Boken och biblioteket hyllas i Edinburgh

I år fyller Skottlands nationalbibliotek 100 år. Det firas med en utställning som hyllar den kraft som finns i böcker och vikten av levande bibliotek.

Edinburgh i augusti är ren och skär galenskap. Staden invaderas. Av massor med turister som är här för att se slottet som står där uppe och kaxar sig, på Castle Rock. De är också i Edinburgh för att se och höra allt det andra pampet, kiltarna, säckpiporna, whiskeyn, ölen, pubarna, de imponerande byggnaderna, vindlande backar och den gamla vulkanen, Arthur’s Seat i Holyrood Park.

Men det är inte den turismen som förvandlar Edinburgh till ett enda stort tivoli. Parallellt anordnas ett antal olika festivaler som alla tar mycket plats i staden. Den som syns och hörs allra mest är the Fringe, scenkonstfestivalen som erbjuder närmare 4 000 shower och utställningar under mer än tre veckor. The Fringe är egentligen småsyskonet, den vanartiga sidekicken till den mer finkulturella Edinburgh International Festival, men är sedan länge mycket större.

Dessutom anordnas en stor bokfestival med författarsamtal, diskussioner och andra evenemang, en filmfestival med en hel del internationella inslag, och en konstfestival. I en stor del av staden går det knappt att ta sig fram under den här perioden. Besökarna, artisterna och alla kring evenemangen är överallt, både i form av massivt affischerande och flyersutdelande, men också fysiskt, det är trångt, stökigt och högljutt.

National Library of Scotland befinner sig mitt i det där, på George IV Bridge, mittemot folkbibliotekskollegan Central Library. Biblioteket är med i programmet både på Fringe-festivalen och bokfestivalen, om än i liten skala och med ett annat ton- och färgläge. Bland annat handlar det om de levande författararkiv som biblioteket har hand om, som aktiva författare kontinuerligt skänker så att materialet i alla möjliga former och format, kan betraktas av allmänheten. Mer om det i en kommande artikel.

Även Dear Library är en del av the Fringe-programmet, liksom de tillhörande författarbesöken inne i utställningslokalen. Under ett antal tillfällen under festivalperioden ges så kallade Story Sessions där två författare per gång läser högt ur sina egna böcker, men också ur böcker som har betytt mycket för dem.

Det är därför Elspeth Wilson just nu sitter här framför en publik på kanske 17–18 personer i ett hörn av lokalen. Ingen har valt att mysa i de två enorma puffarna alldeles framför hennes stol. Istället har åhörarna tagit plats på stolar och i ett par soffor och fåtöljer. Elspeth Wilson och hennes kollega Frances McKendrick har precis presenterats, en smula teatraliskt och med stora ord, av Harriet MacMillan som har titeln director för Edinburgh i dess roll som City of Literature och är medlem i Unescos internationella nätverk av kreativa städer inom litteraturområdet. Den skotska staden var först ut 2004 men numera ingår även Göteborg i det nätverket.

Efter att Frances McKendrick, med en tydlig skotsk accent, har läst ur sin bok och tipsat om Adam Kay och hans storsäljare Det här kommer att göra ont, har Elspeth Wilson tagit plats på den låga trästolen. Hon, klädd i blå-blommig blus med en beige-gul väst ovanpå och byxor i samma nyans, läser först en bit ur Donna Tartts Den hemliga historien innan hon kastar sig över sin nya novell, med inlevelse och entusiasm, på städad engelska.

Harriet MacMillan är lyrisk efteråt, inte minst över valet av författare, så olika i sina uttryckssätt och ändå finns det beröringspunkter i hur de skriver om sina kroppar och om smärtsamma upplevelser.

”Tack så mycket till biblioteket och tack till er för att ni var en så underbar publik. Författarna kommer att stanna kvar här efteråt, om ni vill prata om deras böcker och om skrivande, om litteratur.”

Martha Burns Findlay började som programansvarig på det skotska nationalbiblioteket i slutet av 2019 och bara några månader senare blev det pandemi och hennes och bibliotekets förutsättningar att möta publiken, förändrades över en natt.

– Vad gäller Dear Library visste vi från början att det skulle bli något som verkligen berättar vad vi är och vad vi står för, säger Martha Burns Findlay.

Hon konstaterar att ursprungstanken var en utställning om älskade böcker som betytt mycket, men att den med tiden förändrades till att bli mer än så. Nu handlar Dear Library också om bibliotekssektorn, i Skottland och internationellt, inte minst för att det är en sektor och en plats, ett uppdrag, en demokratiyttring som är under hot.

– I vår digitala värld är det också viktigt att ifrågasätta bilden av att biblioteket är en mindre viktig plats och har en mindre viktig funktion än tidigare. Vi är och gör mer i dag än vi någonsin har gjort. Det handlar om litteratur och läsande, om att erbjuda gratis information, men också om vad biblioteken är och gör i ett samhälle. Vi har öppet för fattiga människor, för trasiga människor. Vi ska vara en säker plats för alla, slår Martha Burns Findlay fast.

Utställningen som är ett samarbete mellan National Library of Scotland och folkbiblioteken i Skottland, ska ge besökaren nya perspektiv, nya tankar kring vad biblioteket kan hjälpa dig med och vad du kan göra för biblioteket. I det öppna rummet finns bland annat en samling med gula kort som ger exempel på vad bibliotek runt om i världen gör, för demokratin, för yttrandefriheten, för miljön och klimatet, för medmänniskorna, nyanlända såväl som boende som har bott i lokalsamhället i urminnes tider.

Dear Library ska alltså vara både och, både en diskussionsstartare kring vad ett bibliotek är och kan vara, men det ska också ses som en kärleksförklaring till boken. Det är därför utställningen också består av hörn/bokhyllor, där författare, men också till exempel den folkkära fotbollsspelaren Pat Nevin, får chansen att tipsa om de fem böcker som har betytt mest för dem. Han lyfter förresten PG Wodehouse, Albert Camus (Främlingen), Hunter S. Thompson, Jane Austen och Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams. Här i rummet finns också till exempel deckarförfattaren Val McDermid, hennes kollega Ian Rankin och sångerskan Lauren Mayberry (Chvrces), eller snarare, deras boktips är här.

Åter till Martha Burns Findlay som funderar kring vad National Library of Scotland egentligen är.

– Vi, precis som andra motsvarande bibliotek, är just ett bibliotek som tillhandahåller information och vi ska vara en tillgänglig miljö för våra besökare. Samtidigt är vi, med våra samlingar, tio våningar med böcker, kartor, musik och så vidare, också som ett museum, säger hon.

Martha Burns Findlay menar att bibliotekets utmaning är att nå nya besökare. Bibliotekets yttre är imponerande, men anonymt. Så det gäller att bjuda in, att vara välkomnande och Dear Library-utställningen är också medvetet utformad så att den ska vara lättillgänglig.

– Men den ska också ge känslan av att du faktiskt är på ett bibliotek. Du får känna på böckerna, bläddra i dem. Det är inte ett museum. Å andra sidan måste du som besökare läsa de böcker som finns i läsesalarna, på plats, och du måste visa legitimation och skriva in dig för att få tillgång till de skatterna, poängterar Martha Burns Findlay som för att understryka bibliotekets många roller.

National Library of Scotland har också en filial i Glasgow och en läsesal för kartor på ett annat ställe i Edinburgh, i Causewayside Bulding. För Martha och hennes kollegor är det viktigt att biblioteket ska vara hela Skottlands, till för alla.

– Från början, när det byggdes, tänkte man inte särskilt mycket på att biblioteket skulle vara lättillgängligt, till för allmänheten. Det var till för forskning, för studier. Det utrymme som finns för utställningar är litet, mycket begränsat, så min förhoppning är att vi, med stor försiktighet, ska kunna stöpa om denna stora byggnad till något mer ändamålsenligt. Det kommer att göra att fler kommer att hitta hit och att vi ännu mer kan bli ett bibliotek för alla, säger Martha Burns Findlay där hon sitter vid ett kafébord alldeles bredvid den stora trappan upp till läsesalarna.

Om du har vägarna förbi Edinburgh så finns utställningen Dear Library kvar fram till den 18 april nästa år.