På årets Biblioteksdagar hade jag det tvivelaktiga nöjet att bli intervjuad under en programpunkt med rubriken ”I huvudet på chefredaktören”....

På årets Biblioteksdagar hade jag det tvivelaktiga nöjet att bli intervjuad under en programpunkt med rubriken ”I huvudet på chefredaktören”. Tvivelaktiga därför att det ju i regel är jag som brukar ställa frågorna och hålla i micken, inte tvärtom. Inte helt bekvämt, men ganska bra eftersom det tvingade fram lite eftertanke kring sådant som jag sällan tänker på. Eller det kanske jag gör men i så fall inte helt medvetet.

Ganska bra också för att det var kul, för att den som frågade – kansliets nye informationschef – var påläst och för att det blev ett ganska vindlande samtal som for i väg i olika för mig lite oförutsedda riktningar. Tiden gick så fort, så mycket som inte hann bli sagt: om det konkreta arbetet på en liten organisationstidskrifts redaktion, om avvägningar och bedömningar, om magplask man gör, om läsarnas, dvs medlemmarnas betydelse, om vikten av att det debatteras eftersom det i viss mån även är tidningens jordmån, om svårigheten att räcka till (för alla), om glädjeämnen och motgångar…

Samtalet kom i alla fall till viss del att handla om BBL och förhållandet till ägarna och till det uppdrag som tidningen har. Jag hade tänkt att jag lite fyndigt skulle säga nåt i stil med: Om föreningen är partiet så kan tidningen sägas vara ungdomsförbundet. Det sade jag inte och orsaken är enkel: det stämmer inte. Och det var Tove Jansson-experten Boel Westin och hennes utomordentligt gedigna biografi om författaren (Tove Jansson – Ord, bild, liv 2007) som satte mig på spåren.

1952 utkom Tove Janssons innovativa bilderbok Hur gick det sen? – den med hål i som man gluttar in i framåt (och bakåt) i händelseförloppet. Hur gick det sen? fick lysande recensioner, utnämndes bl a till ”årets originellaste bilderbok” i DN, klippidén och färgkombinationerna uppmärksammades stort.

I BBL, som på den tiden recenserade all nyutkommen litteratur, blev det dock tummen ner. Där avfärdar man den som ointressant och tråkig, ondgör sig över bakvända bokstäver och figurernas ”underliga, svårlästa och svårfattliga namn” och menar att den ej kan rekommenderas för inköp.

Sveriges Allmänna Biblioteksförening hade en mer progressiv syn på saken. 1953 fick Tove Jansson sitt allra första barnbokspris, nämligen Nils Holgersson-plaketten för samma bok och motiveringen talar ett helt annat språk än den träiga BBL-recensionen året innan: ”en stark personligt utformad bilderbok, som förenar humor och fantasi med dramatisk livfullhet, samtidigt som text och bilder sammansmälter till en konstnärlig helhet.”

Bakvända bokstäver, jojo…

Några år senare, 1958, inrättade föreningen ytterligare ett pris, Elsa Beskow-plaketten, i syfte att belöna en konstnär som framställt föregående års bästa svenska bilderbok för barn eller den bäst illustrerade svenska barnboken. Plakettens första pristagare blev Tove Jansson för boken Trollvinter.

Och efter denna första pinsamhet med Hur gick det sen? verkar tidning och förening gå i takt med varandra, åtminstone ifråga om Tove Janssons muminvärld: ”Mumintrollet är lika trolsk och fascinerande som vanligt..”, heter det t ex i recensionen av Trollvinter 1958; Och redan året innan, 1957, visar man att man kommit på bättre tankar när man om Kometjakten konstaterar: ”Mumintrollen är ju nu populärare än någonsin, och här har man ett gott tillfälle att förlora sitt hjärta till dem…”

——–

Bästa reportage/förord? var en fråga jag ombads fundera över inför grillningen men som inte hanns med. Som tur var, tänkte jag för jag hade inget svar. Det har jag nu: Det bästa reportaget är det som ännu inte är gjort, det som återstår.

Så måste det vara.

Trevlig sommar!