Osäkerheten ute på biblioteken är stor, märkte Ann Catrine Eriksson när hon skrev om hur man implementerar barnkonvetionen i boken Löpa linan ut. Här förklarar hon hur det görs.

I våras tog alla folkbibliotekschefer i landet emot den lilla boken Löpa linan ut som ska vara ett stöd i deras arbete med att implementera FN:s konvention om barnets rättigheter. En av författarna är Ann Catrine Eriksson som är biblioteksutvecklare i Region Sörmland. Under två år jobbade hon och hennes tre kollegor från andra involverade regioner med att färdigställa skriften.
– Uppdraget hade vi från FN, kan man säga. Vi ska ju jobba enligt barnrättskonventionen och vi ansåg att vi inte gör det, säger hon.
2011 gjordes en enkätundersökning av hur chefer på både folk- och regionbibliotek såg på barnkonventionen. Svaren gjorde klart att det fanns stora kunskapsbrister på ledningsnivå.

Man använder barns kompetens på ett mer självklart sätt

Ur detta föddes idén om att ta fram metodhandboken. Ann Catrine Eriksson och hennes medförfattare började med att fråga ett antal folkbibliotekschefer om de ville vara med och jobba fram modellen. Sedan anordnade de ett utvecklingsarbete för cheferna och bjöd in olika expertföreläsare. Bland annat lyssnade de till barnrättsstrategen Monica Gustafsson-Wallin från Region Sörmland, där man under många år har utbildat barnrättspiloter som kan stötta sin chef i implementeringen av barnkonventionen, och till Elizabeth Englund som är sakkunnig inom barnets rättigheter på Sveriges kommuner och landsting, SKL. [fakta id=”21362″]

Arbetet resulterade i en strategisk modell i åtta steg som är tänkt att hjälpa läsaren att göra de 54 artiklarna i konventionen till verklighet i den egna biblioteksverksamheten.
– Boken ska vara ett stöd till chefen så att hen kan gå igenom hela processen, komma ut på andra sidan och faktiskt ha gjort skillnad för barn. Egentligen är det alla vuxnas ansvar att se till att barnrättskonventionen efterlevs, men på ett bibliotek är det chefens ansvar att se till att det finns en hållbar organisation kring det här arbetet.
Under våren skickades alltså Löpa linan ut till alla folkbibliotekschefer. Ann Catrine Eriksson berättar att intresset varit stort. Många har läst skriften och flera kommuner har påbörjat sitt utvecklingsarbete genom att hålla workshops och anordna föreläsningar i ämnet. Andra har börjat planera för implementeringen.
– Det känns som att det bubblar. Det händer väldigt mycket nu och det finns en hög ambitionsnivå inom biblioteksvärlden. Man vill förbereda sig inför att konventionen blir lag, även om ingen vet exakt vad det kommer att innebära.

Uppdraget hade vi från FN, kan man säga

Med tanke på att Sverige ratificerade FN:s konvention om barnets rättigheter redan 1990 så tycker Ann Catrine Eriksson att biblioteken är sent ute. Man ska jobba enligt konventionen oavsett om den är lag eller inte, påpekar hon. Sverige har tidigare fått kritik av FN:s barnrättskommitté, bland annat för att inte ta beslut i enlighet med barns och ungas bästa.
Ann Catrine Eriksson upplever att ­konventionen har högre status i exempelvis Norge, där den varit lag sedan 2003. Hon har till exempel varit på konferenser där man har haft många medverkande barn och unga.
– Man låter barn berätta om sina medievanor, i stället för att någon från medierådet rapporterar om en undersökning. Man använder barns kompetens på ett mer självklart sätt än vi gör i Sverige.
Nu hoppas hon att den nya lagen sätter skjuts på arbetet även i Sverige.
– Här tror man att det är komplicerat att prata med barn, att man måste ha gått en kurs i en särskild metod för att ens närma sig dem, när man egentligen bara behöver sätta sig ner. Det finns så mycket att göra, men det finns också en rädsla för att göra fel, säger hon.