Rektorer som förstått behöver ett slagord

De som investerar i skolbibliotekstjänster och förstår hur det kan göra skillnad för eleverna, borde gå samman kring en gemensam paroll, tycker Maria Schedvin. "Inte utan min skolbibliotekarie."

Just nu är det väldigt tydligt att Sveriges skolelever får den skolbiblioteksverksamhet som huvudmännen är beredda att betala för. I stället för att sträckkolla komediserier på strömningstjänster ägnar jag mig åt att läsa platsannonser för skolbibliotekarier. Det är minst lika underhållande. Några skolor verkar ha fått eld i baken och förstått att de faktiskt kanske måste anställa någon. Men vem någon är och hur mycket tid någon ska ha för att driva skolbiblioteksverksamhet skiljer sig milsvida åt.

Eller vad sägs om att jobba 20 procent på en tillsvidaretjänst på en skola med 500 elever i? I en mellanstor stad i södra Sverige ska du under en dag i veckan bygga upp en helt ny verksamhet, samarbeta med lärarna, undervisa i informationssökning och källkritik samt arbeta läsfrämjande i klassrummen. Du ska driva (i mån av tid, tillåt mig småle) egna projekt som till exempel bokklubbar och andra projekt. Du ska ansvara för inköp av skolbibliotekets bestånd och dessutom hantera inköp av allt läromedel och utlån samt återlämning av detta. Vi som har eller haft läromedelshantering på vår lott vet att det inte är en vinstlott. Inte ens på en heltidstjänst skulle man klara av allt detta utan att stressa ihjäl sig.

Läs också ›› Var är alla platsannonser?

Generellt sett är det pinsamt ont om heltidstjänster i platsannonserna. Det är allt från 10 procent-75 procent. Ofta ska man dessutom ansvara för flera skolor. Att söka en skolbibliotekarie på 75 procent som ska ansvara för två skolor med mer än 900 elever är inte ovanligt, men helt orimligt. Det finns ingen som kan skapa en hållbar skolbiblioteksverksamhet utifrån de förutsättningarna.

En annan oroväckande spaning är att man inte kravställer biblioteks- och informationsvetenskap som utbildning. I stället anger man krav på erfarenhet som skolbibliotekarie och trumfar med ett krav på lärarlegitimation. Den uttalat meriterande utbildningen är inom pedagogik och överhuvudtaget inte inom biblioteks- och informationsvetenskap. Då söker skolorna oftast en skolbibliotekarie på 50 procent eller mindre. Jag ser framför mig att rektorerna gnuggar händerna och tänker sig att skolbibliotekarien ska gå att använda som Den Perfekta Vikarien.

För de rektorer som inte förstått, förstår inte. Och det är platsannonserna en tydlig indikator på.

Magasin K har gjort en större granskning av de skolbibliotekarietjänster som kommit ut de senaste två och ett halvt åren och konstaterar de stora olikheterna mellan kommunala och fristående huvudmän, mellan antal elever per tjänst samt andra viktiga förutsättningar som starkt påverkar möjligheterna för den anställda skolbibliotekarien att lyckas med uppdraget skolans verksamhet.

I början av 2000-talet figurerade uttrycket ”inte utan min rektor” i flertalet föreläsningar som riktade sig till oss verksamma skolbibliotekarier och som tryckte på hur viktig rektorn är för skolbibliotekets verksamhet. Jag tänker att vi behöver mynta uttrycket ”inte utan min skolbibliotekarie”. Det behöver bli slagord för de rektorer som valt att investera i hållbara skolbibliotekstjänster och som förstår hur man tillsammans med en skolbibliotekarie kan göra skillnad på riktigt för eleverna i skolan i dag. För de rektorer som inte förstått, förstår inte. Och det är platsannonserna en tydlig indikator på.

Min kloka skolbibliotekariekollega Magdalena Ivarsson uttryckte i ett sammanhang att hon ser stora faror i att det snart kommer att utlysas tjänster utan krav på bibliotekarieutbildning där den som antas ändå förväntas lösa allt som ingår i jobbet men på halva tiden och för halva lönen. En sorts “bibliotekspedagogsläsexpertskompis”, som hon uttryckte det så lysande. Jag är rädd att hon har rätt.

Det finns sällan enkla svar på komplexa frågor, men på den här frågan finns egentligen bara ett rätt enkelt svar. Det handlar om huvudmannens ansvar att ta skolbibliotekets verksamhet på allvar och att skapa tjänster utifrån det och förutsättningar för en hållbar skolbiblioteksverksamhet. Först då växer trycket och förhoppningsvis möjligheten för lärosätena att utöka antalet platser på biblioteksutbildningarna. Innan det kan utbildas fler bibliotekarier som vill söka attraktiva tjänster kommer skolorna få lösa det på sitt lattjolajbansätt. För i de usla annonser som just nu underhåller mig på kvällarna finns inga jobb som någon vettig skolbibliotekarie någonsin kommer att söka. Och som man frågar får man svar.

Mer av Maria Schedvin: Bra med nya lagkrav – men det räcker inte