Läst: Handlingen

Berättarjaget i Sara Mannheimers nya roman Handlingen har ett rum med böcker – ett Bibliotek med stort B som hon...

Berättarjaget i Sara Mannheimers nya roman Handlingen har ett rum med böcker – ett Bibliotek med stort B som hon har ärvt av sina belästa och borgerligt bildade föräldrar. Själv har hon vigt sitt liv åt att skapa med händerna och inte läst en enda bok. När hon närmar sig Ryggarna, som hon kallar dem, är det med en blandning av vördnad och skräck. Hennes förväntningar på vad litteraturen, den dagen hon biter i kunskapens frukt, ska uppenbara är enorma. Böckerna ska göra hennes värld större, bilda henne och ge henne visdom. I Hemmets lugna vrå vill hon erövra litteraturen – den smala, svåra som föräldrarna, sambon och andra invigda så självklart väver in eller refererar till i samtalen – och i ett slag ”bli lärd och övermänniskorusig”.

Hon längtar efter vindlande meningar och språklig intimitet men Ryggarnas mäktiga mångfald skrämmer. Var börjar man, med vilken bok? För berättarjaget är ordningen viktig, man måste ta det från begynnelsen, gå varsamt och noga fram, inte hasta. Rädslan för att inte bli insläppt i den värld som Ryggarna höljer är påtaglig. Påtaglig är också den känsla av hot som rasar genom berättarens inre: en annalkande katastrof eller bara det faktum att livet är ändligt. Försöken att närma sig Ryggarna slutar oftast med en reträtt till Köket och ett besatt putsande av diskbänken. Bara i Mellanrummet – dit Hemmets alla dörrar leder – får kontrollförlusten och ambivalensen härska fritt. Mellanrummet är äventyret och slumpen där berättaren inte sällan strålar samman med sin mer bokvane sambo, som antagligen är på väg till Rummet med Ryggarna.

Efter lång tvekan, många trevande försök och mycket vånda närmar hon sig så en dag ånyo Biblioteket, Hon drar den tunnaste men kanske minst lämpade boken ur hyllan: Litteraturens nollpunkt. Titeln må vara passande för en Begynnelsebok men Roland Barthes teoretiska essä från 1960-talet om romanens formspråk kanske inte är riktigt är det man skulle hänvisa en läsdebutant till, vilket de många citaten i romanen ger vid handen. De Invigda i berättarjagets krets avfärdar också – lätt och självklart som bara invigda kan göra – den som daterad. Men för berättaren blir Barthes essä det motstånd hon måste forcera, det nålsöga hon måste tränga igenom. Under fyra årstider pågår denna närkamp med Barthes teorier, ett existentiellt utforskande där varje ord tycks meningsmättat och får berättaren att reflektera kring skapandet, språket och skrivandet – inte minst förhållandet mellan klass och bildning:

”Det är väl därför jag överhuvudtaget läser Litteraturens nollpunkt, för att jag är född bland böckerna, bland borgarna, länkad till ett litterärt språk, till en tanke kring språk, kring ett formspråk, till ett konstaterande att det inte går att komma undan sin hemvist, sin bakgrund, sitt språk”.

Liksom i Sara Mannheimers originella och berörande debutroman Reglerna, kretsar det i Handlingen kring ett existentiellt kristtillstånd. Då handlade det om en ung kvinnas behov av att tvångsmässigt ritualisera och organisera vardagen, här om att digna under tyngden av vad man skulle kunna kalla ett bildningskomplex. Metoderna för att parera dessa tillstånd kan för en utomstående te sig komiska men bärs också hos Sara Mannheimers berättarjag av en djup förtvivlan. Man gör klokt i att läsa uppmärksamt. Här ryms gott om överraskande vändningar och dubbeltydigheter gestaltat genom ett språk som bryter i stil mellan underfundig, lite skruvad, humor, ironi och djupaste allvar; ett språk som abrupt kan växla mellan ålderdomliga uttryck, akademisk terminologi och vardag.

Handlingen erbjuder en läsning på flera plan vilket ytterligare accentueras av det missfall som berättaren drabbas av. Här väcks frågor som kretsar kring livet som förutsättning för skapandet, om förlusten som motor i längtan efter litteraturens världar. Hur närma sig den med lust och inte motstånd? Och hur skiljer sig litteraturen från livet?

Den envisa och djuplodande kampen ut ur obildningens utanförskap sker med ett tonfall hos berättarjaget som rymmer lika delar storögd förvåning som intellektuellt raffinemang. Det är prövande och samtidigt intressant. Ibland klaustrofobiskt. Som om ingen verklighet funnes utanför språket.

Henriette Zorn