Det finns inget samlat ansvar för svenska biblioteks katastrofberedskap. I stället är det upp till varje institution att förbereda sig för krig, översvämningar eller bränder.

– Bibliotekens grundläggande motståndskraft mot brand eller bomber är mycket viktig, säger Per Cullhed, som är utvecklingsstrateg vid Uppsala universitetsbibliotek.

Svenska bibliotek hanterar samlingar med stort värde, både ekonomiskt och kulturhistoriskt. Det är allt från unika handskriftsarkiv till enstaka föremål som Silverbibeln i Uppsala.

Per Cullhed säger att mycket av grundproblematiken går att lösa genom att bygga bra, så att biblioteken i möjligaste mån står emot till exempel brand eller översvämning. Ett både bra och dåligt exempel på det är biblioteksbranden i Linköping 1996, där han själv deltog under räddningsarbetet. De äldre samlingarna stod i ett slags skyddsrum i källaren, uppdelat på olika nivåer. Det arkivet klarade sig, tack vare tjocka brandväggar.

För den moderna delen av biblioteket gick det sämre. Det lim som akustikplattorna i taket satt fast med smälte vid höga temperaturer. Resultatet blev att takplattorna ramlade ner i ett rutnät över hela byggnaden.[fakta id=”16313″]

En vägledning för biblioteken är de byggnadsnormer och råd som Riksarkivet har tagit fram för arkivbyggnader. Dem följer Carolina Rediviva och säkert många andra bibliotek i möjligaste mån. Men normerna är inte ett krav för biblioteken, som de är för de arkiv som lyder under Riksarkivet.

– Rent formellt kan man säga att myndighetsarkiven har ett bättre formellt skydd än bibliotekens handskriftssamlingar, säger Per Cullhed.

Han tror ändå att Bibliotekssverige har ganska god beredskap för att hantera bränder och vattenskador. Med krig är det en annan sak.

– Det är ju lite knepigare. Men man måste tänka på allt som skulle kunna hända. Rent byggnadstekniskt ska biblioteken klara av att det faller bomber på dem. Och det finns en poäng i att sprida riskerna genom att inte ha allt på samma ställe.

Ett orosmoment om kriget skulle komma är hur lätt de digitala samlingarna skadas.

– Vår IT är väldigt känslig. De tjänsterna skulle kunna slås ut ganska lätt. Därför är vi tveksamma till att göra oss av med äldre material, även om det finns digitalt i dag.

En annan svår fråga är om man ska evakuera delar av samlingarna eller inte. Där finns inget tydligt svar i Carolina Redivivas katastrofplan. Och Per Cullhed tycker att det är svårt att säga generellt om det är bra eller dåligt att evakuera. Det finns goda exempel. Under andra världskriget klarade sig många samlingar eftersom man gömt undan dem eller evakuerat dem till gruvor. Men det finns också risker med att evakuera. Dels kan saker försvinna under arbetet. Dels är det svårt att på förhand veta om den platsen man evakuerar till är säkrare än biblioteket i sig.

Per Cullhed tar ett exempel med en bok som kanske hade funnits i dag om den inte hade evakuerats. En juvelbeströdd praktutgåva av det persiska diktverket Rubaiyat av Omar Khayyam. Det första exemplaret, skapat av brittiska bokbinderiet Sangorski & Sutcliffe, försvann i djupet med Titanic. Men bokbinderiet gjorde ett nytt exemplar.

– När andra världskriget började bestämde man sig för att skydda boken genom att flytta den till ett bankvalv. Men huset där bankvalvet låg träffades av en bomb. Medan bokbinderiet stod kvar hela kriget.