Är bibliotekarier lika självkritiska som journalister?

Svenska mediers bevakning av Gaza är bra – ändå undertecknade jag uppropet om "undermålig" journalistik. Hur tänkte jag? Och hur kommer nästan lika skarp kritik mot biblioteken att tas emot?

Thord Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare,

thord@biblioteksbladet.se

Samtidigt som allt talar för att Israel begår krigsbrott i Gaza och vägrar journalister tillträde till området växer kritiken mot hur medierna speglar situationen. I ett upprop publicerat förra veckan, initierat av journalisterna Magda Gad och Edgar Mannheimer, beskrevs rapporteringen som så undermålig att den ”bidragit till att legitimera det som av de flesta folkmords- och även Förintelseexperter nu beskrivs som just det: ett pågående folkmord”.

Runt 500 svenska journalister, bland andra Göran Rosenberg, Bitte Hammargren, Jan Guillou samt utrikeskorrespondenterna Johan Mathias Sommarström och Cecilia Uddén finns bland undertecknarna.

Detta föranledde en fråga från Kulturnyheterna i SVT: Hur kommer det sig att några av de reportrar som ligger bakom stora delar av Gaza-bevakningen i ledande svenska medier verkar anse att deras arbete är så dåligt att det befrämjar folkmord?

Det var förstås en helt rimlig undran.

Journalister som bevakar Gaza begränsas av att Israel inte släpper in några medier i området. Trots det tycker jag att den svenska Gaza-bevakningen är bra. Ändå undertecknade jag förra veckans upprop. Hur tänkte jag?

Min invändning mot Gaza-journalistiken handlar mindre om den direkta bevakningen och desto mer om andra redaktioners jobb. Är till exempel Sveriges politiska journalister tillräckligt skarpa och envisa i sitt ansvarsutkrävande kring regeringens jämförelsevis extrema hållning i fråga om bistånd till Gaza? Jag anser inte det, och detta har med tiden stått alltmer klart.

Hur situationen benämns i annan rapportering kan också ifrågasättas, något SVT-journalisten Lina Makboul belyst i en debattartikel. ”Varför är ’avrättning’ ett legitimt uttryck när Hamas skjuter civila – men inte när en liten flicka skjuts ihjäl av IDF, trots bekräftade detaljer om antal kulhål och förlopp?”

Förra veckans upprop var hårt formulerat – och lägger ribban högt för den tidskrift som Gad, Mannheimer och den avhoppade DN-reportern Alexandra Urisman Otto ska lansera i höst – men motiverat.

Går det att ana en liknande diskussion om hur biblioteken förhåller sig till Gaza? Kanske inte riktigt, men bibliotekarien Agnes Kotka efterlyser en mer konsekvent hållning till händelser i omvärlden: ”En fjortonåring kommer in i biblioteket och frågar: ’Varför finns det ingenting här om folkmordet mina släktingar utsätts för just nu? Kan det inte finnas information på biblioteket precis som med Ukraina?’”

Det blir intressant att följa vilka reaktioner hennes artikel väcker. Är självkritiken lika stark bland bibliotekarier som bland journalister?

Thord Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare,

thord@biblioteksbladet.se

0

Skriv ut