Till minnets försvar mot privata supermakter

Genom historien har mänsklighetens kollektiva minne samlats på bibliotek och i arkiv – och alltid utsatts för förstörelse. Om detta har Richard Ovenden skrivit boken ”Burning the Books” där han föreslår en ”minnesskatt” på nätgiganternas ekonomiska vinster så att innehållet på deras plattformar ska kunna bevaras.

I april 2018 skrev Richard Ovenden en debattartikel i Financial Times om den så kallade Windrush-skandalen. Inrikesministeriet hade slarvat bort dokument som visade när medborgare från samväldets kolonier kommit till de brittiska öarna under decennierna efter andra världskriget. Många av dessa hade sitt ursprung i Västindien och kom att kallas ”Windrush-generationen” efter namnet på det fartyg, Empire Windrush, som förde dem över Atlanten.

Personer som levt i Storbritannien i flera decennier ställdes plötsligt inför risken att tvingas ut ur landet – och i flera fall genomfördes deportationer.

I bästa fall var detta resultatet av ett byråkratiskt misslyckande, i värsta fall ett utslag av missaktning mot en viss kategori britter, konstaterade Richard Ovenden som är Bodleys bibliotekarie, den prestigefulla titel som betyder att han är chef för det Bodleianska biblioteket vid universitetet i Oxford.

Artikeln hade rubriken ”Windrush-skandalen påminner oss om betydelsen av arkiv”.

Bara någon vecka tidigare hade situationen för de drabbade i ett slag förändrats till det bättre då dokument från ett annat ministerium visat sig finnas i det brittiska nationalarkivet. Tack vare det gick det att bevisa att de hade rätt att leva i Storbritannien.

Jag anser att bevarandet av kunskap är det som inte diskuteras tillräckligt och att rollerna som bibliotekarie och arkivarie har börjat försvinna ut ur synfältet

Händelserna visar att god hantering av information innebär tydliga samhällsfördelar, skrev Richard Ovenden. ”Rationaliseringar är en möjlig förklaring till vad som gick fel på inrikesdepartementet. Papper kräver utrymme och det kostar pengar att ha personal som förstår vilken information som döljer sig i materialet, hur data har organiserats och vilket ursprung informationen har. Det är lätt att känna sympati med en underfinansierad byråkrati, men ett samtal med nationalarkivet hade gjort att det gått att avvärja förstörandet av dokumenten. Bibliotek och arkiv finns till för att garantera samhällets långsiktiga tillgång till information.”

Trots denna viktiga samhällsfunktion är inte bibliotek och arkiv alltid fredade. I alla tider har bevarad kunskap istället varit under attack – för att den upplevts som hotande eller, som i fallet med Windrush-generationen som använt sin rätt att bosätta sig i Storbritannien, på grund av inkompetens, politisk korttänkthet och frånvaro av genomtänkta rutiner.

Artikeln i Financial Times ledde till att Richard Ovenden skrev Burning the Books – A history of knowledge under attack (John Murray) som kom ut i höstas. Impulsen att ge sig på ett så omfattande arbete parallellt med jobbet som Bodley-bibliotekarie (utöver sex veckors tjänstledighet för research ägnade han varje helg under två års tid åt skrivande) var sprungen ur hans växande oro över hur det i dag talas om bibliotek och arkiv.

– Jag har känt ett tag att bibliotek inte riktig diskuteras i offentligheten och att allt som kommer upp handlar om tillgång till information. Min egen bakgrund som ansvarig för specialsamlingar, gör att jag har lika mycket fokus på bevarande som på tillgänglighet. Jag anser att bevarandet av kunskap är det som inte diskuteras tillräckligt och att rollerna som bibliotekarie och arkivarie har börjat försvinna ut ur synfältet. Så jag tyckte att det var viktigt att belysa det, säger han från arbetsrummet i sitt hem i Oxford.

Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att biblioteksvärldens ofta höga tankar om sin egen betydelse inte alltid speglar omvärldens uppfattningar. Richard Ovenden håller med och säger att det handlar om hur man själv framställer det man ägnar sig åt.

– Vi måste bli skickligare på att tala om och för det arbete som bibliotek och arkiv gör. Vi måste engagera oss mer i den offentliga debatten – man ser sällan böcker skrivna av bibliotekarier, jag tror att min bok är ganska ovanlig. Men du ser däremot många böcker skrivna av museichefer, som är mer bekväma med att framträda i radio och i sådana sammanhang. Det gäller däremot sällan bibliotekarier och det måste absolut förändras.

I Burning the Books visar Richard Ovenden att hotet mot bevarandet är ett universellt problem som alltid har funnits. Han tar avstamp i Mesopotamien flera århundraden före Jesu födelse, där samlandet och organiserandet av kunskap sågs som ett sätt att säkra makt – och förstörelse av denna kunskap således blev en metod för att underminera densamma.

Den vandring genom seklen som sedan följer kantas av samma historia i olika tappningar: Alexandria några årtionden efter Jesu födelse, förstörelsen av Washington 1814, invasionerna av belgiska Leuven under båda världskrigen, Förintelsen, 90-talets belägring av Sarajevo, invasionen av Irak på 00-talet. Alltid har det funnits biblioteket och arkiv att riva ner och skända, ofta som strategiska angrepp på ett samhälles psyke och självkänsla och ibland bara på samma grunder som när det handlade om Windrush-generationens papper: av försumlighet och oförmåga att tänka långa tankar.

Ett kapitel ägnar Richard Ovenden åt den digitala syndafloden (digital deluge) där tempot är så högt och drivs av ett fåtal aktörer som har blivit extremt starka – han kallar dem ”privata supermakter”.

Bevarandet av flödet av information hos dessa privata supermakter är bristfälligt – men är det offentligt drivna och finansierade bibliotek och arkiv som ska ha ansvaret för detta? Kan de hålla samma tempo som de privata företagen?

Richard Ovenden berättar om hur hans eget bibliotek redan 2004 inledde ett samarbete med det då relativt nystartade företaget Google. Syftet var att göra delar av samlingarna tillgängliga via nätet. Under de följande åren scannades en halv miljon böcker och han var ansvarig för bibliotekets del av projektet.

– När vi började var det framåtblickande projekt där avsikten var att demokratisera tillgången till kunskap. Men under tiden började villkoren förändras, vi såg mindre av ingenjörerna och mer av affärsfolket.

Under åren som projektet pågick börsintroducerades Google. Attityden förändrades, det gick att med blotta ökat se att företagets rikedom växte. Det inslag av idealism som verkade ha funnits från början försvann – eller förbyttes  i något annat i takt med att det klarnade vad som egentligen pågick.

– De sa att de ville digitalisera böckerna på så många språk som vi har. Ta Shakespeare till exempel: vi har fantastiska samlingar och vi var glada över deras önskemål, det handlade ju om att göra böcker tillgängliga för människor som talar många olika språk. Men vad jag inser nu är att de ville träna sin AI-maskin för att göra automatiska översättningar. Så vi var lite naiva, och de var inte tydliga och öppna med sina syften.

Det finns dock inget att ångra med den här episoden, anser Richard Ovenden. Till förmånliga villkor fick biblioteket ett värdefullt resultat i form av en digitalisering som man inte hade kapacitet att genomföra på egen hand.

Biblioteksvärlden lyckas hänga med i teknikutvecklingen – men klarar däremot inte av att hålla jämna steg med de privata supermakterna, menar Ovenden.

– Och hur skulle vi kunna göra det, om man jämför våra budgetar?

Han berättar om USA:s kongressbibliotek som 2010 inledde ett samarbete med Twitter för att samla in och bevara allt som publicerats på mikrobloggen från starten 2006. Försöket pågick till 2017 då resursbrist tvingade fram en ny strategi som innebär ett selektivt bevarande.

Inte ens nationalbiblioteket i världens rikaste land har alltså kraft nog att hålla tempot.

Trots dessa begränsningar är Richard Ovenden noga med att framhålla att biblioteksvärlden lyckas göra ett bra jobb i samtiden.

– Vi har fortsatt att vara innovativa, vi har fortsatt att ha väldigt skarpa människor som jobbar för oss, vi har skapat system för samarbete.

Detta räcker dock inte för att få de privata supermakterna att frivilligt verka för det kollektiva intresset att samla och bevara en större del av den kunskap – eller vilket ord man väljer att använda – som skapas och sprids på digitala plattformar som Facebook, Instagram, Twitter och Youtube.

Vi måste engagera oss mer i den offentliga debatten – man ser sällan böcker skrivna av bibliotekarier

Richard Ovenden skisserar i sin bok på en ”minnesskatt” (memory tax) som skulle tvinga plattformarna att avvara 0,05 procent av sina vinster. Idén är hans egen och han berättar att han har kontaktats och fått uppmuntran av personer med nära band till landets regering som tycker att han är något intressant och viktigt på spåren.

– Det skulle vara komplicerat att få detta på plats – och kanske har jag satt fel namn på det hela, för det handlar inte om skatt på minne utan om en skatt för att finansiera minne.

Hur mycket pengar motsvarar 0,05 procent av nätgiganternas vinster? Han har gjort egna uträkningar ”på baksidan av en servett”, men säger att bolagen är så många och vittförgrenade att det knappast är meningsfullt att spekulera kring några belopp. (Facebooks och Googles vinster uppgick totalt till cirka 80 miljarder dollar förra året, enligt uppgifter från Statista. 0,05 procent av den summan innebär att bara dessa två företags bidrag till bevarandet av världens minne skulle uppgå till 40 miljoner dollar.)

De privata supermakternas makt ifrågasätts allt mer och vi är därför på väg in i en era av nya regleringar och begränsningar, resonerar Richard Ovenden. En minnesskatt kan verka orealistisk nu, men kanske inte om några år. För bibliotek och arkiv är behoven av insamlande och bevarande uppenbara.

– Det handlar mer om behov av resurser än om vår förmåga att organisera oss.

Han tvekar lite inför frågan om vilket internationellt organ som skulle kunna hantera en minnesskatt och organisera insamlande och bevarande av nätplattformarnas innehåll. Ifla? Nja, han har inte mycket erfarenhet av den organisationen. Men den amerikanska biblioteksföreningen American Libraries Association, kanske.

Själv är Richard Ovenden ordförande i organisationen The Digital Preservation Coalition där bibliotek, arkiv och en lång rad universitet ingår tillsammans med institutioner som till exempel Europeiska centralbanken, Världsbanken, Smitshonian Institute, Internationella valutafonden, medieföretag som BBC och Channel 4 och mer oväntade aktörer som alkoholtillverkaren Bacardi-Martini och Internationella atomenergiorganet IAEA.

– Alla har ett gemensamt intresse av att långsiktigt behålla information, eller minne, som jag skulle säga, säger Richard Ovenden.