Mattias Beijmo svarar forskaren Peter M Dahlgren: Genom att ifrågasätta begrepp som filterbubblor och polarisering går det att få plats i media – men intressant forskning blir det inte.

I sin replik på mitt debattinlägg gör forskaren Peter M Dahlgren en stor sak av att beskriva min kritik av hans forskning som full av ”faktafel”. Retoriken verkar dock ämnad att avleda från kärnfrågan och sådant Dahlgren inte vill stå för. Varför denna avledningsmanöver?

Låt oss ta dessa påstådda ”faktafel” i punktform:

1. Peter M Dahlgren anser med grund i sin forskning att filterbubblor är en myt.

Ja, så säger Dahlgren ju i just den här publikationen, direkt citerad står det: ”De filterbubblor det ofta refereras till som förklaring till ökad extremism och polarisering, är snarast en myt, enligt Peter M Dahlgren.” Om Dahlgren överdrev för att få mer uppmärksamhet, så är det läge att säga det nu; det är ok – så gör många forskare, inget konstigt med det.

2. Filterbubblan innehåller inte ”things that don’t interest you at all”.

Dahlgren vill här slå mig på fingrarna genom att citera Eli Parisers definition av filterbubblor. Han menar att det innebär att inga avvikande åsikter får plats, men Dahlgren lyckas istället bevisa min tes. Nyckelordet här är ”interest” – det som intresserar dig. Det står inte ”sådant du inte håller med om” eller ”avvikande åsikter”. Vill Dahlgren hävda att vi inte är intresserade av att söka motbevisa, argumentera, håna eller häckla andras åsikter i det svenska, digitala medielandskapet? Det känns nödvändigt, om än lite obekvämt, att behöva rätta Dahlgren avseende premissen för hans egen forskning.

3. Att Dahlgren har missuppfattat tekniken bakom sociala medier är ingen “halmgubbe”.

Jag har tagit del av Dahlgrens uppmärksammade teorier åtminstone sedan 2016. I ett blogginlägg på sin egen webbyrå Backend Medias sajt från det året, för han fram sina tankar, samma synsätt som i hans forskning nu, fem år senare.  Alltså: ”likes” och ”klick” är det selektiva som linjärt kopplas till exponeringen. Dessutom beskrivs de bakomliggande algoritmerna med exemplet: ”Om A är lika med 1, så ska B utföras”. Det, om något, är ett faktafel. Så, nej, Peter – ingen halmgubbe. Du beskriver ju data som sociala medier använder som något som användaren medvetet klickar in, du har missuppfattat hur algoritmerna bakom sociala medier fungerar. Det är fel och leder din forskning fel.

I Tove Lifvendals intervju, närmare bestämt vid 02.46 i poddsamtalet, beskriver Dahlgren att han tittat på ”hundratals år” av forskning om ”selektiv exponering”. Han återkommer till samma forskningsfält flera gånger under intervjun och i sin forskning, det är grundläggande för hela Dahlgrens akademiska argumentation mot filterbubblan.

I massmedier – tv, radio, tidningar – väljer vi högst autonomt vad vi tar del av och inte. Men: det vi exponeras för, de inlägg, länkar till nyhetssajter, etc som vi ser i sociala medier är återigen inte ett resultat av något ”selektivt” vi valt själva. Att urvalet skapas av datainhämtning som vi inte medvetet lämnar i från oss är inget hemligt eller svåråtkomligt: Facebooks patent finns här och här. I ljuset av hur Facebook själva beskriver sin omärkliga, datadrivna selektion, faller Dahlgrens hela idé att gå till 50 år gammal forskning om massmedier och ”selektiv exponering” för att fullt ut förstå Facebook, Google eller fenomenet filterbubblor.

4. Slå-varandra-i-huvudet-med-forskningsrapporter-tills-korna-går-hem.

I sammanhanget kan det vara värt att tillägga: Jag har dagligen analyserat data från svenskarnas sociala medier-användande sedan MySpace-eran. Jag vill på intet sätt tillskriva mig något slags ointagligt kunskapskapital här, men det är klart att efter att i åratal dagligen ha, hands-on, analyserat sociala medier för politiska partier, statliga myndigheter, mediehus, med flera, så skapas ju ofrånkomligen en viss erfarenhet och kunskap. Den kommer väl till pass i läsningen av sådant forskare skriver i ämnet.

I den rapport jag länkar till står det klart och tydligt på mycket synlig plats: ”Results suggest that political self-reinforcement, as indicated by the political emotion-ideology alignment, and affective polarization are heightened by political videos – selected by the YouTube recommender algorithm – based on participants’ own search preferences.”Jag sammanfattar: Affektiv polarisering ökade på grund av videor utvalda av YouTubes algoritm.

Men min poäng är ju: Dahlgrens explicita påstående att det inte finns forskning som påvisar att filterbubblor kan kopplas till polarisering stämmer inte. Han kan tycka saker om den forskningen, men den finns och kommer från minst lika trovärdiga källor som Peter M Dahlgren.

5. Peter M Dahlgren tycker att sociala medier får mycket oförtjänt kritik för filterbubblor.

Vid 15.36 i samtalet med Tove Lifvendahl, säger Dahlgren exakt det jag skriver. Men i sin replik på min artikel ägnar han sig åt hårklyverier om ordvalet “orättvist” visavi “oförtjänt”, som om de vore väsensskilda begrepp. Märkligt.

6. ”Ett samhälle är mer än en algoritm på YouTube.”

Dahlgren avslutar med att med en halmgubbe försöka berätta något för mig om algoritmer och samhället, och kommentarer där är överflödiga.

Överlag är det inte rimligt att enskilt använda något Eli Pariser formulerade om internet 2010 som tesbyggande hävstång om filterbubblor i dag. Att man genom att gå emot ett modeord får utrymme i riksmedia är en sak, men särskilt intressant forskning blir det inte. Det finns andra saker att ta del av, rön som inte så uppenbart passerat sitt bäst före-datum.

Mattias Beijmo
Författare, digitaliseringsexpert, föreläsare