Sundeen och Blomgren borde granska hoten istället

Ska varje bibliotekarie som avstår från att köpa in böcker med högerextremt och rasistiskt innehåll, vara rädd för att kallas aktivist? Det undrar Jonas Aghed i ett svar till Roger Blomgren och Johan Sundeen.

Artikeln är en replik på essän Bibliotekarier – inte vilka byråkrater som helst.

Det är inte helt lätt att ta Johan Sundeens och Roger Blomgrens utläggning om den svenska bibliotekariekåren under pandemin på allvar. Som när de delar in offentligt anställda bibliotekarier i olika ”idealtyper” och klassar en av dem, den ”aktivistiska” typen, som mindre duglig och legitim eftersom den bär på ”externt influerade föreställningar” och ”söker begränsa vår rätt att ta del av litteratur med till exempel föregivet främlingsfientliga avsändare”. Eller när de förklarar att bibliotek inte bör vara ”superinstrument för att sprida demokratiska värderingar”, men gärna får bidra ”till att säkerställa en av våra viktigaste positiva rättigheter – möjligheten att utöva medborgarskap”. Men det är som företrädare för Bibliotekshögskolan i Borås som Sundeen och Blomgren bygger halmgubbar och för fram ett politiskt budskap som hämtat ur en sverigedemokratisk propagandainlaga. Och då är det allvarligt. Predikar de på samma sätt för sina studenter?

Är det aktivism i biblioteksmiljö Sundeen och Blomgren har svårt för skulle de kunna forska på de högerextremister och rasister som under senare tid, med påtryckningar och hot, har börjat styra folkbibliotekens litteraturinköp. 2019 kom DIK med en rapport om arbetsmiljön på folkbiblioteken, Samhället drar sig tillbaka. Enligt den har 23 procent av alla folkbibliotekarier ”upplevt påtryckningar kopplade till medieinköp de senaste två åren” och påtryckningarna, ”kontakter som på något sätt uppfattats som hotfulla eller befallande”, har ofta rört ”högerextrem och rasistisk litteratur”.

Det är följaktligen flera hundra, kanske uppåt ett tusental bibliotekarier som har drabbats de senaste åren. I vissa fall av direkta hot från besökare, via jobbmejl och per telefon. 12 procent uppger att deras ”bedömningar av medieurval har förändrats på grund av påtryckningar” och i enkäten till grund för rapporten anger flera respondenter att de har lärt sig att köpa in de där böckerna som inte uppfyller normala kvalitetskrav, men propagerar för en viss politik, i förväg, för att inte riskera bråk, kritik eller hotfulla situationer.

Men Sundeen och Blomgren gör bibliotekarierna till problemet och som de målar upp det gör högerextremisterna och rasisterna som pressar och hotar bibliotekarier närmast en god gärning. De tar väl bara sitt medborgerliga ansvar? Och bibliotekarier som inte vill köpa in högerextrema eller rasistiska skitböcker men gör det ändå för att de känner sig tvingade till det, borde såklart ge akt på sina ”aktivistiska” böjelser. Sundeen och Blomgren exemplifierar med bibliotekarier som är med i föreningen Bibliotek i Samhälle. Medlemsantalet i föreningen har växt explosionsartat på senare år, får vi förmoda.

Vi tänker oss normalt plikttrogna, kvalitetsmedvetna bibliotekarier, som väljer att inte köpa in högerextrema eller rasistiska böcker av det enkla skälet att de hellre lägger pengarna på någonting bättre. Det kan vara bibliotekarier som arbetar på små filialbibliotek i städers periferi, eller på bibliotek i landsorten. De högerextrema eller rasistiska böckerna är sådana som recensenter på borgerliga tidningars kultursidor inte tar i med tång, men som i vissa fall kommer att landa i facksalar på universitetsbibliotek eller större städers folkbibliotek, huvudbiblioteken, eller i varje fall, om de är skrivna på svenska, går att få tag på via Kungliga biblioteket. Ska ändå varenda bibliotekarie som väljer bort att köpa in sådana böcker behöva vara rädd för att pekas ut som ”aktivist”? Är det vad som gäller, om Sundeen och Blomgren får bestämma?

Jonas Aghed, skolbibliotekarie, Stockholm