"Problemet är att många tar biblioteken för givna"

Inför valet försöker Svensk biblioteksförenings Silvia Ernhagen och Lisa Gemmel få upp bibliotek på den politiska agendan.

Artikeln är publicerad i Biblioteksbladet 1/2026, ”Numret om politik”

Alla älskar bibliotek – men ingen vill finansiera dem.

Silvia Ernhagens slutsats är kanske tillspetsad, men förståelig mot bakgrund av den långsamma utarmning av bibliotekens ekonomi som vi har sett under en längre period.

– Det är allvarligt. Snart kommer en del folkbibliotek att få svårt att fullgöra sina uppdrag, särskilt i småkommuner. Det är de signaler vi hör, berättar Svensk biblioteksförenings generalsekreterare.

Och vad svarar kulturministern på det? Att det är en kommunal fråga. Visst: budgetutrymmet har minskat – med sex procent per invånare i landet under de senaste tio åren. I kärva tider har folkbiblioteken prioriterats ned.

Men det är också en nationell angelägenhet, poängterar Lisa Gemmel, press- och opinionsansvarig. Föreningen vill därför se fler statliga satsningar.

– Vi vill att man återinför det som en gång gick under namnet Stärkta bibliotek, som Kulturrådet förmedlade. När det var som mest rörde det sig om 225 miljoner kronor per år. De pengarna finns inte kvar. Nu handlar det i stället om 80 miljoner per år, till läsfrämjande insatser.

Det är fredag klockan elva, valåret 2026: hög tid att få politiken att inse bibliotekens värde – och att svara med mer än vackra ord. Svensk biblioteksförening gör vad den kan. Man har pausat Biblioteksdagarna, förbereder för ett politiskt toppmöte i april och planerar en turné med en ny valplattform. Panelsamtal med lokala beslutsfattare i fyra kommuner står på schemat.

Just i dag befinner sig dock Silvia Ernhagen och Lisa Gemmel i de nya lokalerna på Sveavägen Stockholm, mitt uppe i bestyren.

– Jag har haft möte med Bokmässan för att prata strategiskt om hur vi ska synas där och vad vi kan göra för att nå ännu fler. Dels bibliotekarier, men också andra – det är en bra mötesplats för nya kontakter, berättar Silvia Ernhagen.

Lisa Gemmel har bland annat förberett en aktivitet under konventet Folk och kultur i Eskilstuna, och arbetat med ett nyhetsbrev som bland annat ska gå till opinionsbildare och journalister.

– Jag ska skicka iväg det mellan den här intervjun och fotograferingen!

Så hur ser utsikterna ut för alla ansträngningar? Vad är förutsättningarna för att få gehör på de olika politiska nivåerna?

Biblioteksbladet gjorde en liknande intervju för fyra år sedan. Då hoppades dåvarande generalsekreteraren Karin Linder att biblioteken skulle bli en stor valfråga. Sedan kom gängvåldet och rensade whiteboardtavlan. Efter det har katastroferna skalats upp: krigen i Ukraina och Gaza, slakten av demonstranter i Iran och Trump som hotat Europa med våld och sanktioner.

Vad är oddsen för att få upp biblioteken som valfråga den här gången?

– De ligger inte högst på dagordningen nu, men vi jobbar på det. Tillgängliga bibliotek för alla är en viktig demokratifråga. Problemet är att många tar biblioteken för givna. De har liksom alltid funnits där, som en naturlig del av infrastrukturen i Sverige, säger Silvia Ernhagen.

Har det blivit svårare att argumentera utifrån mjuka värden kring litteratur och fina ord om demokrati?

– Vi kan nog bli bättre på att mäta och prata om bibliotekets konkreta effekter i olika avseenden. Samtidigt finns det kanske ett momentum just nu. Det talas mycket om resiliens och yttre hot, och om vi lyckas visa vad biblioteken faktiskt bidrar med i det sammanhanget kan det få genomslag.

Ja, den säkerhetspolitiska osäkerheten utgör i sig ett argument för ett välfungerande och rustat bibliotek, menar hon – och det är ett argument som föreningen avser att driva under valåret. Man vill söka sig till andra sammanhang än de givna och trygga, för att tala om vad biblioteken kan bidra med i samhället.

– Beredskapsfrågan började lyftas redan före pandemin, men under nedstängningen fick folkbiblioteken en särskilt viktig roll i det lokala samhället, säger Lisa Gemmel.

Hon menar att kriget i Ukraina sedan har understrukit bibliotekens betydelse i kritiska situationer. Mitt i stormen har de fungerat som ett kulturellt och socialt nav, med el, skydd och tillgång till korrekt information. Det är ingen slump att Ryssland har försökt utplåna dem, och lyckats rätt bra.

– Nu tror vi förstås inte att det blir krig i Sverige, men det kan handla om en annan sorts kris, demokratisk, till exempel.

Ett sådant exempel ser vi just nu i USA, påpekar hon.

– Ett effektivt sätt att montera ned demokratin är att angripa bibliotek, museer och kulturarv. Det ser vi i Ukraina och Gaza, men också i USA, där institutioner stängs, medel stryps och litteratur plockas bort. 

Väcker den här argumentationen politiskt gensvar? Ja, såväl krigserfarenheterna som utvecklingen i USA skapar ofta ilska, berättar Silvia Ernhagen. Utmaningen är steget därifrån – att få politiker att förstå att biblioteken kan hotas också i vårt land, om vi inte säkerställer att de är robusta, välfinansierade och ges möjlighet att arbeta långsiktigt. 

– Här kommer även principen om armlängds avstånd in, en annan viktig valfråga för oss. Bibliotekarier måste känna att de, som utbildade yrkespersoner, har mandat att göra urval och fullgöra sitt uppdrag.

Apropå armlängds avstånd har vi sett populistiska angrepp på bibliotek i Sverige de senaste åren, riktade mot programverksamhet, litteraturutbud och utsmyckning. Hur ser situationen ut i dag?

– Det har inte varit lika uppmärksammat i medierna på sistone, men vi får fortfarande in rapporter om otillbörlig påverkan. Det är relaterat till hbtqi-frågor, men också till urval av litteratur, programverksamhet och utsmyckning, som till exempel regnbågsflaggor på biblioteken, säger Silvia Ernhagen.

Ytterhögerkrafter tycks vilja utmåla biblioteken som en del av ”vänsteretablissemanget”, tillsammans med akademin, journalistiken och kultursektorn. Är det ett problem för er när ni ska argumentera för biblioteket som garant för korrekt information vid kris eller krig?

– Ja, absolut. Och här måste man kanske också vara självkritisk och fråga sig hur det har blivit så. Vi måste säkerställa att bibliotekarier inte uppfattas som aktivistiska i sin tjänsteroll. Samtidigt är vi noga med att tala med alla, fokusera på sakfrågor och arbeta brett när vi bedriver politisk påverkan.

Vid sidan av resurserna till folkbiblioteken är skolbiblioteken en av föreningens stora frågor inför valet. Den var högt på agendan redan förra gången, och arbetet har gett resultat: den 1 juli förra året trädde ett tillägg i skollagen i kraft som innebär att skolor ska ha bemannade skolbibliotek.

Än så länge är det dock osäkert hur mycket som har hänt på den punkten – många skolor står fortfarande utan.

– Skolinspektionen ska följa upp det här i år. Vi följer det och har dialog med myndigheterna om de kartläggningar som ska göras. Sedan får vi se, säger Silvia Ernhagen.

Ett grundläggande problem är att det saknas skolbibliotekarier, men på det har föreningen en lösning, meddelar hon.

– På sikt vill vi att antalet utbildningsplatser inom biblioteks- och informationsvetenskap ska öka med 20 procent. Men innan det är på plats föreslår vi ett snabbspår för lärare: en ettårig magisterutbildning som vi tagit fram tillsammans med lärosäten och lämnat över till departementet.

Hur har responsen varit?

– Inte så stor. Vi har haft möten på departementet och lämnat över förslagen, men ännu inte sett att det har skett något utifrån dem.

Frågor om resurser, beredskap och skolbibliotek är medialt någorlunda tacksamma att driva. Svårare är det att få publik uppmärksamhet för arbetet kring sjukhus- och lärosätesbiblioteken, och ämnen som upphovsrätt, akademisk frihet och öppen publicering av forskning. Allt det finns dock med på föreningens att göra-lista, berättar Silvia Ernhagen.

– Vi tar det med oss dem in i våra politikersamtal. En del av vårt påverkansarbete går ut på att väcka engagemang hos den breda allmänheten, medan annat handlar om långsiktiga relationer och möten som vi inte alltid offentliggör – inte för att de är hemliga utan för att det kanske inte finns så stort allmänintresse kring dem.

Något som de särskilt lyfter upp bland de mer undanskymda spåren rör digitaliseringen av kulturarvet. Digital tillgång till allt det tryckta material som finns magasinerat på KB vore en enorm vinst för forskningen, säger Lisa Gemmel. Inte minst relaterat till de nya möjligheterna med maskininlärning.

– Här ligger vi efter länder som Norge och Nederländerna. Det kostar ju jättemycket att få en papperskopia digitalt på ett sådant sätt att du faktiskt kan använda den. Det är inte bara att scanna.

Även här, i digitaliseringen av kulturarvet, finns ett beredskapsperspektiv, menar Silvia Ernhagen.

–  Man har idéer om hur man vid händelse av kris eller krig ska kunna bevara artefakter som Vasa-skeppet, till exempel, men med tryckt material är det annorlunda.

Vilka är de största utmaningarna i lobbyarbetet? En av dem är politikernas lite nostalgiska syn på biblioteket, berättar hon, formad och inkapslad någon gång i deras barndom. Den är i regel högst begränsad, och omfattar framförallt böcker och läsning – varför satsningar ofta riktas åt just det hållet.

– Där har vi en viktig uppgift, att peka på allt vad biblioteket gör i dag. Uppgifterna har vuxit enormt. Man är mer ett litet kulturhus, samtidigt som människor kommer för att få hjälp med myndighetskontakter och för att skriva ut papper. 

Mer att göra – och mindre pengar att göra det med, alltså. 

Det är fredag klockan tolv, valåret 2026, och intervjuns tidsfönster har stängts. Silvia Ernhagen ska snart med ett tåg, och Lisa Gemmel har mycket kvar innan hon kan ta helg.

– Egentligen borde jag hinna skriva en debattartikel också, eller få någon annan att göra det.