Under pandemin blir behovet av en gemensam digital biblioteksplattform synligt, anser statsvetarprofessor Elin Wihlborg. ”Vi måste börja se biblioteken som en nationell resurs istället för en kommunal resurs.”

Pandemin innebär en chockdigitalisering av samhället, sa Elin Wihlborg i en tv-intervju förra våren. Redan innan dess gick många människors väg till nya påtvingade vanor via bibliotekens hjälp att behärska mobilt bank-id och andra digitala nödvändigheter.
Behovet av sådana tjänster har inte minskat och kanske kan den här perioden därför vara ett tillfälle då deras insatser börjar värdesättas efter förtjänst, säger Elin Wihlborg.

Hon är professor i statsvetenskap som i sin forskning om samhällets digitalisering alltid har ägnat biblioteken särskilt intresse. Hennes forskargrupp följde Digitalt först med användaren i centrum, projektet som Kungliga biblioteket, KB, har drivit för att höja den digitala kompetensen hos biblio­tekens personal. Just nu analysear de sitt material.
Ett problem, säger hon, är att insikten om biblioteken som kollektiv nyttighet hittills har varit begränsad, inte minst hos landets kommunpolitiker, som har direkt inflytande över folkbiblioteken. En förklaring till de bristande insikterna är att biblioteken är den enda obligatoriska kommunala verksamheten på kulturområdet, menar Elin Wihlborg.
– Det innebär att politikerna aldrig får frågan som de annars får om allt på kultur- och fritidsområdet – ”är det värt att satsa på det här?” – medan de måste kämpa för sina utläggningar om vikten av ishallar och fotbolls­planer.

Intervjun görs via Zoom. Hon sitter i arbetsrummet hemma i villan i Linköping, lyfter sin kaffemugg mot datorns kamera och tar en tugga på en chocolate chip cookie som hennes dotter har bakat. Något annat som har synliggjorts av pandemin är att det finns mycket att utveckla kring digitalt tillgängliggörande av bibliotekens egna resurser, anser hon.
I den nationella biblioteksstrategin som KB presenterade för två år sedan, föreslås skapandet av en nationell, digital plattform i bibliotekens egen regi, för distribution av e-medier.
– Vi måste börja se biblioteken som en nationell resurs istället för en kommunal resurs. De enda som tjänar på att biblioteken i dag betalar flera gånger för samma tjänst, är det fristående företaget, säger hon diplomatiskt utan att nämna Axiell, som har en monopol­artad ställning som distributör av bibliotekens e-medier.
Problemet gäller även universitetsbiblioteken, tillägger hon. Var för sig betalar de dyra prenumerationer för forskningstidskrifter istället för att göra gemensam sak och gå samman.
– Om vi slår ihop alla universitetsbibliotek så blir de som ett stort amerikanskt universitet, som betalar för en prenumeration en gång.
Hon har till och med skrivit till riksdagsledamöter för att väcka deras intresse för frågan, men det har hittills inte gett resultat.

Elin Wihlborgs avhandlings­arbete i mitten av 90-talet handlade om bredbandsutbyggnaden i mindre kommuner och hon konstaterade redan då att biblioteken spelade en viktig – men varierande – roll i digitaliseringen. En avgörande faktor för lokal utveckling var närvaron av eldsjälar och en politisk och organisatorisk kultur med öppenhet för förändring.

Vilka yttre förutsättningar och åtgärder behövs för den utveckling hon önskar sig nu, snart tre decennier senare?
Hon framhåller att bibliotekens roll som demokratibevarande institutioner måste förtydligas, och kopplar svaret till årets firande av den svenska demokratins hundraårsjubileum.
– Tillsammans med folkbildningen borde de visa hur vi kan vårda och bygga demokratin i ytterligare 100 år. Får jag önska skulle KB tala om ”folkbildningens andra århundrade”. Vi får inte ta demokratin för given, men vi får inte heller ta folkbildningen för given. Vi måste motverka krafter som inte tror på vetenskap och vi måste visa att vår demokrati lutar sig på och bygger på fakta och kunskap.
Har dessa behov blivit synliga under pandemin?
Hon svarar först trevande att det är svårt att hålla isär populistiskt kunskapsförakt och försök att sprida vilseledande information. Sedan landar hon i att detta nog är fenomen som kan ha förstärkts.
– Kunskap om vaccin är något biblioteken kan bidra till, ha föreläsningar om eller jobba tillsammans med primärvården kring. Det är stora samhällsfrågor och vi kan förstås inte lägga det på biblioteken ensamma, men det är viktigt att framhålla att de kan spela en central roll.