Replik: Och om seriösa källor ger olika besked?

24 mar 2021 • 3 min

Vederhäftiga aktörer är inte helt samstämmiga under pandemin. Därför är det inte rimligt med råd om reducerad nyhetskonsumtion och ensidigt intag av myndighetsinformation, skriver Biblioteksbladets chefredaktör Thord Eriksson i sitt svar till forskarna Olof Sundin och Jutta Haider.

I ett tillkännagivande om att motverka infodemin kring pandemin slog 132 länder förra sommaren fast betydelsen av trovärdiga källor. Till förutsättningarna för att säkerställa förekomsten av sådana källor räknades bland annat självständiga medieföretag och en fri press som jobbar efter högt ställda etiska krav.

I Sverige hade Kungliga biblioteket bara ett par månader tidigare skapat en webblektion i källkritik, Coronainfodemin – ett lackmustest på din motståndskraft mot falsk information. Även här var infodemin utgångspunkten, men medan de 132 länderna underströk betydelsen av medial mångfald genom fri press valde KB att definiera vilka etablerade medier det är lämpligt att vända sig till i pandemin:

”Välj ett par nyhetskällor, till exempel P1 och välj bort resten.”

Artikeln jag skrev förra veckan vände sig emot dessa och andra rekommendationer från KB.

”Att välja bort är alltid nödvändigt – ingen kan läsa allt”, skriver Olof Sundin och Jutta Haider i sitt svar  (som är formulerat som om jag generellt ifrågasätter källkritik, vilket är märkligt eftersom det inte är något jag gett uttryck för i min artikel). ”Att rekommendera en försiktighet i hur man håller sig uppdaterad är en motiverad ståndpunkt…”

Det är dock en sak att rekommendera försiktighet, något helt annat att peka ut vilka seriösa och etablerade medier som är tillrådliga att vända sig till. Alldeles i synnerhet för en statlig myndighet. (Den som tycker att just den problemställningen är otydlig kan föreställa sig att även Socialstyrelsen, Polismyndigheten och Försäkringskassan kommer med synpunkter på vilka medier som ska konsumeras, och sedan fråga sig om det känns principiellt ok.)

I sin webblektion avråder KB också från att vända sig till ”sensationalistiska” medier och även åt detta nickar Sundin och Haider gillande. Deras motivering är att dessa mediers material tenderar att spridas mer än det grå och forskningsbaserade.

Jag utgår från att det är kvällspressen som åsyftas när det talas om sensationalism och håller förvisso med om att varningen kan vara befogad när det gäller enskildheter i nyhetsutbudet. Men en generell varning är inte bara svårförsvarlig när den kommer från en myndighet, det tyder dessutom på fördomsfull okunskap.

I sammanhanget är det tvärtom värt att notera den samhällsgärning som särskilt Aftonbladet gör under pandemin med sin dygnet runt-uppdaterade liverapportering. I höstas nominerades den ansvariga redaktören Nivette Dawod välförtjänt till Stora journalistpriset i kategorin årets röst.

Man kan till och med hävda att Aftonbladets grepp innehåller konkreta svar på de sätt att motverka infodemin som WHO har ställt upp:

Lyssna på samhällets oro och frågor, skapa medvetenhet om risker och betydelsen av experters råd, bygga motståndskraft mot vilseledande information, uppmuntra till engagemang i frågan.

Ingen invänder emot att det är viktigt att konton med troll-desinformation sållas från seriösa källor, men under pandemin drar även vederhäftiga aktörer åt olika håll. Att meriterade forskare kritiserar den svenska pandemihanteringen är ett exempel. Ett annat är att viktiga internationella institutioner som ECDC och WHO kommunicerar annorlunda än Folkhälsomyndigheten om exempelvis de omstridda munskydden.

Sundin och Haider tycker att det är viktigt med ”rimlig tillit” till källor – och det är ju bara att hålla med om det, utan tillit blir det svårt att hävda att något är mer trovärdigt än något annat. Men om vederhäftiga källor ger olika besked om samma sak? Ska då strategin fortfarande vara att visa särskild tillit i en viss riktning – inte för att man vet att det är där den ovedersägliga sanningen finns (för man är ju varken virolog eller epidemiolog), utan bara för att man har bestämt sig för det?

Den hållningen är inte bara ointellektuell utan potentiellt direkt farlig.

En diversifierad och svåröverskådlig samhällsutveckling talar i stället för att uppmuntra den som vill vara orienterad att höja blicken och söka information på flera håll. Ett år in i pandemin är råd om att reducera nyhetsintaget och enbart vända sig till den svenska expertmyndigheten, inte rimliga.

Sundin och Haider argumenterar med eftertryck för vikten av källkritisk förmåga och understryker att bibliotek kan spela en viktig roll i att hantera samhällsproblemet med desinformation. ”Menar Thord Eriksson att bibliotekarier inte ska göra egna källkritiska bedömningar eller har förmåga att värdera källors trovärdighet?”, undrar de.

Vad som föranleder frågan är inte lätt att förstå. I min artikel har jag varken skrivit om i vilken mån bibliotekarier bör agera källkritiskt eller ifrågasatt deras förmåga till det.

2 kommentarer

  1. Tack! Reagerade på detta på kursen. Tycker att vi på bibliotek kan lyfta metoder för källkritik och frågor om information och kritiskt tänkande mer i program och handledning, men att ”snäva in” till dessa källor som i kursen är fel väg. Tack igen för debatten.

  2. Tycker att Eriksson läser Sundin och Haider som fa’n läser bibeln. Repliken kommenterar inte forskarnas inlägg utan skriver om annat.

Kommentarer är avstängda.

Senaste nytt

Essä

Bördan av att spegla

Kärleken till litteraturen förde Sarah Hannah Gómez till yrket som bibliotekarie. Men hennes avsky för själva biblioteket var samtidigt stark. Hon beslutade sig för att ge icke-vita besökare en bättre upplevelse än den hon själv hade haft under sin uppväxt.

15 jun 2021 • 9 min