Anette Novak leder samordningen av myndigheternas MIK-strategier. Hon berömmer biblioteken för att nå ut i "demokratins kapillärer", men tycker att de kan bli bättre på att sprida medie- och informationskunnighet.

Under bokmässan i höstas tillkännagav regeringen att Statens medieråd där Anette Novak är direktör, har fått i uppdrag att samordna myndigheternas MIK-strategier.
– Vi har fått två miljoner kronor i år och två miljoner nästa år för att bygga upp den sammanhållande strukturen. Men jag poängterar, det är inte vi som är grejen. Samordnaren är bara en liten knappnål. Landskapet är det stora. Vi ska inte förse svenskarna med MIK. Det som behövs är en effektivisering av det som finns.
Anette Novak konstaterar att mycket av det som görs är ganska projektorienterat och kortsiktigt, alltför eldsjälsberoende.
– Det är viktigt att skapa kontinuitet och en robusthet i systemet. Det är väl det vi hoppas att bidra till, gemensamt med alla aktörerna.
Att bli direktör på Statens medieråd var ett logiskt steg att ta för den före detta journalisten som under 2015 och 2016 var ansvarig för den statliga medieutredningen, förordnad av dåvarande kulturministern Alice Bah Kuhnke.
Då handlade det mycket om, som Anette ­Novak uttrycker det, att säkerställa medborgarnas tillgång till kvalitativ information så att de kan fatta egna beslut och vara en del av den demokratiska processen. Det spåret är hon fortfarande inne på, hon understryker gång på gång betydelsen av samhällsmedborgarnas medie- och informationskunnighet. Att vi alla ska kunna söka, värdera och analysera information.

Många ungdomar kan vissa saker bättre än bibliotekarierna

”MIK är en del av demokratins försvar” skrev hon i en krönika på Svensk biblioteksförenings hemsida i februari i år. Där förklarade hon också: ”En medie- och informationskunnig medborgare, en medieborgare, kan identifiera om de individuella fri- och rättigheterna kränks och protestera. Utan MIK riskerar dessa framsteg vi gjort i vårt samhällsbygge att erodera i det tysta.”

Anette Novak talar om biblioteken som ”en existerande infrastruktur som når ut i demokratins kapillärer”. Som hon ser det är det en utmaning att reda ut ansvars- och resursfördelningen när det kommer till ­information. Hon tar ett exempel från Almedalen i somras då en bibliotekschef på regional nivå konstaterade att heltidsresurser ägnas åt att svara på frågor som handlar om problem ­biblioteksbesökarna har när de använder sig av statliga dataplattformar, som exempelvis arbetsförmedlingen.
– Det är en grannlaga uppgift eftersom det är olika budgetar, men det har ju skett på andra områden så jag tror inte att det är omöjligt att reda ut. Annars är biblioteken fantastiska och även om de inte når alla grupper i samhället så spelar de en oerhört viktig roll som kontaktyta för medborgarna.
Anette Novak menar att bibliotekarierna redan i dag är väldigt bra på medie- och informationskunnighet, men att mycket handlar om att hitta nya pedagogiska metoder ”för en sån här rörelse”.
– Det är inte som förr i världen då man såg att det var nödvändigt att på ett visst område fortbilda många, då gick man in i en fortbildningsfas och sen skulle informationen föras ut till folket. Så funkar det inte nu. Många ungdomar kan vissa saker bättre än bibliotekarierna. Då handlar det om att hitta metoder som gör att vi kan lära oss tillsammans. Det behövs metodutveckling, forskning och tillämpad forskning.

Men jag poängterar, det är inte vi som är grejen. Samordnaren är bara en liten knappnål

Den här dagen på centralstationen i Stockholm ger hon ett avslappnat, prydligt och seriöst intryck och uttrycker sig i långa och välformulerade meningar. Anette Novak är en perfekt representant för en statlig myndighet. Hon kan sitt ämne men pratar inte i versaler eller använder sig av snärtiga oneliners.
Hon beskriver sig som en doer och säger att hon alltid varit det. Så när hon fick frågan om hon, på Statens medieråd, ville genomföra det som hon i medieutredningen kommit fram till var nödvändigt, då var det svårt att säga nej.
– Medierådet har också andra uppgifter, som även de är viktiga. Det får man inte glömma bort. Men det är ändå så att Sverige och världen står inför en fas då vi måste lägga otroliga resurser på att organisera om oss så att vi stöttar alla i livslångt lärande.
Hon poängterar att det händer så mycket i medievärlden. Nya plattformar kommer, liksom ny teknik, och det räcker inte att föra in MIK i läroplanen. Det handlar i stället om ett ständigt lärande där såväl vuxna som barn som inte har kommit upp i skolåldern, måste tillgodoses med kunskap. Anette Novak jämför med satsningen på folkskolan. Den lade grunden för att folk skulle lära sig att läsa och skriva. Nu är det nödvändigt att hitta strukturer och sätt att arbeta som gör att befolkningen kan tillgodogöra sig det som krävs för att hänga med i den blixtsnabba utvecklingen.

Där spelar biblioteken en viktig roll, liksom skolor, förskolor och folkbildningen, menar Anette Novak. Men det gör även andra arbetsgivare och deras satsning på nödvändig kompetensutveckling.
– Man hamnar utanför om man inte är informationskompetent. Vi kommunicerar väldigt mycket med text i dag och kan man inte skriva fort på ett tangentbord, då blir man helt enkelt mindre effektiv. Det handlar om en skala som sträcker sig från människor som inte alls är medie- och informationskompetenta till de som verkligen är det. Och hela gråskalan däremellan.
Kanske krävs det en nationell strategi på MIK-området, säger Anette Novak och hon hoppas att de olika myndigheterna ­tillsammans ska kunna ta fram en sådan strategi.

Men vad är då MIK, egentligen? Anette Novak får ofta frågan om hur medie- och informationskunnighet definierias. Någon svensk definition finns inte, även om Statens medieråd har publicerat en – men den är under ständig omarbetning.
Hon förklarar att det är viktigt att ”ensa”, ett uttryck hon använder flera gånger som betyder att det är betydelsefullt att ansvariga myndigheter kommer överens om en definition. Det gäller att sätta en gräns för vad som är expertkompetens och vad en medborgare allra minst måste kunna.
– Alla som är med i samordningen bör tala samma språk. Annars tror kanske någon att den har uppfyllt allt men har missat stora fält som någon annan jobbar väldigt mycket med. Samtidigt är det viktigt att vi inte tror att MIK ska vara lösningen på alla samhällsproblem. Det märker vi ibland, att folk tror att vi ska få bukt med brottsligheten på nätet. Men vi kan inte vara ansvariga för det också, brottslighet är polisens ansvar.
Statens medieråds definition av medie- och informationskunnighet trycker på vikten av att finna, analysera, kritiskt värdera och skapa information i olika medier och kontexter. Anette Novak säger att vi alla är journalister, innehållsproducenter och distributörer nu, på det sättet att vi alla bör fundera över en källas eventuella intentioner. Kan den gagnas av en sådan publicering?

I bruset från resenärer och andra på Stockholms centralstation, undrar hon över om folk har koll på ägarstrukturer och försök att utöva inflytande över redaktioner. Hon kopplar sina tankar till Frankrike där tidigare trovärdiga, traditionella medieföretag får ägare som inte tillerkänner dem redaktionellt oberoende.
– Förstår man vad det innebär? Hur kan man ta reda på vad det innebär? Jag tror att den typen av kunskap är nödvändig framöver. Vad gäller tekniken tror jag att biblioteken har en hel del att göra, som när det kommer till sökmotoroptimering. Personalen är van vid att söka i databaser, men när medborgarna kommer in och söker i Google – vad betyder det för sökresultaten? Förstår man innebörden av att man ger upp sina data till dem? Kompetensen att vägleda i dessa frågor är också viktig, så att man inte råder andra att göra saker som de sedan kommer att ångra.

Att Anette Novak är så intresserad av MIK tror hon är en förlängning av att hon var ­journalist i många år. Hon säger att hon brinner för samhällsutveckling och demokrati och att människor ska kunna skaffa sig egna övertygelser genom oberoende information.
– Jag kan bli frustrerad över hur de strukturer vi har inte går hand i hand med det nya. Sverige har kommit väldigt långt om man jämför med resten av världen. Men det betyder inte att de lagar och regelverk vi riggade för det gamla medielandskapet, fungerar i det framväxande medielandskapet.
Själv försöker Anette Novak vara nyfiken på allt det nya. Hon prövar nya saker. När någon nämner något eller något far förbi i flödet, då kollar hon upp det.
– Ladda ner, testa, är det där något för mig? Sen betyder inte det att man hela tiden måste ta sig an det nya och slänga ut det gamla. Men ändå att man har nosat på det och förstår vad det handlar om. När barnen pratar om TikTok så vet jag vad det är.

Text: Martin Röshammar