Reagera innan politiken drar för långt från det vi vill se
8 maj 2026 • 2 min
I USA har flera delstater stiftat "frihet-att-läsa"-lagar som förhindrar bokcensur. "Även när pendeln har slagit långt åt det repressiva hållet så går det att förändra", skriver Svensk biblioteksförenings ordförande Helene Öberg.
Helene Öberg, Svensk biblioteksförenings ordförande.
Biblioteksföreningen har genomfört sitt bibliotekspolitiska toppmöte inför årets val. På plats fanns politiker och tjänstemän från departement, riksdag, kommuner och regioner, tillsammans med våra medlemmar och civilsamhället.
Huvudtalare var Maria McCauley, tillträdande ordförande för den amerikanska biblioteksföreningen. Hon berättade om politiska bokförbud och långtgående föräldrakontroll när det kommer till vad som får finnas på skol- och folkbibliotek är en realitet i USA, och den bibliotekarie som sätter barnets rätt i centrum och inte accepterar den styrning som sker, kan förlora jobbet. Det kan låta extremt i en svensk kontext, men vi vet av erfarenhet att amerikanska trender inte sällan når hit. Det finns till exempel redan nu en stor acceptans i Sverige för att kontrollera barns tillgång till internet och därmed begränsa deras möjlighet till information.
Läs mer >> Hon tar strid för att biblioteken ska vara en plats för alla
På senare tid har jag uppmärksammat hur politiker argumenterar för sin rätt att kontrollera hur pengarna används när kultur finansieras med skattemedel. Det är en stor missuppfattning som bryter mot den kulturpolitiska modell som Sverige traditionellt haft. Där sätter politiken ramarna, bland annat genom tilldelning av medel, men de styr inte vilka företeelser som skildras, hur det görs eller vad som finns på bibliotek eller museer.
Rapporten Så fri är konsten från Myndigheten för kulturanalys (2021) tittade bland annat på vilken status principen om armlängds avstånd har i en kommunal kontext. Den visade att det finns en medvetenhet om principen, men att den i vissa fall kritiseras och att det organisatoriska skyddet för den är bristfälligt. Det finns med andra ord skäl att tala om vikten av denna princip så att den inte vattnas ur.
Vi som är angelägna om bibliotekens uppdrag och förutsättningar har därför en särskilt viktig bildningsuppgift just nu. Vi behöver bidra till ökad kunskap hos politiker och visa på hur aktuella tendenser riskerar att leda till principiella förändringar av till exempel armlängds avstånd. Svensk biblioteksförenings valplattform, med konkreta förslag på hur bibliotekens förutsättningar kan stärkas, blir också ett viktigt inspel i utformningen av ny politik.
Maria McCauleys berättelse vittnar också om att påverkansarbete gör skillnad. Tio delstater har antagit lagar som skyddar intellektuell frihet, eller så kallade ”frihet-att-läsa-lagar”. Det visar att även när pendeln har slagit långt åt det repressiva hållet så går det att förändra. Därför är det viktigt att vi i Svensk biblioteksförening syns, har konkreta förslag och arbetar proaktivt för att skapa opinion innan trender och politik drar för långt från det vi vill se.
Det bibliotekspolitiska toppmötet blev ett utmärkt startskott för vår valårssatsning, som kommer att följas av bland annat en turné där jag hoppas att många kan vara på plats för att lyssna på samtalen med politiker och bibliotekarier runt om i Sverige.
1 kommentarer
”På senare tid har jag uppmärksammat hur politiker argumenterar för sin rätt att kontrollera hur pengarna används när kultur finansieras med skattemedel. Det är en stor missuppfattning som bryter mot den kulturpolitiska modell som Sverige traditionellt haft.” – Ja, det bryter mot den etablerade modellen. Men någon ”stor missuppfattning” är det knappast, utan ett fullt logiskt förhållningssätt förankrat i demokratins grundprincip. Ett förhållningssätt jag för min del innerligt hoppas ska få ordentligt genomslag i vårt land. För om principen om armlängds avstånd ska fungera som tänkt handlar det inte bara om att politikerna ska hålla distans, utan också om att biblioteken ska agera så sakligt och objektivt som möjligt. Så är i dag knappast fallet, och då jag bl.a. här på Biblioteksbladet har argumenterat för den saken har jag mest mötts av hat, från biblioteksfolk som uppenbarligen anser att det är deras gudagivna rätt att använda skattepengar för olika typer av vänsteraktivism och att bibliotekslagens krav på ”allsidighet” i utbudet med fördel ignoreras. (Ironiskt nog är det de som därigenom i praktiken är det största hotet mot principen om armlängds avstånd, och mot biblioteken i sig, eftersom högersidans politiker i längden omöjligen borde kunna acceptera detta.) Men vad annat är väl att förvänta från en yrkesgrupp där i kommande val mer än tre gånger så många kandiderar för Vänsterpartiet som för Tidöpartierna totalt…