Leder luddiga verksamhetsbeskrivningar till hierarkisk toppstyrning och tystande av den som vill något annat? Det frågar Tommy Bildström och efterlyser fler utifrånperspektiv på biblioteken.

Den amerikanska biblioteksforskaren Pauline Wilson skrev en ganska intressant avhandling för några år sedan (1982). Avhandlingen med namnet Stereotype and Status: Librarians in the United States handlade egentligen om biblioteksstereotyper men också om rangordning och hierarkier inom biblioteksvärlden. Kanske mer med fokus på att de stackars folkbibliotekarierna står lägst i rang. En tanke som jag tagit med mig är hennes påstående att bibliotekarier fick liknande mönster som vissa minoritetsgrupper: man tycker inte bibliotekariestereotypen stämmer på sig själv men däremot sina kollegor. Och man kritiserar och bidrar själv till att stereotyperna förstärks. 

Det här är något som jag själv behöver tänka på ibland. Någon beskrev mig en gång som ”inte särskilt buskablyg” och jag har också funderat ganska mycket kring tystnad. Nu när debatten återigen flammar upp så tänkte jag ta tillfället i akt och tydliggöra min ståndpunkt. 

Jag håller med Soledad Cartagena när hon reagerar på tystnaden bland bibliotekarier, men det är också en stereotyp som vi måste vara lite försiktiga med.   

Att bibliotekarier som personer skulle vara särskilt tysta tror jag inte ett dugg på. Jag minns heta debatter från biblioteksutbildningen. Dom som påstår att bibliotekarier är timida och tysta har inte debatterat med min klasskompis Magdalena Ivarsson som till och med, och jag hävdar att detta var lite oschysst, satte mig på pottkanten en gång genom att ta med sig sin mamma på en opponering.  

Glöd och humor. Det är kanske inte den stereotypa bibliotekarien? Vi har till och med en tidning (Bibliotek i samhälle) som ganska aktivt tar ställning i demokratifrågor och mycket annat. 

Men samtidigt har Soledad Cartagena rätt. Jag upplevde också tystnaden som väldigt påtaglig när jag lämnade utbildningen. Just då (kring 2014) handlade debatten om bibliotekens existens och relevans och själv förstod jag inte varför de inte försvarade sig i exempelvis lokaltidningarna. Varför var bibliotekarierna så jäkla tysta helt plötsligt när min erfarenhet var att man får bråka om nästan allt – och i värsta fall tar dom med sig sina mammor.
Precis som Soledad Cartagena skriver så bör man inte lägga skulden på enskilda bibliotekarier utan snarare undersöka strukturer. Här måste vi också bli bättre på att vara självkritiska mot vår egen verksamhet. 

Så här tänker jag:  

Få verksamheter har så luddiga beskrivningar och få, om någon, märker av konsekvenser om inte bibliotekslagen följs. I kombination med höga förväntningar på exempelvis digital utveckling (eller vad det nu kan vara) kan det ha lett till att vi faktiskt har ganska hierarkiska och svårmanövrerade institutioner. 

Kan det ha blivit så att för att driva en fråga måste man peka med hela handen då fältet är så brett och det inte leder till konsekvenser när man inte lyckas?  

Har vi chefer som lämnar lite utrymme för andra riktningar än den de själva stakat ut? Har vi hyschat varandra när vi försökt styra skeppet och är resultatet tystnad? Törs man som bibliotekarie inte driva frågorna man brinner för?   

En stel och hierarkisk organisation är inget att eftersträva. Resultatet har  också en tendens att bli ... Nu kommer ett ord som jag lärt mig att hata inom biblioteksvärlden … personbundet. 

Bibliotekarier är också arbetare som vill ha anställning och goda vitsord. Biblioteksrummet ska inhysa alla, men hur högt i tak har vi egentligen?   

Jag tror att vi skulle behöva hjälp utifrån för att granska det här och jag har ett konkret förslag: 

Vi behöver få ett utifrånperspektiv på biblioteken. 

Rätt ofta dyker det upp verktyg som verkligen ger oss chansen att utveckla biblioteket efter vårt uppdrag och efter bibliotekslagen. Ibland fungerar det. Ibland så blir jag ledsen över att förslagen nästintill ignoreras. Ett exempel kan vara Kritiklabbet som jag tycker är en självklar del av biblioteksutvecklingen.  Hur upplever de våra verksamheter? Är det väldigt hierarkiskt och personbundet?  

Ironiskt nog behöver biblioteken mer öppna samtal om sig själva, för ibland känns det faktiskt som att vi är lite hyschade. 

Tommy Bildström
Bibliotekschef i Nordmaling