Prenumerera på vårt nyhetsbrev
De viktigaste nyheterna direkt i din inkorg!
”Risk att skolbiblioteken fylls med mjukporr och ätstörningar”
24 sep 2025 • 3 min
Kompetensbristen märks i landets skolbibliotek, skriver Magdalena Ivarsson. Risken är att det som trendar på Booktok köps in. ”Vi måste väga läslust mot ansvar.”
Magdalena Ivarsson, biblioteksutvecklare på friskoleföretaget Lärande i Sverige.
Allt för många skolbiblioteksansvariga verkar ha sovit i april när Magnus Johansson skrev sin viktiga debattartikel ”Är det alltid bra att läsa? Eller finns det skadliga böcker?”
I våra forum ser jag en återkommande trend: frågor som ”Vad tycker ni, ska jag köpa in den här till vårt skolbibliotek?”. Frågorna kommer sällan från bibliotekarier, utan från lärare med tjänst i skolbiblioteket. Bibliotekarierna svarar snällt, jag också ibland, bara för att jag inte kan blunda för att flera av titlarna som diskuteras skrämmer mig. Jag har tidigare uppmanat till att inte snabbutbilda våra ersättare på Facebook – men när skolbiblioteken riskerar att fyllas med mjukporr och glorifierade ätstörningar i läsningens namn, då är det svårt att hålla igen.
Ett återkommande argument för inköp av booktok-böckerna är: ”Jag tycker att det är viktigare att eleverna läser, än vad de läser.” Eller: ”Jag köper in allt som efterfrågas.” Vid första anblick känns detta läsfrämjande. Men i praktiken riskerar det att förminska skolbibliotekets faktiska uppdrag.
Skolbiblioteket är en del av skolan, och ska därför arbeta i enlighet med skolans styrdokument och värdegrund. Att reflektera över vilket innehåll vi erbjuder eleverna är inte censur – det är en del av vårt professionella ansvar.
Det är ingen slump att just Booktok hamnar i centrum. Tiktoks algoritmer belönar det mest kontroversiella och känsloladdade. Bland de mest efterfrågade titlarna finns exempelvis Icebreaker, Haunting Adelaide ochSinners Anonymous. Böcker i kategorin romantasy som rymmer grafiska sexscener, glorifierade ätstörningar eller destruktiva relationer som framställs som passionerade. Många populära Booktok-böcker är skrivna för vuxna men marknadsförs eller sprids på plattformen utan tydlig målgrupp eller åldersrekommendationer.
Diskussionen om Booktok fokuserar ofta på böcker riktade till unga tjejer. Men det finns också en tydlig trend bland unga killar: självhjälps- och träningsböcker skrivna av influencers. Se titlar som The Spartan Way, 5 Second Rule och Man Enough. Dessa bygger ofta på extrem träningsdisciplin, hårda dieter och ett ideal om att pusha sig själv till kollaps. Författarna glorifierar hur de svimmat av överträning eller skadat sig själva som ett bevis på sin “karaktär”. För skolbibliotek innebär detta en särskild utmaning: här handlar det inte om romantiserade relationer, utan om böcker som kan bidra till ätstörningar, träningshets och psykisk ohälsa bland unga män.
Våra unga är i en fas där de formar sina föreställningar om relationer, sex, identitet och hälsa. När problematiskt innehåll presenteras som normalt eller romantiskt kan det påverka deras synsätt och förväntningar – särskilt när Tiktok ofta saknar hälsosamma vuxna förebilder.
Så när frågan ställs ”Ska jag köpa in den här boken?” är det bästa svaret: skriv en medieplan. Medieplaner är avgörande för att skolbibliotek ska kunna göra urval som är professionella, förankrade i skolans uppdrag och transparenta mot elever, vårdnadshavare och skolledning.
En medieplan tydliggör principerna för inköp och gör det enklare att förklara varför vissa titlar passar i skolbiblioteket – och varför andra kanske hellre hör hemma på folkbiblioteket. Det är inte en fråga om att förbjuda, utan om att välja med ansvar.
Men vi måste också våga tala om den underliggande orsaken till alla dessa booktok-frågor: kompetensbristen. När lärare får skolbiblioteksuppdraget som en tjänsteregulator saknas ofta den bibliotekariekunskap som krävs för att författa, tolka och tillämpa en medieplan. ChatGPT kan skriva fram ett dokument, men det är bibliotekariens professionalitet som avgör hur det används i praktiken.
Booktok har gjort att unga läser mer, och det är i sig något mycket positivt. Men skolbibliotek kan inte reducera sitt uppdrag till att köpa allt som trendar på Tiktok. Vi måste väga läslust mot ansvar – och vi måste göra det professionellt.
Med fler utbildade bibliotekarier i skolan, och med medieplaner, kan vi gå från att ständigt brandsläcka i Facebook-grupper till att arbeta strategiskt och långsiktigt.
Ska vi verkligen acceptera att skolbibliotek reduceras till inköpslistor styrda av Tiktok – eller ska vi stå upp för skolbibliotekets pedagogiska uppdrag? Skolbiblioteket ska vara en trygg plats för läsning och lärande. Det förutsätter att vi vet vad vi gör – och varför.
Samuel: På exakt vilket sätt tyckte du att min krönika var ”moraliserande”??? Själv vågar jag påstå att den egentligen var raka motsatsen till att vara moraliserande. Jag ställde ju faktiskt bara några frågor och efterlyste en diskussion. Jag ifrågasatte också min egen utgångspunkt genom att undra om det kanske ändå inte är så att ”dark romance” är ofarlig eftersom den är så orealistisk, och tog upp tanken att den litteratur som eventuellt har verkligt skadligt inflytande kan vara något helt annat. Allt detta kan jag garantera dig att jag gjorde med total uppriktighet.
Jag tycker att Magdalena slänger sig med epitetet ”bookTok böcker” lite föraktfullt, som att alla böcker som lockar stora mängder läsare att rekommendera dem i sociala medier per automatik är dåliga, eller ens av samma genre. Ingen av de tre böcker hon nämner i artikeln är romantasy till exempel (två av dem är dark romance och den tredje en ganska vanilla ungdomsromance).
Jag har jobbat som gymnasiebibliotekarie i 10 år och jag är inläst på ungdomsböckerna, det är väldigt bra första steg – att faktiskt veta vad böckerna innehåller.
Man uppmanas att skapa en medieplan för att tydliggöra principerna för inköp av litteratur. De ska svara mot skolans styrdokument och värdegrund. Det är bra och lämpligt. Men skolbibliotekets läsfrämjande uppdrag handlar också om att stimulera läslusten och läsglädjen. Kan det kanske vara så att den bästa undervisningen i skolans värdegrund ligger i samtalen som uppstår kring kontroversiella böcker? I stället för att dämpa lässugna ungdomars entusiasm genom att skamma deras bokval och skicka dem till folkbiblioteket för att låna kan man i stället ta till vara på deras engagemang och analysera litteraturen tillsammans, starta en bokcirkel, samarbeta med lärarna och gör ett projekt av det.
Svaret för mig blir alltid, låt dem läsa – uppmuntra dem – men lämna dem inte ensamma i läsningen. Fråga, diskutera, analysera och klargör. Och när ni skapat en relation och de känner förtroende för dig kan du rekommendera fler böcker, vidga deras vyer.
Fast för att det ska fungera krävs det att det finns ett bemannat skolbibliotek med en skolbibliotekarie som har tillräckligt med tid i sin tjänst för att läsa in sig på litteraturen och skapa relationer med eleverna som lånar den.
Tycker det är viktigt att inte glömma att skolbibliotek är också bibliotek med ett ytterligare pedagogiskt uppdrag och en yngre målgrupp. Men ett bibliotek är det. Hur restriktiva kan vi vara och när närmar vi oss censur? Är det rätt som bibliotekarier att sätta moraliska gränser på vad som elever får och inte får läsa? Bibliotek ska verka för fri åsiktsbildning, och det innebär att jag köper in böcker som jag är ideologiskt emot och som jag tycker har en skev bild av världen, just för att ge eleverna en bredd av perspektiv och för att biblioteket inte ska vara en bild av vad jag tycker de ska tycka och läsa. Det är också olika svar på frågorna om vad som ska köpas in beroende på vilken åldersgrupp man har. Som gymnasiebibliotekarie har jag en stor del vuxna elever, och jag vill locka till livslångt läsande där ”gå till stadsbiblioteket” blir en stoppkloss. Självklart så köper jag inte in ”bara för att,” jag rekommenderar aldrig böckerna självmant, men när eleverna ser titlar de känner igen så börjar de också titta närmare på de andra titlarna i hyllan för det signalerar att böckerna är aktuella och inte samma gamla tråkiga dammsamlare. De bjuder också in till diskussion, och vägleder till andra böcker som utvecklar elevens läsande och deras horisont växer. Denna diskussion är nödvändig, men den måste också förhålla sig till vad bibliotekets uppdrag är.
Som skolbibliotek har vi mycket riktigt en läroplan med en tydlig värdegrund att förhålla oss till. Jag är av åsikten att vi följer vårt uppdrag om vi avstår böcker som tydligt romantiserar och normaliserar företeelser som bryter mot den, exempelvis sexuellt våld. Notera ordvalen romantisera och normalisera – min åsikt är inte bort alla böcker som överhuvudtaget innehåller inslag som bryter mot värdegrunden. Det hade blivit ett ekande tomt bibliotek i så fall. Jag är däremot också för att förklara varför vid de tillfällen vi avstår inköp, och erbjuder mig även att kolla ifall stadsbiblioteket har boken i fråga.
Jag är utbildad bibliotekarie och har arbetat i yrket i ganska många år. När jag läser artikeln känner jag igen min egen fråga och det lämnar en bitter eftersmak. För mig blir det svårt att vilja ställa fler frågor i de forum som egentligen borde vara trygga platser för kollegialt erfarenhetsutbyte. Risken är ju att vad man än frågar kan lyftas ur sitt sammanhang och användas som exempel på att man skulle vara outbildad eller inkompetent.
Det här blir extra problematiskt eftersom många av oss skolbibliotekarier arbetar ensamma på våra skolor, utan kollegor att bolla med i vardagen. Då står ofta valet mellan att höra av sig till sitt lokala skolbiblioteksnätverk (och behöva vänta ganska länge på svar) eller att vända sig till ett större forum med över 2000 personer från olika regioner och sammanhang. Ibland är det självklart att välja det senare, just för att få en bredd av erfarenheter och perspektiv på kort tid. Vi får heller inte glömma att många skolbibliotekarier är nyexaminerade och ibland har man inte ens fått en överlämning.
Att ställa frågor om enskilda titlar är inte alltid ett tecken på okunskap utan en del av vårt professionella arbete: att pröva perspektiv, väga argument och diskutera svåra gränsdragningar. Om det istället per automatik utmålas som brist på kompetens går vi miste om de samtal som utvecklar vår profession.
Joar: Jag känner igen mig i din kommentar, men från situationen på folkbiblioteken. I min region har vi glest och ganska dåliga förutsättningar för den här typen av kollegialt utbyte. Det har mötts av välutvecklade samverkansformer på regional nivå. Om skolbiblioteken satsar på att utveckla regionala nätverk kanske den här negativa effekten av ensamarbete kan minskas. Att ha ett rum för kollegor som arbetar med samma saker i en liknande kontext som en själv gör stor skillnad för helheten, skulle jag säga. Regionala nätverk blir, för de allra flesta, inte för stora för att kunna stödja den här typen av informationsutbyte, diskussion och reflektion. Skolbiblioteksforumet på Facebook däremot är inte optimalt för att lösa behovet som du beskriver och som fler efterfrågar. I det forumet liknar diskussionerna ofta debatter, på grund av att människor med många olika bakgrunder och professioner möts i samtalet. De har olika mål, övertygelser och sammanhang. Jag hade hellre sett att man rörde sig bort från den typen av lösning, om syftet är att på riktigt fylla en kollegial funktion för deltagarna. Större och mer blandade grupper som diskuterar skolbiblioteksfrågor kan absolut fylla en funktion på en övergripande, samhällelig nivå, men de kan inte den som beskrivs här.
Den här debattartikeln väcker viktiga frågor, men jag tycker argumentationen haltar på flera punkter. Redan inledningen är problematisk när Magdalena påstår att Magnus Johanssons krönika gick obemärkt förbi och att ”allt för många skolbiblioteksansvariga verkar ha sovit i april”. Det stämmer inte alls. Johanssons text blev mycket uppmärksammad, både på Biblioteksbladets sida och på sociala medier – men den fick kraftig kritik för att vara moraliserande och främja ett restriktivt klimat liknande det som Banned Books Week uppmärksammar. Att förminska denna kritik och påstå att folk ”sov” är inte ärligt.
Särskilt problematisk är Magdalenas retorik när hon hänvisar till BookTok-böcker som ”mjukporr och glorifierade ätstörningar”. Att kalla romantiska scener i ungdomslitteratur för ”mjukporr” är inte bara sensationalistiskt – det speglar en problematisk syn på ungas sexualitet och rätt till information. Unga människor har rätt att läsa om relationer, känslor och sexualitet på ett sätt som känns relevant för dem. Att använda laddade ord som ”porr” för att moralisera både läsning och sexualitet är djupt problematiskt. Likaså är påståendet om ”glorifierade ätstörningar” förenklat. Många böcker innehåller karaktärer som kämpar med kroppsimage, men att automatiskt tolka detta som glorifiering förutsätter att unga är oförmögna att kritiskt reflektera över det de läser.
Magdalena verkar ha en hierarkisk syn på litteratur där vissa böcker är ”riktiga” medan BookTok-böcker är mindrevärda skräp. Men litteraturens värde är mer komplext än så – även populärlitteratur kan utveckla läsförmåga, empati och reflektion. Många av dagens klassiker var en gång populära ”skräpböcker” som kritiserades hårt. Argumentet att unga inte kan hantera komplext innehåll är nedlåtande. Tonåringar navigerar redan komplicerade frågor i verkligheten och andra medier. Att censurera deras läsning hjälper inte dem att utveckla kritiskt tänkande – tvärtom.
Det farliga med Magdalenas retorik är att den reducerar komplexa narrativ till simpla moraliska kategorier. Istället för att uppmuntra reflektion och diskussion kring svåra ämnen blir lösningen att ta bort böckerna. Detta är precis den paternalistiska attityd som Banned Books Week försöker uppmärksamma. Skolbibliotekets uppdrag är att främja läsning, lärande och kritiskt tänkande – det gör vi bäst genom öppenhet, inte genom att bygga murar runt det vi anser vara ”rätt” litteratur.