Tidsbrist gjorde att expertnätverket för hållbarhetsfrågor fick läggas ner. "Kommunerna måste ta sitt ansvar och se till att pengar läggs på detta så att personalen får dedikerad tid för det", säger Karolina Andersdotter.

När Karolina Andersdotter, doktorand i informationsvetenskap vid Åbo akademi som tidigare har jobbat med hållbarhetsfrågor på global nivå i flera år, kom hem till Sverige 2017 märkte hon att det pratades förvånansvärt lite om Agenda 2030. Under sin tid på Ifla i Haag var hon med och startade ett program som syftade till att stärka bibliotekens arbete med Agenda 2030. Bland annat handlade det om att synliggöra hur de redan bidrog till FN:s hållbarhetsmål.
Efter att ha sett exempel på hur europeiska länder och deras bibliotek bidrar och framför allt den viktiga roll social och ekonomisk hållbarhet spelar, blev Karolina Andersdotter förvånad när hon märkte att det i Sveriges Agenda 2030-arbete mest låg fokus på miljön i Östersjön eller att hjälpa fattigare länder att klara hållbarhetsmålen.
– Det jag såg var en förlegad självbild hos Sverige som den som hjälper andra länder att bli bättre. Många är intresserade av dessa frågor, men de vet inte var de ska börja. En del i det problemet är att Sverige ser de ekonomiska och sociala delarna av Agenda 2030 som ett problem för andra länder, vi ser inte oss själva.

Det jag såg var en förlegad självbild hos Sverige som den som hjälper andra länder att bli bättre.

”Måste lyfta blicken”

Andra exempel på saker biblioteken kan göra är att ha utställningar, arrangera föreläsningar och samtal kring frågor rörande hållbarhet för att sprida kunskap. Karolina Andersdotter tror också på att biblioteken kan agera ledstjärnor genom att visa hur de själva arbetar.
– I andra länder finns det så kallade gröna bibliotek. Då kan biblioteket till exempel köpa in växtbaserad bokplast, men det kan också handla om att ha längre öppettider för att fungera som samhällskontor så att fristående arbetare samlas och minskar energi­förbrukningen eftersom alla sitter på samma plats och använder samma värme och el.
Hon menar dock att många svenska bibliotek gör mycket som inte klassas som hållbarhet eftersom de inte kopplar arbetet till det globala problemet. Det tycker hon är synd då det skapar mervärde att förstå hur saker hänger ihop.
– Jag tror att det beror på att många bibliotek är rädda för att om de börjar lyfta de små initiativen så blir det politik av det. På svenska bibliotek är man verkligen inte aktivister och vill inte agera på ett sätt som kan uppfattas vara politiskt. Hållbarhets-, miljö- och klimatfrågan är ofta kopplad till politik och aktivism, och om biblioteken gör något som kan uppfattas som radikalt så måste de försvara sig.

Om biblioteken inte kan försvara sig med att detta är något som användarna vill ha, då kan de få svårt att rättfärdiga initiativen, tror Karolina Andersdotter. Hon menar att problematiken också uppstår eftersom biblioteken sällan har styrdokument för dessa frågor.
– De hamnar i en stor osäkerhet om vad de får och vad de inte får göra, vilket är olyckligt. Jag tror att styrdokument på kommunal och regional nivå skulle göra att biblioteken kunde agera med större själv­förtroende. Vi kan inte heller bara se hållbarhetsfrågan utifrån det lilla perspektivet och hur det skulle påverka enskilda bibliotek, vi måste lyfta blicken och se det globala perspektivet. För vi har bara en värld och en planet.

Artikeln är en del av ett reportage som publicerades i Biblioteksbladet nummer 4, 2021. Hela numret finns att läsa här.