Mer snusk och våld på biblioteket

Det är dumt att inte utnyttja ämnen som lockar och skaver för att väcka läslust, skriver Tommy Bildström i ett svar på tidigare debattartiklar om Booktok och de litterära genrer som dominerar där.

Nu råkade det slumpa sig så att jag i år faktiskt har läst Nobelpristagaren László Krasznahorkai, och jag tänker att det är läge att basunera ut det. Det skedde inför en föreläsning om ”god litteratur”, där poängen jag försökte göra var att vi egentligen är djupt oense om vad som är bra och dåligt. Inte ens grammatiska regler är självklara – Krasznahorkai använder som bekant inte punkter i onödan.

Karin Smirnoff skriver på ett sätt som tilltalar oss norrlänningar, men som säkert hade gett dåligt betyg i svenska. Jag upplever ibland att BTJ-recensioner följer en mall: Finns där karaktärsutveckling? Är språket balanserat? Det är egentligen bara påhitt, och gud vad tråkigt det blir om all litteratur skulle följa en idé om att det fanns något objektivt bra (kanske något för våra chatrobotar att följa).

Ju mer man lär sig desto mindre upptäcker man att man vet. Samtidigt finns det ingen kurs under biblioteksutbildningen som förbereder oss på hur lite vi vet (eller på att bedöma litteratur). I praktiken handlar det ofta bara om att ha klättrat en pinne i hierarkin och därmed fått mandat att sätta oss till doms, och vi gör det utan reflektion – ett samhällsproblem som inte bara drabbar biblioteken. Jag har skrivit om det i artikeln När värdegrunden blir en Power Point.

Nyligen läste jag min gode vän Magdalena Ivarssons debattartikel om risken att skolbiblioteken fylls med ”mjukporr och ätstörningar”. Den var i sin tur ett svar på den här texten.

Respektfullt vill jag säga att båda skribenterna är, för att citera den store filosofen Svampbob Fyrkant, två tossiga tokar – med reservationen att skolbiblioteken faktiskt måste följa skolans värdegrund, och detta svar kanske blir från ett folkbiblioteksperspektiv.

Ur ett folkbiblioteksperspektiv vore det ett mardrömslandskap om vårt urval bestod av pedagogiskt riktiga böcker som ska styra barnen mot en viss ideologi. Då kan jag lika gärna hänga mig i ”man ska inte spela tv-spel utan vara ute i naturen”-sektionen. Det råder djup oenighet kring vad litteratur är till för och vad man ska läsa mellan folk- och skolbibliotek?

En medieplan kan absolut vara ett bra verktyg för transparens och balans mellan ”läslust och ansvar”. Men den bör aldrig användas för att inskränka ungas rätt att läsa om komplexa och problematiska teman. Det här är inte en ny diskussion, men den är djupt demokratisk.

Varje gång vi sätter en gräns för vad som får finnas i biblioteket förflyttar vi den gränsen – och snart måste någon bestämma var nästa ska gå. Frågan blir då inte vad som är farligt, utan vem som har makten att avgöra det.

I biblioteken är det också en något homogen grupp av samma kön från liknande social bakgrund som har makten, vilket är problematiskt för alla utanför den gruppen.

När vuxna börjar definiera vad som är ”nyttig” läsning för barn uppstår samma problem. Det kommer alltid att finnas en lägsta nivå av moralpanik.

Det är förstås skillnad mellan urval och censur. Urval är en nödvändig del av bibliotekens arbete – vi kan inte köpa in allt – men censur uppstår när valet styrs av rädsla, moralpanik eller ideologiska hänsyn.

Problemet är att gränsen mellan de två snabbt börjar glida när man talar om vad som är “nyttigt” eller “olämpligt”. Då blir urvalet inte längre ett professionellt avvägande, utan en värdering av vilka tankar som får finnas.

Jag önskar att fler kunde lyssna på erfarenheten från verkligheten: ungdomar älskar Marvel-serier. Under mitt läsfrämjande projekt märkte jag det tydligt – men det ansågs både sexistiskt och våldsamt. Samma sak med Booktok: det är kanske det bästa som hänt ungdomsläsningen på länge, men biblioteken hittar ständigt nya skäl att inte köpa in böckerna (de är inte på svenska, de kommer från kinesiska appar, de innehåller snusk eller våld).

Jag håller med om att vi borde arbeta mer aktivt med de här frågorna, till exempel i våra medieplaner. Vi borde omfamna initiativ som Kritiklabbet, förbättra vår litteraturkritik – men framför allt våga leva i ungdomars idévärld och existentiella frågor. Kanske exempelvis genom att läsa böckerna innan vi förfasas över dem?

Jag skulle ändå vilja rikta ett tack till Magnus Johansson och Magdalena Ivarsson för att väcker den svåra frågan om vad som verkligen hör hemma i våra bibliotek. Det är underbart med bibliotekarier som visar mod att diskutera teman som ofta sopas under mattan.

Vi behöver mer samtal om litteratur, urval och ansvar och frihet. Det bästa för biblioteken är om vi tillsammans utforskar gränserna tills ni andra inser att jag har rätt.

Min personliga åsikt är hur som helst denna:

Det är riktigt, riktigt dumt att inte utnyttja snusk, det som lockar eller skaver, för att väcka läslust och skapa en arena där olika åsikter får plats. Gör vi inte det, bidrar vi bara till bilden av biblioteken som i bästa fall torra och tråkiga – och i värsta fall som hycklande.