Medieforskaren Johan Farkas anser att diskussionen om falska nyheter och desinformation ofta är överdriven.

Publicerad i Biblioteksbladet nummer 1, 2022, som trycktes innan kriget i Ukraina bröt ut.

För några år sedan studerade Johan Farkas hur Ryssland bedrev påverkanskampanjer mot USA med hjälp av falska Twitterkonton och nätbaserade försök att piska upp islamofobiska stämningar i hans hemland Danmark. Det var under detta arbete som en oro började växa fram. Samhällets kamp mot spridandet av falsk information framstod plötsligt som ett gift, i värsta fall mer skadligt än det som skulle be­kämpas.
Det ledde till att han så småningom skrev boken Post-Truth, Fake News and Democracy : Mapping the Politics of Falsehood (Routledge) tillsammans med forskarkollegan Jannick Schou. ”Både starka och svaga demokratier utnyttjar ’fake news’-begreppet för att censurera och angripa systemkritiker och politisk opposition. Detta är ett hot mot demokratin – ett hot som nu växer kraftigt över hela världen”, skrev de i en debatt­artikel i Dagens Samhälle inför utgivningen för drygt två år sedan.

I boken tar de inte bara upp auktoritära länder som Ungern, Malaysia och Indonesien vars fake news-lagar även kan användas för att tysta oppositionella röster. De pekar till exempel också på Tyskland där en lag kan tvinga sociala medieplattformar att ta bort hatpropaganda, och på Stor­britannien och Tjeckien som inrättat statliga grupper med uppgift att motverka desinformation.
De auktoritära tendenser som kan lockas fram av lagstiftning och statliga rättigheter att bedöma vad som ska klassas som skadlig desinformation, finns det fler som varnar för. Men Farkas och Schou är desto mer ensamma när de dessutom hävdar att bilden av falska fakta som ett hot mot demokrati och stabilitet, bygger på en felaktig problemformulering.

Polarisering, bristande tilltro och lusten att utmana etablissemanget med alternativa fakta är symtom som inte borde förväxlas med själva sjukdomen, resonerar de. Och själva sjukdomen? En urholkning av demokratin som började för flera decennier sedan, långt innan någon hört talas om sociala medier eller ens internet.
– Därför hjälper det inte att endast fokusera på bekämpning av fake news, hävdar Johan Farkas på en Zoomlänk från Malmö universitet där han arbetar med sin avhandling om journalistisk bevakning av desinformation på nätet.
Desinformation, falska nyheter och försök att till exempel påverka utgången av nationella val är reella faror. Men Johan Farkas efterlyser fler nyanser bortom svepande formuleringar: vad ska med­borgarna rustas för, vad är det egentligen som ska motverkas?
– Sådana frågor finns sällan i debatten, utan det blir bara ”fake news är ett stort problem som vi ska bli bättre på att hantera”. Men det är stora skillnader på falska ryska profiler på Twitter och en blogg som inte har ordning på fakta.
Han påpekar att de som har starkast åsikter i frågan sällan har bedrivit egen empirisk forskning kring fenomenet.
– Vissa professorer och journalister drar upp stora linjer och hävdar att ”samhället är post sanning nu”. Man frågar sig vad de har för empiriskt underlag.
I stället för att fästa överdriven vikt vid abstrakta hot borde alla i stället höja blicken och diskutera hur demokratier kan stärkas, hävdar Farkas och Schou. Johan Farkas nämner Google och Facebook och kinesiska Bytedance som ligger bakom TikTok.
– Hur ska vi kunna ta makt från dem och ge tillbaka till vår demokrati? Det är en viktig debatt – men den handlar inte primärt om fake news.