Det här året kunde inte sluta bättre: nu har diskussionerna på våra debatt- och kommentarssidor åter tagit fart. Alldeles uppenbart...

Det här året kunde inte sluta bättre: nu har diskussionerna på våra debatt- och kommentarssidor åter tagit fart. Alldeles uppenbart är det Tintin i Kongo, Lilla Hjärtat och urvalsprinciper och normer på biblioteken och i samhället i stort som har engagerat mest de senaste månaderna.

Lena Grönlunds kloka och resonerande text i förra numret där hon pläderade för ett aktivare och medvetnare förhållningssätt kring de värderingar som reproduceras i biblioteksrummet och dess hyllor, fick stort genomslag. Kanske inte minst därför att hon också så konkret bidrog med en lista på viktiga frågeställningar som kan ligga till grund för såväl egna funderingar som kollektiva diskussioner.

I detta nummer fortsätter debatten med två likaledes kloka texter som anknyter till diskussionerna kring Tintin och Lilla Hjärtat. Att Malin Norrby och Anna-Stina Takala delvis har lite olika utgångspunkter och drar lite olika slutsatser breddar och berikar diskussionen. Men det väsentliga är: Nu förs debatten av dem som ska föra den: bibliotekarierna och inte av proffstyckare och tjommar i marginalen som alltför ofta (och för att det är enklast så) väljer förenkling framför problematisering.

Och Malin Norrby problematiserar när hon redovisar sin kluvenhet för en komplex fråga, när hon personligt talar utifrån egna erfarenheter av en minoritetsposition men samtidigt värjer sig mot tanken på gallringar av viss sorts litteratur eller film samtidigt som hon ger talrika exempel på andra stereotyper i barnlitteraturen än de som varit i hetluften på sistone.

Också Anna-Stina Takala, själv förälder till ett afrosvenskt barn, problematiserar när hon förordar gallring av Lilla Hjärtat på biblioteken med barnperspektivet för ögonen och med stöd av bland annat FN:s barnkonvention.

För egen del kan jag säga att dessa texter, inklusive Lena Grönlunds, på ett bra sätt påmint mig om hur vaksam man måste vara mot perspektiv som ofta är etnocentriska, dvs man betraktar världen med sin egen plats som centrum och gör den till alltings måttstock. Det kräver inte bara vaksamhet utan också kunskap. Den har bibliotekarierna. Därför hoppas jag att diskussionerna kring komplexa frågor som dessa följer med oss in i nästa år – och de får gärna föras i BBL där man kan breda ut sig mera än med 140 twittertecken. Måhända kan man kanske också önska sig att Svensk Biblioteksförening upplåter ytor för diskussion kring detta på till exempel arrangemang som Biblioteksdagarna.

Jag tänker inte alls ge mig på någon summering av året som gått, det gör vi i lite mer lättsam form inne i tidningen. Men det är ändå svårt att komma ifrån att det här med utlån av e-böcker på främst folkbiblioteken har tagit mycket syre under 2012. Huvudvärken är inte bara nationell. Internationellt diskuteras e-boksfrågorna lika intensivt. Vid sidan av IFLA, kraftsamlar även organisationer som EBLIDA (European Bureau of Library, Information and Documentation Associations) för att säkerställa bibliotekens och medborgarnas tillgång till information, även i digital och elektronisk form – ett arbete som Svensk Biblioteksförening nu har beslutat sig för att stödja ekonomiskt. EBLIDA har, som ett led i ett påverkansarbete, enat sig kring ett antal vägledande principer för förvärv av och tillgång till e-böcker på bibliotek. Dessa återfinns i detta nummer i en fri översättning på svenska. Även dessa kan nog tjäna som underlag för en fortsatt diskussion nästa år om e-böckernas vara eller icke-vara på bibliotek.

Vilken roll e-boken överhuvudtaget kommer att spela i den strukturella kris som allt fler talar om att bokbranschen står inför, återstår att se.