...Soledad Cartagena som undrar varför bibliotekarier är så fega!

På Bokmässan slogs Soledad Cartagena av tystnaden i kåren och skrev en debattartikel i ETC med rubriken ”Varför är bibliotekarierna så jävla fega om blåbrunt". Vad fick dig att skriva debattartikeln?

– Jag gick omkring på Bokmässan, var på seminarier och överlag diskuterade man, inte minst journalister, demokrati och Sverigedemokraternas väg till makten. Så journalisterna började rannsaka sig själva och erkände att de hade låtit Sverigedemokraterna sätta agendan när det kom till den stora frågan i valrörelsen, gängkriminaliteten. Det var det intryck jag fick av det journalister sa. Så jag undrar vad vi står inför nu, vad kommer att hända med fri media, med demokratin? Men varför var det inga bibliotekarier eller bibliotekschefer som diskuterade detta på mässan? Är det ingen som oroar sig för vad Sverigedemokraterna vill med de fria offentliga rummen?

– Så diskuterar jag detta med kollegor och de säger att de ser ett värde i att vara neutrala och opartiska. Men hur kan vi vara det när vår profession och våra folkbibliotek är hotade av ett parti som Sverigedemokraterna, som både vill skära ner i våra verksamheter och som vill styra verksamheterna.

Vad har du fått för respons på artikeln från bibliotekarier?

– Inte så mycket som jag trodde och hoppades på. Men jag har fått respons från några kollegor som tycker att det är bra att jag skriver, de tycker att det är bra att någon vågar säga ifrån. En annan kollega menar att bibliotekarier inte är vana att ta plats i det offentliga samtalet men också att biblioteken är politiskt styrda. Hur aktivistiska får vi vara egentligen, undrar hon.

– Jag har jobbat i många år som bibliotekarie och jag tycker att yrkeskåren fegar ur när det kommer till att prata i det offentliga rummet hur mycket man än pratar om hur viktiga vi är för samhället.

Varför är det så, varför fegar bibliotekarier ur?

– Det handlar nog om att man, främst i folkbiblioteken, i kommunala verksamheter, är rädd för att stöta sig med politiken. Det är nog också så att man tycker att det räcker med att vara bibliotekarie och att befinna sig på golvet. Men i andra sammanhang har man starka åsikter, som vid inköp av böcker men man vågar inte stå för det man tycker, inte offentligt.

Vad behövs för att det ska bli annorlunda?

– Det behövs fler som organiserar sig, som börjar prata om dessa frågor tillsammans. Till exempel Biblioteksföreningen måste börja diskutera: Vad kommer att hända nu? För det jag vill göra är inte att kritisera enskilda bibliotekarier utan snarare strukturer.

Vad vill du då att Biblioteksföreningen gör nu?
– Kanske att man skriver ett debattinlägg som man gjorde i början av kriget i Ukraina, när man kritiserade Ifla. Kanske att man arrangerar ett panelsamtal där man ställer frågor som: Vad händer när ett parti som Sverigedemokraterna kommer att ha mycket makt framöver, vad kommer att hända med våra folkbibliotek? Vad kommer att hända med det fria ordet och det fria offentliga rummet som biblioteket är?

– Det behövs en rejäl diskussion. Det är en yrkeskår som har så mycket kunskap och så mycket åsikter men säg någonting då! För jag är orolig för demokratin.

Artikeln i ETC finns att läsa här.