Replik: Särskilt viktigt att välja bort i kris

22 mar 2021 • 3 min

Att begränsa antalet källor i en infodemi är inte att visa förakt för fria medier – det är tvärt om nödvändigt. "Synnerligen anmärkningsvärt" skriver Jutta Haider och Olof Sundin om Thord Erikssons ledare och saknar även ett tydligare svar från KB.

Thord Eriksson har gjort mycket gott för Biblioteksbladet sedan han tillträdde som redaktör. Vi blev därför mycket förvånade när han i en ledare från den 17 mars hävdar att Kungliga biblioteket, KB, visar ”förakt” genom att erbjuda en kurs i källkritik med namnet Coronainfodemin – Ett lackmustest på din motståndskraft mot falsk information. Det är ett starkt och synnerligen anmärkningsvärt påstående, antagligen gjort för att provocera fram en debatt. Vi hade också önskat att KB:s ledning på ett tydligare sätt än i deras svar till debattartikeln tagit ställning för vissa principiella frågor om bibliotekens och bibliotekariers roll vid källkritik.

Den 13 februari 2020 menade WHO att vi inte endast stod inför en pandemi utan också en infodemi som innebär ”too much information including false or misleading information in digital and physical environments during a disease outbreak”. Detta överflöd av information som – inte minst under pandemins början – skapade för många en mycket svår oro. Att rekommendera en försiktighet i hur man håller sig uppdaterad är en motiverad ståndpunkt som denna kurs är långt ifrån ensam att inneha.

Att välja bort är alltid nödvändigt – ingen kan läsa allt. Det gäller förstås särskilt i tider av kris. Om kursen uppmuntrar kursdeltagarna att under infodemin vara försiktiga med ”sensationalistiskt inriktade massmedier” är heller inte det överraskande. Tvärtom. En kunskap om hur den digitala infrastrukturen fungerar och hur just det ”sensationalistiska” tenderar att spridas mycket mer än det gråa, forskningsbaserade, är en viktig kunskap att förmedla.

Problemet med desinformation är inte bara ett problem för individens hälsa eller psykologiska välbefinnande, utan även för samhället i stort. Det har – utöver WHO – till exempel lyfts på EU-nivå liksom nationellt av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, och Must (den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten). Det senaste året har vi även sett hur de digitala plattformarna agerat proaktivt genom att ta bort uppenbart falska uppgifter och i många fall (exempelvis Google) länkar till motsvarande Folkhälsomyndigheten i olika länder.

Thord Eriksson tycks ge uttryck för en i vår mening problematisk missuppfattning om källkritik, att alla källor måste granskas utifrån samma principer, som om källkritik är ett neutralt redskap som var och en kan använda för att bedöma innehållet i en källa, oavsett vad den handlar om. Nej, vi kan inte tolka och analysera innehållet i vetenskapliga artiklar om epidemiologi eller virologi. Men vi har kunskap nog att bedöma källans, dvs den tidskrift där innehållet publiceras, trovärdighet.

Kunskap är komplex och i rörelse, men Nationalencyklopedin är faktiskt trovärdigare än det högerextrema uppslagsverket Metapedia, FN:s klimatpanel, IPCC, är trovärdigare än lobbygrupp finansierad av pengar från oljeindustrin och, ja, Europeiska smittskyddsmyndigheten, ECDC, är trovärdigare än Mewas twitterkonto. Utan rimlig tillit är ingen källkritik möjlig. Bibliotekarier har kunskap om informationskällor, hur de cirkulerar i den digitala infrastrukturen och vilken trovärdighet de bör ges och det är en kunskap de förstås ska använda.

Menar Thord Eriksson att bibliotekarier inte ska göra egna källkritiska bedömningar eller har förmåga att värdera källors trovärdighet? I Biblioteksbladets valenkät från 4 september 2018 fick riksdagspartierna bland annat svara på hur de såg på bibliotekens arbete med källkritik. Alla partier var positiva till det arbetet, utom Sverigedemokraterna som svarade så här: ”När det gäller källkritik ska inte biblioteken göra egna bedömningar, det skulle vara direkt odemokratiskt.” Det är alltså inte enbart desinformation som används som politiskt slagträ i debatten, utan ”källkritik” i sig.

Det är en viktig fråga för samhället att diskutera var någonstans ansvaret för att hantera desinformation, konspirationsteorier eller extremism ska ligga: plattformar, staten, individen och så vidare. Vi menar att det viktiga är hur ansvaret mellan dessa fördelas och hur relationen ser ut dem emellan. Här har bibliotekarier en viktig roll att förklara dessa relationer och denna ansvarsfördelning.

I vår kommande bok Paradoxes of Media and Information Literacy diskuterar vi dessa och andra brännande frågor. Att säga det är komplext är en underdrift, men att hävda att KB – eller andra aktörer som uppmanar till försiktighet under infodemin – visar ett ”förakt” eller att det är ”genant och helt obegripligt” är minst sagt magstarkt. Det leder inte vidare till en konstruktiv diskussion utan underminerar tvärtom själva grunden för en sådan.

Jutta Haider, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås

Olof Sundin, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Lunds universitet

1 kommentarer

  1. Helt klart finns just nu en konflikt mellan de som vill lära ut klassisk källkritik och och de som i hög grad vill ersätta sådan med ”källtillit”, och här står jag till hundra procent i det förra lägret. Jag kan rent av gå så långt som till att se de senare som en fara för demokratin.

    För har även ”seriösa” nyhetskällor som DN och SVT ibland visat sig sprida felaktig information? Absolut! (I det senare fallet är det bara att gå igenom granskningsnämndens fällningar för att få exempel!) Ibland på grund av slarv, ibland på grund av bristande kunskaper inom ett visst område, ibland dessvärre på grund av ideologiska övertygelser inom en journalistkår som på intet sätt är representativ för befolkningen i dess helhet.

    Och ska vi sedan se till just pandemin… Det är ett odiskutabelt faktum att FHM och andra svenska myndigheter i dess början spred mycket information som senare visat sig vara helt uppåt väggarna felaktig och som klart gick emot vad internationella organisationer som WHO samtidigt sade. Om något bevisar pandemin alltså riskerna med ”källtillit”, och inte alls behovet av sådan.

Kommentarer är avstängda.

Senaste nytt

Essä

Bördan av att spegla

Kärleken till litteraturen förde Sarah Hannah Gómez till yrket som bibliotekarie. Men hennes avsky för själva biblioteket var samtidigt stark. Hon beslutade sig för att ge icke-vita besökare en bättre upplevelse än den hon själv hade haft under sin uppväxt.

15 jun 2021 • 9 min