De unika mötesplatser som biblioteken är skulle försvinna om resurserna helt lades på digitalisering. "Vi ska givetvis möta framtiden med de bästa förutsättningarna men utan att glömma att mötet också existerar mellan människor", skriver Lukas de Veen i replik på Mattias Beijmos krönika.

Vad är ett egentligen bibliotek? Det är en tanke som slår mig när jag läser Mattias Beijmos text. Han vill se ett bibliotek som i än högre utsträckning satsar på att vara en digital lägereld, snarare än en miljonkatedral, som han beskriver det.

Vi är nog få i dag som skulle vilja se en tillbakagång till äldre tiders bibliotek. Som enbart sysslar med böcker, där tecknade serier inte är fint nog och där tystnaden är kung. Ändå kan man lätt få bilden av att biblioteksväsendet i dag är sådant, eller åtminstone vurmar för att fortfarande vara så, om man läser Beijmos text. I Tobias Nordbergs svar kan man vidare få den uppfattningen att det dessutom är en bild som romantiseras.

Man kan undra vilka bibliotek Beijmo besökt det senaste decenniet.

I dagens marknadskapitalistiska och konsumentivriga tid är biblioteken, möjligen tillsammans med kyrkorna, de enda platserna där du inte förväntas konsumera. Varje enskild medborgare i vårt land har rätt till ett lånekort. Till och med de som inte är medborgare utan besökare, studenter eller flyktingar har rätt till, eller åtminstone möjlighet att bli låntagare. Det är alltså en helt unik plats.

I ett reportage i Sveriges Radio Kultur från förra sommaren presenterar Malmös stadsbibliotekarie Torbjörn Nilsson de ljud som omgärdar bibliotekets salar som ett ”kreativt sorl” (SR P1 01-06-20). Att tystnaden för alla besökare inte nödvändigtvis är påbjuden eller alltid så önskvärd men att sorlet skall skapa samtal, lust och entusiasmera. Det är ett nytt sätt att betrakta biblioteken, mer som ett forum eller en mötesplats. Långt ifrån den romantiska bilden, men kanske hand i hand med vad Nordberg beskriver som kommunpolitikernas tanke och idé. Samtidigt, är det inte just som en sådan plats biblioteken fungerar, inte bara i dag utan historiskt?

Denna unika mötesplats skulle försvinna om katedralbudgeten i stället lades på att digitalisera loss

De svenska folkbiblioteken har sitt ursprung inom kyrkan under sent 1700-tal. Redan under tidigt 1800-tal kom sedan biblioteken att bli en naturlig del av undervisningen i och med folkskolestadgan. Länge gick bibliotek hand i hand med just skola och utbildning, och gör så än i dag sett till det starka band som skolan, vuxenutbildningen och SFI har med biblioteken. Människan i möte med text, men också i möte med varandra och andra tankar, andra språk. Då var syftet att främja kunskap och rationalism, vilket kvarstår än i dag. Även här är biblioteken en mötesplats där besökare med olika bakgrund möts dagligen. Med Beijmos krönika i åtanke skulle denna unika mötesplats försvinna om katedralbudgeten i stället lades på att digitalisera loss. För även om antalet e-medier och e-utlån ökar på biblioteken lär vi någonstans definiera vad kärnverksamheten är. Vi ska givetvis möta framtiden med de bästa förutsättningarna men utan att glömma att mötet också existerar mellan människor. Biblioteken måste kunna vara digitala, utan att det digitala ska definiera verksamheten.

I Mattias Beijmos tankeexperiment läggs lejonparten av bibliotekens finansiella stöd på digitalisering. Det är förmodligen att göra biblioteken en otjänst. För den som varit med i svängarna de senaste åren vet att digitalisering sällan innebär att kompetent personal anställs. Snarare sägs upp. Och biblioteken behöver mer kompetens, mer personal och mer trygghet. Bibliotekarier släcker eldar varje dag och behöver kanske inte i lika hög utsträckning tända lägereldar i en digitaliserad värld. Det är visserligen också viktigt, men skall inte ske på bekostnad av något annat.

Lukas de Veen
Bibliotekspedagog och kulturskribent