Mycket kulturpolitik i höst

Kulturbudgeten, Litteraturutredningen, ny bibliotekslag och remissvaren på den – för den som är intresserad av kulturpolitik i vid bemärkelse finns...

Kulturbudgeten, Litteraturutredningen, ny bibliotekslag och remissvaren på den – för den som är intresserad av kulturpolitik i vid bemärkelse finns en hel del att sätta tänderna i denna höst.

Litteraturutredningens 600 sidor med sin grundliga lägesinventering och kunskapsöversikt, räcker länge. Men det hann bara gå några dagar efter det släppet som två andra sammanställningar av intresse blev offentliga. Jag tänker på Under konstruktion. Effekter av kultursamverkansmodellen 2010-2012 – en forskningsantologi från SKL i samarbete med SweCult vid Linköpings universitet. Elva forskare och andra experter analyserar och reflekterar kring den kanske mest omfattande reformen på det kulturpolitiska området på decennier, samverkansmodellen och vilka effekter den hittills har haft.

Jag tänker också på sammanställningen med den sexiga titeln Samhällets utgifter för kultur 2010-2011 (Kulturfakta 2012:1) – den första inom ramen för det statistikansvar som den yngsta myndigheten på kulturområdet har: Myndigheten för kulturanalys. I den sistnämnda får man sifferexercisen – också över tid, från år 2000 till år 2011. Under den perioden har de sammanlagda offentliga utgifterna för kultur totalt ökat med nästan 25 procent.

Stat, regioner/landsting och kommuner, dvs de tre offentliga nivåerna, har under samma period ökat utgifterna för kultur ungefär lika mycket – regioner/landsting något mer och kommuner något mindre. Det konstateras också att tillväxten av de offentliga utgifterna för kultur stagnerade med start kring 2007 – alltså i spåren av finanskrisen och den ekonomiska nedgången. Bland mycket annat konstateras att folkbildningen fått minskat utrymme inom såväl statens, regionernas/landstingens och kommunernas utgifter för kultur, medan scenkonsten fått en allt större andel av utgifterna, åtminstone när det gäller utgifter för staten och för regionerna/landstingen. För den statliga och regionala nivån är den etablerade kulturen som teater, dans, museer, musik  stora utgiftsområden och som också ökat kraftigt under den aktuella perioden.

Det finns mycket matnyttigt och intressant i denna sammanställning. Läs den! En av slutsatserna som dras är att fördelningen av de offentliga utgifterna för kultur mellan stat, regioner/landsting och kommuner förändras långsamt. Den delas av Rolf Hugosson som i SKL:s forskningsantologi resonerar kring hur den offentligt finansierade kulturen styrs. Han menar att eventuella förändringar i riktning mot en regionalisering av kulturområdet kommer att ske först efter utdragna förhandlingar – och det är ju intressant i en antologi som granskar iscensättningen av en maktförskjutning på kulturens område till regionerna.

Några av slutsatserna i antologin Under konstruktion: Modellen har börjat hitta sina former men dialogerna mellan olika nivåer och intressenter, som ju är ett stort nummer i modellen, haltar – inte minst när det handlar om att involvera ideella kulturutövare i det fria kulturlivet och det civila samhället; regionerna prioriterar den institutionella kulturen både ekonomiskt och i kulturplanerna, framför allt de fyra kulturområdena teater, dans, musik och museer som också fått mer pengar sedan modellen sjösattes 2010; medborgarperspektivet lämnas åt kommunerna och civilsamhället som ska garantera tillgängliggörande och delaktighet; till det hör att regionerna sällan eller aldrig redovisar kommunernas verksamhet eller kulturpolitik i kulturplanerna men man är angelägen om att lyfta fram deras delaktighet i upprättandet av desamma; Och mer pengar till kulturen blev det, men inte från staten: landstingen och regionerna har ökat sin finansiering med fem procent, staten ökade sin med 0,49 procent och slutsatsen blir att det ”under det första året med kultursamverkansmodellen uppstått en obalans i samfinansieringen av regional kulturverksamhet”.

Rekommenderas kan Per Möllers avsnitt i antologin som tar upp efterlevandet av principen om styrning på armlängds avstånd och regionernas nya roll som tillväxtmotorer där kulturpolitiken i allt större utsträckning kommit att handla om strategier för att öka den ekonomiska tillväxten.

Vid årsskiftet kommer samtliga regioner utom Stockholm att vara en del av samverkansmodellen. Håll i hatten!