätt kan bibliotekspersonal upptäcka papperslösa utan att direkt kontrollera besökare?
VM: Som Anna var inne på får våra medlemmar många frågor av blankettkaraktär. Det kan hända att någon kommer med ett papper från en myndighet och vill veta vad det står där, och de inser att personen inte har rätt att vistas i landet. Den typen av situationer uppstår redan i dag, men skulle ha en helt annan karaktär i en sådan här situation.
AT: Ja, en sådan här lag skulle skapa stor oro. Bibliotekarier har berättat för oss att de kanske skulle undvika att närma sig personer, som misstänks sakna papper, för att skydda både dem och sig själva. Det vore förödande för bibliotekets funktion och uppgift.

Vad skulle den här lagen innebära för arbets­miljön, och för relationen kollegor emellan?
AT: Det undrar våra medlemmar också. Väldigt många anger att de inte kommer att rapportera besökare, men vad händer om någon kollega till dem väljer att göra det, och kanske samtidigt granskar deras agerande. Vad sker där?

Vi har sett en ökning av hot och hat på biblioteken över tid (även om det var en tillfällig nedgång under pandemin). Hur skulle en sådan här lag påverka den utvecklingen?
AT: Biblioteken är utsatta på ett helt annat sätt i dag än tidigare. Vi känner alla till turerna kring Drag queen story hour, men det har också handlat om vilka böcker man ska ha och inte ha, och vilka språk som ska finnas representerade. En sådan här lag skulle bygga in en massa extra, onödig konflikt kring biblioteken.
VM: Ja, det skulle politisera miljön ytterligare.

Kulturkriget skulle växla upp?
AT: Det skulle inte bli mindre. När Dik träffade kulturministern 2023, och hon frågade vad vi ser som potentiell nästa konfliktyta, lyfte vi upp just det här, en lag av det här slaget.

Det finns en bred opposition mot en eventuell informationsplikt. Vad innebär det för er att många arbetsgivare, som kommuner och regioner – och rentav Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) – delvis är överens med er?
AT: Här och nu är det bara positivt att vi för en gångs skull står på samma sida. Det blir kraftfullt gentemot politiken. Sedan är det svårt att sia framåt vad det innebär. Då måste man veta hur ett faktiskt förslag ser ut och vilka juridiska implikationer det får gentemot en kommun, till exempel. Det är en historisk samstämmighet. Jag kan inte komma på någon fråga där vi har sett något liknande, kan du Veronica?
VM: Nej nej…
AT: Om alla mangrant säger att det här inte funkar så borde man lyssna på det.
VM: Vi har den fullaste respekt för kollegor i andra delar av det offentliga, som inom polisen och Migrationsverket, och att de fullgör sitt uppdrag. Men vi förväntar oss inte att de ska göra våra jobb, och vi ska inte göra deras. Att olika funktioner har olika roller är en viktig del av en rättsstat.
AT: När man säger att ”alla som jobbar i det offentliga ska ställa upp och vara enade” i den här frågan, är det väldigt godtyckligt. Det är ingen som säger att polisen ska ge sig ut och läsa med elever, för att vi har en läskris. Vissa grupper är med andra ord fredade i sitt uppdrag, medan andra ad hoc ska acceptera uppgifter som inte alls har med deras grunduppdrag att göra.

Hela frågan kokar ner till: Vilket samhälle vill vi ha? Vill vi ha ett samhälle där vi tittar snett på varandra, och jättestora grupper inte känner sig trygga på vissa platser? Det får långtgående konsekvenser, och därför måste vi sätta stopp här och inte tumma på det.

Anna Troberg

Utredningen om informationsplikten ska över­väga undantag för vissa yrkesgrupper. Lärare och sjukvårdspersonal har ofta föreslagits i debatten. Skulle det förändra er inställning om bibliotekspersonal undantogs?
AT: Nej, absolut inte. Grundproblemen kvarstår: Man pressar människor ännu djupare ut i skugg­samhället och misstänkliggör stora grupper i sam­hället, samtidigt som man sätter yrkesmänniskor i en jättesvår sits.
VM: Här är den fackliga samsynen väldigt stark. Vi i Vision har genom Facken i välfärden ett samarbete med Vårdförbundet, Kommunal, Sveriges lärare och Akademikerförbundet SSR, och där har vi uttalat att vi verkligen inte vill se några undantag. Just därför att det skulle så split. Och skadan skulle redan vara skedd, inte minst när det gäller tilliten till institutionerna.
AT: Som du säger pratar man om att lärare och vårdarbetare kanske skulle bli undantagna. Men det finns ju en massa annan personal på sjukhus och skolor, som bibliotekarier, till exempel. Hur ska de olika yrkesgrupperna relatera till varandra? Jag vill också lyfta en annan aspekt här: Om man får igenom det här förslaget, om än med vissa undantag, kommer det att vara väldigt lätt att strama åt lagen längre fram.
VM: Ja, det finns också en farhåga om en utvidgad rapporteringsskyldighet. Nu handlar det om papperslösa, men i nästa steg kanske det är andra grupper eller beteenden som ska rapporteras. Många ser det här som ett steg mot ett mer auktoritärt samhälle.
AT: Hela frågan kokar ner till: Vilket samhälle vill vi ha? Vill vi ha ett samhälle där vi tittar snett på varandra, och jättestora grupper inte känner sig trygga på vissa platser? Det får långtgående konsekvenser, och därför måste vi sätta stopp här och inte tumma på det.

En motsvarande lag finns i några andra europeiska länder, bland annat Belgien och Tyskland, och där har stora protester hittills uteblivit från bibliotekssektorn. Vad beror det på?
AT: Jag kan inte svara på varför det inte har varit samma reaktioner där som här, men om vi går till Tyskland, kan vi se att den här lagstiftningen inte fungerar särskilt väl där.

Vad är det som inte funkar?
AT: Man uppnår inte det man vill. Syftet är att få ut människor ur landet, men lagen har inte den effekten. Man tvingar snarare människor ännu längre ut i skuggsamhället. När Dik och andra bjöd in till ett riksdagsseminarium i våras, deltog en polis från Amsterdam. Där har man tidigare haft den här typen av lagstiftning, men övergett den. Polisen berättade att myndighetens problem minskade betydligt när man slutade att betrakta de papperslösa som kriminella. Då öppnades nämligen en kanal in till skuggsamhället. Människor därifrån kunde komma och säga: ”Det har skett ett brott här – kan ni hjälpa oss med det?” Så polisens budskap till Sverige var tydligt: Det här är ingen väg att gå.
VM: Jag vet inte heller varför reaktionerna har skilt sig åt länderna emellan, men Sverige har, eller har haft, ett väldigt starkt rättighetsperspektiv. Det finns dessutom ett tydligt professionsperspektiv här, som gör att vi reagerar reflexmässigt när något förväntas trumfa det, som en sådan här lag.

Vad säger den här utredningen om rättighets­perspektivets ställning?
AT: Jag tror inte att man hade kunnat lägga fram ett sådant här förslag för några år sedan… Tror du?
VM: Nej. Det är något med det här särskiljandet, och jag tycker att det känns dramatiskt kopplat till biblioteken och deras roll i samhället som en öppen mötesplats.
Bilden har nästan symbolisk laddning.
VM: Exakt.

Fackförbundens protester har mött hård kritik från SD. I en debattartikel i Aftonbladet (14/10-23) skriver partiets migrationspolitiska talesperson, Ludvig Aspling, att ni har slutat att agera som remissinstanser och i stället börjat agera som politiska partier. Hur reagerar ni på det?
AT: Jag läste den där artikeln och satte kaffet i halsen. Den är väldigt speciell. Fackförbund har alltid haft politiska åsikter. Dik är partipolitiskt obundet, men vi har ju massor av åsikter om politiska sakfrågor som påverkar våra medlemmar.

Han är kritisk mot att ni protesterar redan innan det finns ett färdigt lagförslag, och uppfattar det som riktat mot SD snarare än mot utredningen. Kunde ni ha väntat med det tunga artilleriet?
AT: Det är jätteintressant det där med att kommentera förslaget innan det finns på bordet. I andra frågor, där vi har kommenterat efter att ett förslag har legat på bordet, har vi mött reaktionen: ”Det där borde ni ha kommenterat för länge sedan.” Så när anser han egentligen att vi ska kommentera? Han tycker nog inte att vi ska kommentera överhuvudtaget.
VM: Fackförbundens förfarande här är helt normalt. Vi påverkar ju lagstiftningen hela tiden. Ibland är det rentav vi som föreslår lagstiftning.
Ta den nya socialtjänstlagen, som ett aktuellt exempel – det var fackföreningsrörelsen som ville att den skulle förändras. Vi träffar utredare, sitter med i expert­grupper, opinionsbildar, och när det väl kommer ett förslag är vi remissinstans.

I vad som låter som ett förtäckt hot skriver Ludvig Aspling att framtida yttranden från er ”kommer att kunna avfärdas”. Vad är syftet med det, tror ni?
VM: Jag tolkar det som ett sätt att försöka sätta oss på plats, en plats som i så fall skulle begränsa våra medlemmars inflytande över sitt arbetsliv. Jag tycker att det är ganska allvarligt.

Men finns det en risk att era starka protester här, i kombination med protester mot andra Tidöförslag, får er att framstå som partipolitiskt färgade?
VM: Nej. Vi tittar på varje sakfråga, och att det finns vissa partier som i högre utsträckning än andra kolliderar med vårt uppdrag är inte konstigt. Vi kan inte börja censurera oss själva och tänka: ”Nej, nu har vi varit emot tre förslag från Tidöregeringen – nu kan vi inte vara emot ett fjärde.” Att på det här sättet försöka få oss att inte ta ställning i sakfrågor är att försöka begränsa oss.
AT: Något som i det här fallet talar emot en sådan här partipolitisk tolkning är ju att motståndet, som vi har varit inne på, är så himla brett. Det är inte jätteofta fackförbunden och SKR står på samma sida.

Om lagen blir verklighet – hur kommer ni att agera?
VM: Jag har försökt undvika att hamna i hypotetiska resonemang om det, men jag är säker på att vi kommer att ha samma kraftiga invändningar som nu. Sedan måste vi titta på tillämpning, kolliderande lagstiftning och hur det här skulle hanteras på arbetsplatserna. I direktiven ligger ju också att man ska titta på konsekvenser för de som inte följer lagen, och där skulle vi såklart se till att stötta våra medlemmar.
AT: Det är samma på Dik, naturligtvis. Vi kommer att stötta medlemmarna så långt det bara går.

Vad hoppas ni ska hända med utredningen?
AT: Jag hoppas att de kastar den i papperskorgen, men vad jag tror är att man kommer att lägga fram ett urvattnat förslag.
VM: Det är viktigt med manifestationer, men jag hoppas att vi också kan tala till det sunda förnuftet hos politiker, som reagerar: ”Vi ser, vi har lyssnat, vi går inte fram som det var tänkt den där natten när vi satt på Tidö.” Jag vill fortsätta tro att det finns en sådan väg. För att återvända till där vi började: Om den här lagen går igenom tror jag att biblioteket som vi känner det kommer att förändras. Det kommer att märkas när vi kliver in där: det är inte för alla.